Citat:
Ursprungligen postat av
Zuzumba
Hur ser din ADHD-problematik ut? ADD, ADHD, kombinerad? Låter som att man kontraproduktivt behandlar dig. Alla centralstimulerande preparat kommer öka blodtryck och puls, att man sedan försöker tackla det genom att samtidigt sätta dig på betablockerare är högst komiskt...
Betablockerare används för övrigt ibland som off label-behandling vid ADHD. Även guanfacin, som i grunden är blodtryckssänkande, en hjärtmedicin, men numera förskrivs för ADHD.
Centralstimulerande preparat kan mycket väl ge biverkningar så som bruxism (gnisslar tänder) och ökad ångest. Att tappa håret beror på ökad oxidativ stress (kallas telogen effluvium) och är troligen en medicinsk biverkning.
Voxra förskrivs ibland som off label-behandling vid ADHD, särskilt då den inte fungerar centralstimulerande. Det kan vara värt att prova, men man måste ofta upp i doser på 450 mg för att se effekt. Någon dopaminerg aktion ses egentligen inte, det är ungefär 10 % blockad av DAT (dopaminergt transportprotein) och den är usel i det avseendet. Däremot hämmar Voxra och aktiva metaboliten ämnet har, noradrenergt transportprotein, i kraftigt utsträckning. Men här ser man också biverkningar i form av att nikotinerga systemets receptorer blockeras och antikolinergika biverkningar ses.
Kan vara vettigare att istället prova Strattera, eller Reboxetin. Jag kanske missar något, men tycker det är jättemärkligt att du inte blivit satt på Strattera, då medicinen i sig är godkänd för ADHD-behandling, innan man off label-kör dig på Voxra!?
Beroende på vilken ADHD-typ du har så är det lättare att komma med medicinska råd. Gamla diagnoserna ADD/ADHD ska behandlas olika enligt mitt tycke.
Jag tror inte att Voxra är ett särskilt bra alternativ. Du bör kika in Strattera istället. Strattera har även serotonerg aktion i att hämma återupptaget, vilket kan agera ångestdämpande och i viss mån antidepressivt. Att kombinera Strattera ihop med amfetamin är dock inte bra, eftersom att serotonergt syndrom kan uppstå. Reboxetin å andra sidan är mer specifikt fungerande i att blockera noradrenergt transportprotein (NET).
Jag förstår kombon i Voxra + amfetamin (under utsättning) men det vore bättre att sätta ut amfetaminet och kombinera en ångestdämpare under tiden, sedan prova Strattera. Här får du samtidigt in den serotonerga aktionen som kan ge lite mer ångestdämpning och agera inte lika stressande.
Voxra kommer knappast lösa utmattningssyndrom, utan snarare förvärra det.
Tack för att du delar med dig på en nivå som är intressant för mig.
Jag har också svårt att förstå hur Attentin och Voxra öht fungerar väl ihop. Du som är så väl insatt i hjärnkemi kanske kan förklara om min intuition är rätt i detta fall. Som jag förstår det agerar dexamfetamin (och övriga CS) på noradrenalin och dopamin-receptorer på så sätt att den ökar deras produktion av dessa signalsubstanser och "tömmer" receptorn så att säga, tvingar den att gå på overdrive (det skulle förklara den absurt förhöjda risken för utmattningssyndrom och depression hos adhd-medicinerade). Voxra å sina sida blockerar återupptagningen av samma signalsubstanser hos samma receptorer, så dessa inte kan bli "tömda" på samma intensiva sätt, och balansen blir mer jämn i kroppen och huvudet. Har jag fattat rätt? Om ja, så borde Voxra och Attentin tillsammans ge samma känsla som att gasa och bromsa samtidigt när man kör bil.
Vad betyder antikolinegirka effekten? Vilka receptorer blockeras då? Vad betyder "Voxra hämmar det aktiva metaboliten ämnet, noradrenergt transportprotein, i kraftigt utsträckning. Men här ser man också biverkningar i form av att nikotinerga systemets receptorer blockeras och antikolinergika biverkningar ses."?
Vården är ju som den är, ingen ska vara så naiv att man tror att kan blint lita på att få hjälp av professionella och pålästa läkare som vill och förstår ens bästa. Det är en sedan länge förbi.
Jag har en något ovanlig sjukdomshistorik av psykisk ohälsa. Ingen alls i princip.
Jag var till synes frisk hela mitt liv, utan historik av svåra tonår, extrema depressioner eller självskadebeteenden i ungdomen. Visst jag kunde vara rätt nedstämd i perioder och hade starka känslor och svårt med emotionell reglering (åt för mycket och var överviktig), men det var inget som påverkade något för mycket. Jag var duktig i skolan, och var väl lite ensam och mobbad, men inte mer "problembarn" än så.
Däremot blev jag rätt konkret intresserad av droger och substanser när jag fyllde 19, och gjorde det till min livsambition att testa alla sinnesförändrande substanser som existerar. Det var verkligen inget extremt problem under många år heller, utan jag seglade på denna hobby rätt stabilt fram till att jag var i 27 års åldern. Parallellt tog jag körkort, flyttade hemifrån, jobbade heltid, påbörjade universitetsstudier, flyttade till en annan stad, avslutade universitetsstudier, påbörjade karriär med goda resultat... det såg ut som att jag klarade av livet! Jag hade aldrig upplevt depressioner eller tagit några läkemedel för min "psykiska ohälsa", det var inte ett existerande begrepp i min värld.
