Citat:
Trots att det finns etniska och religiösa skillnader mellan dessa grupper så finns det också mycket som förenar. Blattar är förstås inte en homogen grupp eftersom det rör sig om folk från olika länder, men när jag använder ordet här så avses folk från Mellanöstern och Afrika, dvs. de som Sd-väljare generellt inte tycker om.
Båda dessa grupper lever i ekonomisk marginalisering, i synnerhet i dessa tider nu när fler och fler arbetstillfällen försvinner. Medan många blattar får stänga sina frisörsalonger så finns det svenskar som får se sina jobb försvinna inom byggbranschen samt inte minst industrier i bruksorter som under en lång tid flyttats utomlands. Diverse vänsterblivna försöker ofta sprida narrativet att svenskarna är rikare än blattar, men det är inte jätterelevant om vi pratar om rural arbetarklass. Tänk er EPA-bönder som jobbar på någon ketchupfabrik och lyssnar på Eddie Meduza; de har så att de klarar sig men är knappast några knösar som skulle kunna köpa in sig hos finfolket i storstäderna! Om, eller snarare när, deras jobb på fabriken försvinner så blir de socioekonomiskt utslagna.
Båda dessa grupper har på olika sätt fallit offer för en missriktad godhetsnarkos. Politiker har talat om hur viktigt det är att alla blir akademiker i en global värld, trots att det redan råder ett överskott av akademiker. När gruppernas arbetsmarknad har försvagats så har det mestadels setts som någonting naturligt och oundvikligt; en slags övergång från industrisamhälle till tjänsteekonomi. Politiker har till och med drivit på industriflykten från Sverige genom olika typer av utsläppsregler som förmått industrierna att fortsätta släppa ut – i Asien dit de flyttat. Hela skolsystemet är illa anpassat till dessa grupper eftersom det är skapat av och för akademiker och politiker. Man tvingar både Conny och Ahmed att plugga humanioraflum men ser inte till att hjälpa dem hitta praktikplatser på något bygge eller något åkeri.
Men framför allt om man ska utgå från en marxistisk analys så är dessa två grupper som i varierande grad är de produktiva grupperna som skapar det mervärde som många av samhällets glorifierade transferiat lever gott på. Alla dessa akademiker inom olika byråkratier behöver både en svensk arbetsklass som jobbar vitt för att betala in skatt till akademikerna, samt en invandrad underklass som jobbar svart med att klippa akademikernas hår, massera akademikernas fötter och köra hem akademikernas mat med moped. Medan svenskar i större utsträckning har en relativt stark förankring på arbetsmarknaden, så utgör invandrare (om de inte är renodlade livsstilsparasiter) i större utsträckning den industriella reservarmén. Det som akademikervänstern har gjort är att de målat upp ett narrativ kring att de svenska arbetarna förtrycker de fattiga blattarna i förorten genom att svenskarna har det lite bättre på arbetsmarknaden. Att ha det bättre än någon annan är dock inte ett förtryck i sig självt. En person som kan gå på sina ben förtrycker inte per automatik den som är rullstolsburen bara för att den förste har det bättre ställt. Den som ser förtrycker inte den som är blind a prior etcetera. De som däremot förtrycker båda grupperna är alla dessa onödiga akademiker inom den svällande byråkratin som sitter och lever gott på dessas bekostnad. Akademikerna inom offentlig förvaltning eller politiskt påtvingad privat byråkrati (typ HR och inkluderingsexperter) skapar inget mervärde själva annat än olika värdegrundsdokument och annat hittepå. För att ta bort fokuset från den egna parasitismen så driver de i stället narrativet att kampen står mellan svenska arbetare (gynnade) och invandrat trasproletariat (missgynnade).
