Lillördag, svamp.
En vanlig dag med lite kneg och massa snö. Väl hemma så fick jag en skön känsla att prova senaste skörden med cubes. Väger upp och grindar ner 10gram King Cambodian och gör ett lemon tek for the hell of it. Det var ett förvånansvärt långsamt onset för min standard dos som normalt brukar kunna dra igång efter 15-20 minuter. Jag kände att det är något som är lite off och hade jag fattat bredden av det då så hade jag börjat dokumentera direkt, lite ledsen att jag inte gjorde det.
Nått som är värt att nämna här är att jag på tisdagen provade propavan för första gången. 1x25mg.
Vet inte ifall det påverkade, men det kändes dumt att trippa dagen efter.
Men så efter 30-40 min sätter trippen igång ordentligt och jag gör mitt, äter äpple och lyssnar på musik. Efter någon timme så drar jag igång Adventure Time och gör mig beredd på att klättra mot peaken. Innan den kommer så får jag chockartat till mig bilder på en herre i gul varningsväst jag aldrig sett förut som är med om en lastbilskrock eller blir mosad på något sätt, en olycka helt enkelt. Det har aldrig hänt förut men det sätter ju igång en rejäl tankebana med spirituellt flum om änglar och utomjordingar och hela den konkarongen.
Någonstans mitt i det så blir jag kluven i tanken på om högre makter är konkurerande eller om dem skulle bli besvikna för att vi väljer att lyssna på dittan eller dattan. Jag är övertygad om att det finns varelser som vi inte ser som följer oss genom hela livet, alltså änglar. Det är just då mot den som följt just mig som jag får dåligt samvete för om jag skulle ta till mig information från den psykadeliska världen t.ex.
Väl här så händer det något i mig som var sjukt spännande att uppleva.
Mitt dåliga samvete är både jag och nej och denhär tanken börjar växa och växa och breder ut sig över hela jaget och vad jag tycker och känner, och till slut gör. Just här är det helt omöjligt för mig att i ord beskriva hur det kändes när det vecklade ut sig över mig, men i grunda drag så splittrades jag till två sidor. En sida som tänker, och en sida som gör. Varenda moment behöver ju en impuls och en handling, det kliar på armen då tar man andra armen och kliar. Dethär fungerade inte för mig längre för att jag hade fått ett skal runt mig som var den handlande delen av min personlighet, och den tänkande insidan som var fullt medveten om att detta pågick. Det blev ett glapp emellan att tänka och göra och mina naturliga impulser blev väl vilsna emellan delarna eller försvann helt och hållet.
Till en början kändes det sjukt skönt och coolt att flowa mellan skalet och kärnan för jag fick distans till verkligheten och mig själv på samma gång och jag bjöd nog på, jag tillät det att komma in och ta över.
Men efter att detta pågått i säkert två timmar där jag inte riktigt minns i detalj vad jag gjort, så inser jag att jag inte mår särskilt bra längre och att grannens lätta bankningar kan vara för att jag sitter i sängen och gör sjuka ljud när jag försöker binda ihop mina två delar. Har försökt äta macka men vet inte hur jag ska tugga och sen svälja så jag sprutar ut bröd över hela sängen och det är här jag lyckas ta mig ut till köket. I ett desperat försök att bryta mig ur så satte mig på huk och började kissade en liten skvätt på golvet, det hjälpte inte ett dugg. Jag tar till ett gammalt trick som har hjälpt mig ur tunga mind loops på lsd och det är att börja räkna 1 2 3 4 5 6, 5+5=10, 10-2=8, etc, nothing.
Paniken sätter in och jag förstår ju att detta kan vara permanent, men jag gör en skadebesiktning av mig själv och tänker på om mitt liv kan fortsätta endå och om jag behöver berätta för folk. Jag kommer fram till att bara ta det jävligt för att när jag somnar kommer mitt medvetande tystas och splittringen lösas upp och jag kommer vakna hel. Jag lyckas ta mig till sängen igen och sätter på Planet Earth 3 med David Attenborough, han hjälper mig. Sakta men säkert och lika minst lika elegant som dethär kom över mig så försvinner det, tills att jag är tillbaka. Jag har beräknat att detta pågått i minst 5 timmar.
Och efter någon timme med dokumentär så vågar jag resa på mig och gå omkring. Jag tar hand om kisset i köket, brödet i sängen och allt annat jag hållit på med under mina timmar i den absolut sjukaste mind loopen jag någonsin upplevt.