Visst, mina relationer slutade ofta i mardrömsliknande scenarion där jag vid några tillfällen skar upp armarna inför mina pojkvänner för att göra ett "statement" och kunde ha rätt allvarliga utagerande beteenden mot samma pojkvänner. Jag kunde bli väldigt arg och hade inställningen att jag gör vad fan jag vill. Det gjorde att jag hamnade i fyllecell några gånger. Jag var på universitetet känd som den som kunde dricka mest och få regelbundna blackouts.
Jag tog mig samman något när jag påbörjade min yrkeskarriär, och arbetade heltid, men på helgerna blev det vilda AWn med kollegor. Men vi var alla i 25 års ålder, tjänade bra och ville ha roligt. Alla blev redlösa, inte bara jag.
Mitt normala liv kom till ett abrupt slut när jag, 27 år gammal, stötte på amfetamin, och bestämde mig då för att det var lösningen på alla mina problem. Jag nådde snabbt min målvikt, kunde slutföra det jag ville, var inte lika lat och definitivt mer fokuserad. För ja, vem blir inte det på amfetamin?
Efter 3 års djupare och djupare missbruk av amfetamin, klonazepam, zopiklon, mdma, lsd, ketamin, alkohol och cannabis stod det klart för mig och alla omkring mig att jag var en missbrukare. Jag delade denna insikt med mina föräldrar som i ren fasa började dra i absolut alla möjliga trådar för att hjälpa mig. Jag hade försökt gå hos beroendevården sista året av mitt missbruk, men deras klassiska "kom tillbaka när du har varit nykter i 3 mån, så hjälper vi dig", gjorde det omöjligt att kravla sig upp.
Jag misstänkte att jag hade adhd för att jag ofta avbröt andra, var väldigt framfusig, hade svårt att välja bort kortsiktiga belöningar, svårt att planera eller överhuvudtaget följa en planering en längre tid, svårt att hålla i nya beteenden, svårt med relationer, dåligt korttidsminne, missbruksproblematik, etc. Min kärlek för amfetamin även den förstärkte idén om att jag har adhd. Man gjorde en privat utredning på mig som ärligt talat nog borde ha varit mer gedigen. Slutsatsen blev medelsvår adhd och borderline.
Jag började omedelbart medicineras med Elvanse, och samtidigt trappa ut mitt bensomissbruk och amfetaminet förstås. Efter 1 år testade jag även Concerta och Equisim en ytterst kort period, båda sög. Jag bad självmant om att få gå över till Attentin (hade läst på) för att den inte var lika långtidsverkande och Elvansen lät mig aldrig slappna av och komma ner i varv. Jag kunde ha 140 i puls och fick absudra panikångestattacker som jag aldrig tidigare haft i mitt liv. Jag knaprade samtidigt melatonin, Inderal och Alimemazin i rätt stora doser. I börja av detta år började jag få förhöjt blodtryck, varpå jag ställde på Guafacin (som läkaren också menade på något vis skulle förbättra mina adhd-symtom, men någon skillnad kände jag knappast). Betablockerare har jag aldrig hört användas för ADHD-symtom, det är något nytt för mig.
Hur som helst, sedan jag började mixtra med CS, har jag pendlat mellan tillstånd av extrem stress, olycka, nedstämdhet och depression. Har mitt liv blivit bättre med CS? Nej. Jag har haft en föraning att länge att det är min adhd-medicin som får mig att må så här dåligt, för jag har inte mått så här innan i mitt liv någonsin. Min läkare vill tyvärr mena att det är min borderline som får mig att vara så här nedstämd, trots att jag inte upplevt det förut.
Han vägrar hålla med om att det är adhd-medicinen som kan ha orsakat mitt tillstånd, men däremot vill han oavsett att jag trappar ut Attentinet då det inte längre är godkänt för behandling av adhd hos vuxna (oklart varför). Läkaren sa att när han skrev ut adhd-medicin innan 2010, så skrev han alltid ut Voxra och det med goda resultat. Han sa även att jag kommer gå på en väldigt liten dos Voxra.
Han förklarade aldrig ambitionen med att ställa mig på Voxra, jag gissar mig fram till att han ser den som en bättre antidepp än övriga som jag har behövt gång på gång tjata om att jag INTE vill ställas på. Varenda läkare och psykolog har efter första samtalet direkt velat sätta in antidepp och jag har velat försöka andra vägar.
Så, jag förstår det som att Voxra ska i mitt fall 1. förbättra min depression/utmattningssyndrom (där är läkare inte ens överens), och 2. agera som substitut för Attentinet som jag trappar ut.
Men om stimuleringen av CNS är anledningen till mitt nuvarande tillstånd, känns det kontraproduktivt att fortsätta påverkar och stimulera dessa områden i hjärnan mer vid det här laget. Jag hade helst inte tagit Voxra, men det verkar vara en förutsättning för min sjukskrivning.