Efter att akademikervänstern etablerade detta narrativ var det inte svårt för det ideologiskt utmärglade Sd att ta över denna världssyn och sedan byta roller i vänsterns pjäsbesättning. Sd gav svenskarna rollen som protagonister (de goda, de som byggt landet) medan blattarna tilldelades rollen som antagonister (de onda, de som bränner bilar). Dock utgår man fortfarande från vänsterns narrativ om att dessa grupper står emot varandra och att den ena gruppens intressen står i konflikt med den andra. Men eftersom båda dessa grupper är de som skapar någonting, så är det inte så enkelt.
Grupper som skapar värde har bättre förutsättningar att samexistera än grupper som parasiterar. De värsta parasiterna är inte de genomsnittlige blattefamiljerna utan det är alla dessa blåhåriga wokefanatiker, övergödda batikhäxor, petimetersojapojkar och andra som tillhör de tjattrande klasserna. Det kan låta extremt här på Flashback, men jag hävdar att det är sant. Den genomsnittlige blatten jobbar (om än i ett låglönejobb) och bidrar till samhället. Den genomsnittlige blatten utför lågbetalda skitjobb som frigör tid och energi för andra att göra roligare saker. Blattarna köper saker och skapar jobb för svenskar. En växande befolkning innebär inte enbart fler som ska slåss om jobben, utan det innebär också fler jobb att slåss om. Men framför allt: blattar i allmänhet jobbar på riktigt. De gör någonting som behövs. De kör gamla Agda mellan vårdcentralen och hennes hem. De torkar Agdas röv. Lycka till att hitta någon blåhårig kulturgeograf som någonsin skapar mervärde på det här sättet! Wokenötterna på HR jobbar bara på låtsas till stor del. Deras jobb är att hantera olika dokument, filtrera ut kandidater (ofta efter eget gottfinnande och inte organisationens verkliga behov).
Det här är inte ett argument för en generös migrationspolitik, den typen av diskussion kan man ta någon annan gång. Det finns blattar som ägnar sig åt ren parasitism och dessa står ofta i allians med de akademiska humanisterna som är en annan parasitär gruppering.
Saker som både svenskar och blattar har gemensamt är att det behövs bättre utbildning som leder till lönearbete så fort som möjligt. Vården behöver rustas upp och trenden med nedläggningar av vårdcentraler och förlossning behöver vändas. Oavsett om man bor i Sorsele eller Rinkeby så vill de flesta att kvinnor ska kunna föda barn under rimliga villkor. De flesta vill inte heller ha dagens flumskola, många invandrarfamiljer hatar detta lika mycket om inte mer än svenskar. Det finns vissa kulturella särdrag där inte alla tycker lika, men behovet av att kunna försörja sig själv förenar.
De blåhåriga, batikhäxorna med flera har däremot ett stort behov av att upprätthålla dagens svällande byråkratier eftersom dessa garanterar att de kan bli försörjda av andra för att utföra sina hittepåjobb. Politiker (som ofta är lika arbetsskygga) står ofta på dessas sida oavsett partifärg. Men likt hur en parasit behöver ett värddjur, så kommer dagens glorifierade parasiter att tvingas abdikera. En växande rasism och etniska motsättningar kommer att leda till urladdningar som de arbetsskygga inte kan kontrollera. Den dagen som pengarna tar slut så blir det heminvasioner, inbördeskrig och om det vill sig illa bokstavligen kannibalism om ingen styr upp det. Många tror att kannibalism är någonting som är typiskt för primitiva folkslag, men kannibalism är ytterst bara ett uttryck för ett totalt nedbrytande av alla normer för mellanmänskligt beteende; detta är vad man får om man driver en ekonomisk kollaps tillräckligt hårt. Dit vet jag inte om vi kommer och jag varken tror eller hoppas det.
Har jag rätt i min analys?
Är det sant att blattar gör nytta?
Är det sant att akademiker inom humaniora är parasiter?
Kan produktiva svenskar och blattar mötas över de etniska gränserna för att kasta av sig sina gemensamma parasiter?
I den här analysen kommer jag att göra en rad förenklingar, och jag orkar inte sitta och skriva "det gäller inte alla" för jag utgår från att folk som har tillräckligt hög IQ kan förstå det utan att få det upptryckt i ögonen i varje mening.