Idag mår man som en kung, tacksam och nöjd. Kommer nog inte trippa på ett tag men det är helt okej, jag var med om något sjukt häftigt och samtidigt läskigt och jag är bara glad att jag kom ut hel på rätta sidan
En vanlig dag med lite kneg och massa snö. Väl hemma så fick jag en skön känsla att prova senaste skörden med cubes. Väger upp och grindar ner 10gram King Cambodian och gör ett lemon tek for the hell of it. Det var ett förvånansvärt långsamt onset för min standard dos som normalt brukar kunna dra igång efter 15-20 minuter. Jag kände att det är något som är lite off och hade jag fattat bredden av det då så hade jag börjat dokumentera direkt, lite ledsen att jag inte gjorde det.
Nått som är värt att nämna här är att jag på tisdagen provade propavan för första gången. 1x25mg.
Vet inte ifall det påverkade, men det kändes dumt att trippa dagen efter.
Men så efter 30-40 min sätter trippen igång ordentligt och jag gör mitt, äter äpple och lyssnar på musik. Efter någon timme så drar jag igång Adventure Time och gör mig beredd på att klättra mot peaken. Innan den kommer så får jag chockartat till mig bilder på en herre i gul varningsväst jag aldrig sett förut som är med om en lastbilskrock eller blir mosad på något sätt, en olycka helt enkelt. Det har aldrig hänt förut men det sätter ju igång en rejäl tankebana med spirituellt flum om änglar och utomjordingar och hela den konkarongen.
Någonstans mitt i det så blir jag kluven i tanken på om högre makter är konkurerande eller om dem skulle bli besvikna för att vi väljer att lyssna på dittan eller dattan. Jag är övertygad om att det finns varelser som vi inte ser som följer oss genom hela livet, alltså änglar. Det är just då mot den som följt just mig som jag får dåligt samvete för om jag skulle ta till mig information från den psykadeliska världen t.ex.
Väl här så händer det något i mig som var sjukt spännande att uppleva.
Mitt dåliga samvete är både jag och nej och denhär tanken börjar växa och växa och breder ut sig över hela jaget och vad jag tycker och känner, och till slut gör. Just här är det helt omöjligt för mig att i ord beskriva hur det kändes när det vecklade ut sig över mig, men i grunda drag så splittrades jag till två sidor. En sida som tänker, och en sida som gör. Varenda moment behöver ju en impuls och en handling, det kliar på armen då tar man andra armen och kliar. Dethär fungerade inte för mig längre för att jag hade fått ett skal runt mig som var den handlande delen av min personlighet, och den tänkande insidan som var fullt medveten om att detta pågick. Det blev ett glapp emellan att tänka och göra och mina naturliga impulser blev väl vilsna emellan delarna eller försvann helt och hållet.
Till en början kändes det sjukt skönt och coolt att flowa mellan skalet och kärnan för jag fick distans till verkligheten och mig själv på samma gång och jag bjöd nog på, jag tillät det att komma in och ta över.
Men efter att detta pågått i säkert två timmar där jag inte riktigt minns i detalj vad jag gjort, så inser jag att jag inte mår särskilt bra längre och att grannens lätta bankningar kan vara för att jag sitter i sängen och gör sjuka ljud när jag försöker binda ihop mina två delar. Har försökt äta macka men vet inte hur jag ska tugga och sen svälja så jag sprutar ut bröd över hela sängen och det är här jag lyckas ta mig ut till köket. I ett desperat försök att bryta mig ur så satte mig på huk och började kissade en liten skvätt på golvet, det hjälpte inte ett dugg. Jag tar till ett gammalt trick som har hjälpt mig ur tunga mind loops på lsd och det är att börja räkna 1 2 3 4 5 6, 5+5=10, 10-2=8, etc, nothing.
Paniken sätter in och jag förstår ju att detta kan vara permanent, men jag gör en skadebesiktning av mig själv och tänker på om mitt liv kan fortsätta endå och om jag behöver berätta för folk. Jag kommer fram till att bara ta det jävligt för att när jag somnar kommer mitt medvetande tystas och splittringen lösas upp och jag kommer vakna hel. Jag lyckas ta mig till sängen igen och sätter på Planet Earth 3 med David Attenborough, han hjälper mig. Sakta men säkert och lika minst lika elegant som dethär kom över mig så försvinner det, tills att jag är tillbaka. Jag har beräknat att detta pågått i minst 5 timmar.
Och efter någon timme med dokumentär så vågar jag resa på mig och gå omkring. Jag tar hand om kisset i köket, brödet i sängen och allt annat jag hållit på med under mina timmar i den absolut sjukaste mind loopen jag någonsin upplevt.
Idag mår man som en kung, tacksam och nöjd. Kommer nog inte trippa på ett tag men det är helt okej, jag var med om något sjukt häftigt och samtidigt läskigt och jag är bara glad att jag kom ut hel på rätta sidan
4/5