Hur länge (månader/år) försöker långtidspar rädda döda relationer innan de ger upp?

Nog främst för att jag inte kan relatera till det. En terapeut kan inte trolla tillbaka känslorna. Det spelar ingen roll vem flickvännen eller pojkvännen är. Jag kan sitta där som pojkvännen/maken. Och som sagt det kan uppstå även om ingen har gjort något fel.

Så tvärtemot personligt är det väldigt opersonligt. Kärlek kan bara slockna. Precis som vänner kan växa ifrån varandra.

Men du kan ju gå i parterapi även fast kärleken inte är död

Jag är främst intresserad av det. Otrohetsaffärer har så många variabler. Död kärlek är universellt samma sak.

Relationer där förloppet går ganska snabbt blir ofta väldigt toxic
Kärleken vänds till hat över enkla saker eller moment som man känner är avgörande.
Känslorna dör inte så snabbt som man tror, de ligger däremot kvar som evigt hat man bär med sig.

Jag är övertygad att många relationer kan hjälpas vidare med parterapi.
Att ha en oberoende som kan vägleda vad som känns sunt och rimligt och ställa om fokus
kan göra att relationen vänder en period och saker läggs därhän.

Är det barn involverad så tycker jag det borde vara obligatorisk med 6 månaders parterapi
innan separation tillåts, just nu finns en betänketid men ingen handlingsplan att arbeta efter.

Du skall få min erfarenhet, var i par terapi med min sons mamma. Det var inte för att det inte fanns kärlek utan att det var det praktiska som inte funkade. Terapeuten var riktigt dålig så såg igen mening med att fortsätta.

Vi separerade ett kort tag efteråt efter som vi hade olika syn på hur ett förhållande skall funka. Vi var båda kära när vi separerade

Nä det tycker jag inte. Men kärleksförloppets hastighet har ett tydligt samband med intensiteten.

Vågar jag påstå.

Blir ju onekligen nyfiken på din relationsstatus och tex hur långt ditt längsta förhållande har hållt?

För det första så tror jag att många som skaffat barn, betecknar sig som familj, inte som ett "långtidspar". Och när man ser sig som familj, så kanske det finns fler parametrar än just mammas och pappas relation.

Jag känner några som gått i parterapi. Det brukar ofelbart vara kvinnan som insisterar på det, eftersom hon var växt upp med föreställningen att när män inte gör som kvinnor säger, så är det ett "kommunikationsproblem". Mannen i förhållandet brukar vara helt på det klara med att upplägget är att han ska snackas till rätta, och är därför inte särskilt pigg på det.
I ett par fall har dock kvinnan avbrutit nästan direkt, när hon själv känt sig kritiserad av terapeuten, något hon inte alls räknat med.
Tycker det verkar vara mer regel än undandtag, att någon part räknar med att parterapeuten ska vara på "deras sida". Över huvud taget verkar det vara en skiljedomare man är ute efter.

Jag och mitt ex hade varit tillsammans i drygt 25 år när det började bli jobbigt. Vi höll därefter på i ungefär 4 år med parterapi och strul tills det blev separation.

Du menar att man ska lagstifta om ett förbud att göra slut? Hur ska det gå till? Ska man vägra ena personen att folkbokföra sig på annan adress? Ska man utfärda böter om man inte kommer hem till familjen på kvällen?

Ingen aning om det är vanligt med partetapi. Går det ens att rädda en sån relation när det är fuölblåst förakt å död kärlek? 🤔

Men om det nu skulle kunna räddas, så borde båda parter vilja det till 100% å viljan att kämpa för det oxå..

Har en bekant som jag gissar det har strulat för rätt länge. Allt blev mycket värre efter ett missfall som frun tog väldigt hårt.

Jag gissar att de försökt limma och foga i förhållandet senaste åtta åren men nu äntligen har de släppt det och bor nu som särbos på prov. Mannen som jag har mest kontakt med är mycket gladare och mer positiv men då de har barn ihop (tonåringar) så blir det att de umgås ibland fortfarande. Både bra och dåligt säger jag i detta fall.

De har testat parterapi, hon har gått hos psykolog pga att hon gått in i väggen och mått dåligt psykiskt.