Hur upplever ni slutenvården?

Jag personligen har en hyfsat bra bild av vården, även om den kunde ha varit bättre. Det som skulle kunna förbättras är att man skulle ha fler aktiviteter på dagarna. De avdelningar jag varit på har haft promenad dagligen och pingis - som inte alltid varit tillgängligt för patienterna.

Det sämsta stället jag varit på var Katarina huset på södermalm, jag hörde även från skötarnas skvaller att ledningen rövkör skötarna vilket såklart påverkar deras arbetsvillighet.

Det bästa stället jag varit på är avdelning 30 på nacka sjukhus. Då hade man egna rum vilket är skönt då jag lider av ganska stark paranoia och vill helst ha ett eget rum. Personalen var även bättre där, man såg på dem att de var glada och de hade ett mycket bättre bemötande.

Vad har ni för erfarenheter av slutenvården?

Fullständigt värdelöst.. inte för att de gör dåliga saker, utan för att de inte gör nånting alls.

Om inte de vanliga antidepressiva medicinerna och samtalsterapi gör någon nytta, så får man bara veta att det inte finns någonting mer de kan göra och sen blir man utskriven. Även om man är i sitt livs värsta kris så är det ingen jävel som vill ta något ansvar utan lägger allt på patienten trots att man helt uppenbart inte kan ta hand om sig själv.

Vet inte hur det fungerar i övriga landet (tror det är lika) men där jag blev inlagd blir man tilldelad 2 kontaktpersoner som ska ha full koll på just dig. Efter 3 månader inlagd hade en av mina kontaktpersoner inte ens koll på att jag hade LPT, han hade alltså släppt mig rakt ut ur huset om jag hade bett honom.

Läkaren bestämde när jag blev inlagd att jag inte skulle få ha plastpåse i sopkorgen, skorna (skosnören) eller skärp på rummet. Det var ingen skötare som hade koll på det under min vistelse och jag kunde utan vidare ta livet av mig vilken sekund jag ville.

Nä.. slutenvården kan de lägga ner, åtminstone i min stad.
Nu står det i min journal att vården inte kan göra något för mig och att det är bättre att jag inte blir inlagd, så jag lär aldrig hamna där igen, tack och lov!

Låter jättekonstigt. Jag har hört från andra samma sak, att man får lite mellanmjölksbehandling och om det inte funkar så är man helt enkelt körd. Svenska sjukvården är lite av pillerister, man ger piller från dag 1 och inget annat, kanske man får vänta på kbt i några månader eller till och med år. Det känns som att de gör så lite som möjligt.

Min upplevelse är samma..
Mycket tabletter och även bältning där man fick sprutor så fort folk blev aggresiva sen släpptes man ut på avdelningen hög som ett hus..
Patienter som hade beroende hotade personal för att få mer tabletter och det fungerade ofta.
Även smugglades in droger via en balkong eller trapp dörren som hade en glipa på 1 cm i golvhöjd.
En kvinna blev bältad å skrek konstant i 2 dygn sen en dag blev det tyst då kom en ambulans och alla patienter fick inte under några omständigheter lämna sina rum hon var död.
Det sjukaste var en kvinna som hade 3 skötare med sig konstant hon var så hög och väck att hon somnade med ansiktet i maten och skötarna höll upp huvudet på henne och matade henne.
Så väldigt mycket mediciner och ingen vård att tala om varken på psyket eller i efterhand när man blev utsläppt.

Jag blev en gång hotad med bältning när jag var psykotisk, blev arg på läkaren och en av skötarna lugnade ner mig och sa att om jag blir arg igen kommer de att bälta mig. Då kändes det verkligen som att de använder bältning som ett hot vilket är helt sjukt.

Förvaring. Inte nåt för den som hoppas få prata med nån. Mindre resurser hela tiden, senaste gången jag var inlagd fanns det inga aktiviteter alls. Medicin på fasta tider fyra ggr/dag. Måltider på fasta tider, ofta det enda man hade att göra. Vänta på varje ny måltid/kaffe.
Jag satt mest på sängen. Inte eget rum.

Läkare en gång i veckan ungefär för att prata om medicinen de satt in.

Men - om man tänker ta livet av sig är inläggning absolut bättre!