Båda dessa grupper lever i ekonomisk marginalisering, i synnerhet i dessa tider nu när fler och fler arbetstillfällen försvinner. Medan många blattar får stänga sina frisörsalonger så finns det svenskar som får se sina jobb försvinna inom byggbranschen samt inte minst industrier i bruksorter som under en lång tid flyttats utomlands. Diverse vänsterblivna försöker ofta sprida narrativet att svenskarna är rikare än blattar, men det är inte jätterelevant om vi pratar om rural arbetarklass. Tänk er EPA-bönder som jobbar på någon ketchupfabrik och lyssnar på Eddie Meduza; de har så att de klarar sig men är knappast några knösar som skulle kunna köpa in sig hos finfolket i storstäderna! Om, eller snarare när, deras jobb på fabriken försvinner så blir de socioekonomiskt utslagna.
Båda dessa grupper har på olika sätt fallit offer för en missriktad godhetsnarkos. Politiker har talat om hur viktigt det är att alla blir akademiker i en global värld, trots att det redan råder ett överskott av akademiker. När gruppernas arbetsmarknad har försvagats så har det mestadels setts som någonting naturligt och oundvikligt; en slags övergång från industrisamhälle till tjänsteekonomi. Politiker har till och med drivit på industriflykten från Sverige genom olika typer av utsläppsregler som förmått industrierna att fortsätta släppa ut – i Asien dit de flyttat. Hela skolsystemet är illa anpassat till dessa grupper eftersom det är skapat av och för akademiker och politiker. Man tvingar både Conny och Ahmed att plugga humanioraflum men ser inte till att hjälpa dem hitta praktikplatser på något bygge eller något åkeri.
Men framför allt om man ska utgå från en marxistisk analys så är dessa två grupper som i varierande grad är de produktiva grupperna som skapar det mervärde som många av samhällets glorifierade transferiat lever gott på. Alla dessa akademiker inom olika byråkratier behöver både en svensk arbetsklass som jobbar vitt för att betala in skatt till akademikerna, samt en invandrad underklass som jobbar svart med att klippa akademikernas hår, massera akademikernas fötter och köra hem akademikernas mat med moped. Medan svenskar i större utsträckning har en relativt stark förankring på arbetsmarknaden, så utgör invandrare (om de inte är renodlade livsstilsparasiter) i större utsträckning den industriella reservarmén. Det som akademikervänstern har gjort är att de målat upp ett narrativ kring att de svenska arbetarna förtrycker de fattiga blattarna i förorten genom att svenskarna har det lite bättre på arbetsmarknaden. Att ha det bättre än någon annan är dock inte ett förtryck i sig självt. En person som kan gå på sina ben förtrycker inte per automatik den som är rullstolsburen bara för att den förste har det bättre ställt. Den som ser förtrycker inte den som är blind a prior etcetera. De som däremot förtrycker båda grupperna är alla dessa onödiga akademiker inom den svällande byråkratin som sitter och lever gott på dessas bekostnad. Akademikerna inom offentlig förvaltning eller politiskt påtvingad privat byråkrati (typ HR och inkluderingsexperter) skapar inget mervärde själva annat än olika värdegrundsdokument och annat hittepå. För att ta bort fokuset från den egna parasitismen så driver de i stället narrativet att kampen står mellan svenska arbetare (gynnade) och invandrat trasproletariat (missgynnade).
Efter att akademikervänstern etablerade detta narrativ var det inte svårt för det ideologiskt utmärglade Sd att ta över denna världssyn och sedan byta roller i vänsterns pjäsbesättning. Sd gav svenskarna rollen som protagonister (de goda, de som byggt landet) medan blattarna tilldelades rollen som antagonister (de onda, de som bränner bilar). Dock utgår man fortfarande från vänsterns narrativ om att dessa grupper står emot varandra och att den ena gruppens intressen står i konflikt med den andra. Men eftersom båda dessa grupper är de som skapar någonting, så är det inte så enkelt.
