Hur länge (månader/år) försöker långtidspar rädda döda relationer innan de ger upp?

Nu syftar jag inte på svacka i relationen, utan fullblåst förakt och död kärlek. Om ni går till egen erfarenhet och bekanta omkring er, hur länge försöker man? Efter hur lång tid kastats handduken in?

Hur vanligt är det att folk går i parterapi? Man ser det på film, men jag känner inte till något par som någonsin gjort det.


Jag hade sååå gärna varit en fluga på väggen och fått se en riktig parterapisession... Men jag har också hemsk skadeglädje..

Man försöker så länge som det finns en dialog. Och parterapi är inte dramatiskt. Mest att man får en möjlighet att prata till punkt utan att en partner blir arg/ledsen så att det blir bråk istället för utbyte av tankar och känslor. Fler borde ta sina relationer på allvar ochta den hjälp som behövs för att få dem att fungera över tid. Och alla relationer behöver inte överleva men man bör separara i god ton om det är det man skall.Man har stora gemensamma insatser ,tid och kanske barn. Det skall man respektera.

Jag står ut med rätt mycket när jag väl bestämt mig.

I kalkylen finns ett visst mått av snedhet och klamp i klaveret från hennes sida inberäknat.

Är det något av detta står jag ut i flera år.

Är det något jag som princip betraktar som oförlåtligt är det över nästa dag.

Strula inte till frågeställningen. Kärleken är död. Hur länge ger du det då?

Han svarade väl på din fråga? Med nåt oförlåtligt dör också kärleken och då slut dagen därpå?

De flesta försöker för länge. Hur länge varierar men det är alltid för långt när förakt krupit in.

Sen vill du inte vara en fluga på väggen i en parterapi inför uppbrott. Det är inte drama och hålligång, det är bara smärta och sårade människor som sårar mer för att de själva är sårade.

Nej. Kärleken kan bara dö. Rätt som det är.

Jo visst.

Men jag tänkte väl mer om att nån gör nåt oförlåtligt så kommer man mista respekten för partnern och kanske rent av förakta den (eller sig själv) därför tar också kärleken abrupt slut.

Inte nödvändigtvis. När kärleken dör så uppstår föraktet ibland. Bilden av partnern förändras, besvikelse över att känslorna inte är där längre, att det inte höll. Och så blir partnern syndabock för frustrationen.

Det behöver inte alltid finnas en extern orsak. Ibland växer man i motsatta riktningar internt.

Vi har nog lite för olika erfarenhet/syn på förakt för att kunna ha en diskussion

Men om förakt och hat finns så är det försent för parterapi, det står jag fast vid. Då finns inget att rädda eller jobba med. Terapin skulle ha kommit innan. Den man föraktar har man heller ingen respekt för och därför finns ingen väg framåt. Då är det bättre att gå direkt på bodelning och familjerätten om barnen.

Jag gav endast ett exempel på hur förakt kan uppstå organiskt utan dramatik utifrån.


Det är för sent om känslorna är borta också. Förakt är mer sista spiken i kistan. Men tro det eller ej, det finns gifta som fortsätter leva tillsammans ändå. Men vill påstå att de är högre upp i åldrarna i dessa fall.

Mina föräldrar har hållit ihop i hela mitt liv trots att kärleken dog några år efter jag kom till. De är så gamla att de dör närsomhelst, så i deras fall kastas handduken till livet in före handduken till förhållandet.

Men för att svara på din fråga på riktigt; hur långt är ett snöre?