Ni menar alltså att personalen faktiskt jobbar där ni varit inlagda?!
Där jag varit inlagd använder dom enbart lågaffektivt bemötande.
Vi hade tex en stor kille, ca 2m 110kg, som gick bärsärk på avdelningen varenda dag och det enda personalen gjorde var att stå 2-3m ifrån honom och säga "lugn och fin nu". Finns inte en chans i världen att de skulle ingripa fysiskt mot honom. Lyssnar man inte på personalen kan man göra i princip vad man vill inne på avdelningen, det kommer inte få några konsekvenser.

Den enda gången jag sett bältessängen användas på totalt 4 månader var när en fullständigt rabiat kvinna gick till attack mot personalen. De försökte backa undan men hon slutade aldrig komma mot dom med nåt slags tillhygge, de kunde inte ens injicera henne så rabiat som hon var. Den gången är enda gången de använde bältessäng.

Så om man inte attackerar personalen kan man göra precis vad man vill utan att det får några konsekvenser. I min värld är det värre än att de faktiskt agerar.


Stämmer ganska exakt med min bild av psykiatrin.

Men du menar alltså att psykiatrin skulle hindra en från att ta sitt liv? Hur då?

Där jag var inlagd gick larmet...då sprang alla vårdare från samtliga avdelningar på sjukan upp till den avdelningen och löste problemet...runt 25 pers mot en psyk patient sen bältning direkt sen spruta..

Jag blev hotad med stryk första dagen då jag skulle hämta kläder... Bara så du vet minsta problem med dig så trycker jag på larmet sen får du åka...mitt svar blev.. jag har inte kommit hit för att slåss med folk utan få vård men bråkar någon så hinner den dö innan alla personal hinner fram tro mig...
Fanns en hel del Idioter som jobbade inom personalen...

Ja nog ljöd larmet ibland, men det blev aldrig nånting av det..
Oftast handlade det nog om att de hittade någon på rummet som självskadat allvarligt eller försökt ta sitt liv. Inga hotfulla situationer med andra ord, utan mer situationer där skötarna inte ville/kunde vara ensamma. Något våld blev jag aldrig vittne till annat än hon som försökte ha ihjäl personalen.

Jag är en sån person som inte visar en min och i nästa sekund exploderar jag, bara mina allra närmaste kan läsa av att nånting är fel. Så jag försökte säga åt personalen att om jag förvarnar så är de bäst att ta den varningen på allvar, men de menade på att "vi har larm så det är lugnt". Jag menar som dig.. innan personalen har hunnit fram till rummet så har det redan slutat illa.

Ok vi är likadana där då jag släpper på 100% och kör liv eller död vid varje sådan situation vid för mig ett nödläge... men där jag befann mig drogs larmet ofta folk var väldigt aggresiva på min sista resa på låst avdelning. Fanns en man som utövat kampsport på elit nivå som gick bärsärk men den bältades varje dag i 5 veckor under hela min vistelse och fick spruta sen lulla omkring snäll som en kattunge.
vart inne 4 ggr totalt på 10 år blev en ggn inlåst i matsalen då larmet gick för dörrarna stängdes och låstes..en man som fått tag i en mat kniv i matsalen gick bananas mot en skötare... det avärjdes fort med min och en till patients hjälp.. sen bältning när resten av alla skötare kom in men hela grejjen med psyk är att det är förvaring... det är inget å ha

Svar ja, jag är dock mer fly än fäkta. Men står nån i vägen när jag har panik och bestämt mig för att fly så kan det gå illa. Speciellt om hon heter Gunilla är 159cm lång, väger 64kg och är född 1962 likt många av skötarna där jag var.

Nu fick jag tack och lov inga utbrott när jag var där inne. Jag fick dock ett en gång när jag kom in med polis och trots handfängsel och 2 poliser (som jag förvarnat) så lyckades jag ställa till det tillräckligt för att båda läkarna skulle fly ut ur rummet. Lyckades bland annat sparka nån stol som flög mot läkarna i samband med deras flykt innan poliserna fick ner mig på golvet.

Håller helt med, det är ju dock skönt att såna personer som han som gick bananas med kniv mot skötarna inte springer runt ute i samhället. Å andra sidan är det inte svårt att ta sig ut från psyk, även om man har LPT.