Grupper som skapar värde har bättre förutsättningar att samexistera än grupper som parasiterar. De värsta parasiterna är inte de genomsnittlige blattefamiljerna utan det är alla dessa blåhåriga wokefanatiker, övergödda batikhäxor, petimetersojapojkar och andra som tillhör de tjattrande klasserna. Det kan låta extremt här på Flashback, men jag hävdar att det är sant. Den genomsnittlige blatten jobbar (om än i ett låglönejobb) och bidrar till samhället. Den genomsnittlige blatten utför lågbetalda skitjobb som frigör tid och energi för andra att göra roligare saker. Blattarna köper saker och skapar jobb för svenskar. En växande befolkning innebär inte enbart fler som ska slåss om jobben, utan det innebär också fler jobb att slåss om. Men framför allt: blattar i allmänhet jobbar på riktigt. De gör någonting som behövs. De kör gamla Agda mellan vårdcentralen och hennes hem. De torkar Agdas röv. Lycka till att hitta någon blåhårig kulturgeograf som någonsin skapar mervärde på det här sättet! Wokenötterna på HR jobbar bara på låtsas till stor del. Deras jobb är att hantera olika dokument, filtrera ut kandidater (ofta efter eget gottfinnande och inte organisationens verkliga behov).
Det här är inte ett argument för en generös migrationspolitik, den typen av diskussion kan man ta någon annan gång. Det finns blattar som ägnar sig åt ren parasitism och dessa står ofta i allians med de akademiska humanisterna som är en annan parasitär gruppering.
Saker som både svenskar och blattar har gemensamt är att det behövs bättre utbildning som leder till lönearbete så fort som möjligt. Vården behöver rustas upp och trenden med nedläggningar av vårdcentraler och förlossning behöver vändas. Oavsett om man bor i Sorsele eller Rinkeby så vill de flesta att kvinnor ska kunna föda barn under rimliga villkor. De flesta vill inte heller ha dagens flumskola, många invandrarfamiljer hatar detta lika mycket om inte mer än svenskar. Det finns vissa kulturella särdrag där inte alla tycker lika, men behovet av att kunna försörja sig själv förenar.
De blåhåriga, batikhäxorna med flera har däremot ett stort behov av att upprätthålla dagens svällande byråkratier eftersom dessa garanterar att de kan bli försörjda av andra för att utföra sina hittepåjobb. Politiker (som ofta är lika arbetsskygga) står ofta på dessas sida oavsett partifärg. Men likt hur en parasit behöver ett värddjur, så kommer dagens glorifierade parasiter att tvingas abdikera. En växande rasism och etniska motsättningar kommer att leda till urladdningar som de arbetsskygga inte kan kontrollera. Den dagen som pengarna tar slut så blir det heminvasioner, inbördeskrig och om det vill sig illa bokstavligen kannibalism om ingen styr upp det. Många tror att kannibalism är någonting som är typiskt för primitiva folkslag, men kannibalism är ytterst bara ett uttryck för ett totalt nedbrytande av alla normer för mellanmänskligt beteende; detta är vad man får om man driver en ekonomisk kollaps tillräckligt hårt. Dit vet jag inte om vi kommer och jag varken tror eller hoppas det.
Har jag rätt i min analys?
Är det sant att blattar gör nytta?
Är det sant att akademiker inom humaniora är parasiter?
Kan produktiva svenskar och blattar mötas över de etniska gränserna för att kasta av sig sina gemensamma parasiter?
Flyttade ut på landet för att slippa förfallet.
Tillhör de 10% i Sverige med bra ställt så nej.
Känner inte alls samma puls på de som är fattiga på landet med migranterna i stan.
Helt olika bestar, däremot går många unga in i snabba cash och ytligheten som araber fört in i svensk kultur förvånansvärt lätt.
Det för inte med sig något positivt alls.
