2023-10-25, 12:57
  #1
Medlem
Foxan1977s avatar
Nästan varje dag de senaste 5 eller 6 åren tänker jag på att få dö och att avsluta livet för egen hand.
Känner mig otroligt fast där jag är tvingad att leva pga människorna runt mig.
Detta har pågått från och till så länge jag kan minnas.
Gjorde några mer eller mindre lyckade försök när jag var runt 20, och jag var bitter i många år på personen som hittade mig och ringde ambulans och återupplivade mig den gången då jag faktiskt var död ett tag.
Sen skaffade jag barn, och så var jag fast. Nu är barnet vuxen och jag hade bestämt mig för att leva endast tills mina hundar gått bort och sen avsluta det hela. Beslutet gjorde mig lättad och jag mådde bättre än på länge då jag såg ett slut på det hela.
I somras förlorade jag min mamma väldigt hastigt och oväntat. Hon har hela mitt liv varit min stöttepelare och jag tappade helt fotfästet. En månad tidigare blev jag av med mitt arbete som betydde mycket för mig.
Livet föll i sönder och kaos råder fortfarande. Och trösten var att jag visste att det fanns ett slut på det här inom snar framtid då hundarna börjar komma upp i åldern.
Då kommer sonen med fru och berättar att de väntar barn. Nu har barnet kommit, ligger på Neonatal intensiven och vem vet hur det ska sluta. Ångesten river i mig och jag känner mig mer fast än någonsin! Hur skulle jag kunna lämna mitt barn när det är som det är med barnbarnet.
Ja jag har kontakt med psykiatrin och de har väl försökt hjälpa men hur jag känner förändras inte.
Och som det är nu fungerar ingenting i mitt liv, städning, matlagning, handling eller ens att se till att få mat i mig. Att komma in i duschen är som att bestiga ett stort berg
Och att försöka sköta arbetsförmedlingen och A-kassan är kört, jag blir avstängd titt som tätt så att inkomsten är lite svajig är bara förnamnet. Jag vet inte hur i helvete jag ska ta mig ur min situation, både i den akuta jag är i just nu och den där jag är fast att leva för att inte göra min son otroligt illa.
Långt inlägg men om någon lyckats ta sig igenom det, är det någon som varit i liknande situation? Och har samma känsla av att vara fast eller fångad, tvingad att fortsätta leva för någon annan?
(Jag är utredd kors och tvärs och den enda diagnos de hittar är ADHD, förvisso en väldigt hög grad, som jag medicinerar för och har haft gott resultat tidigare)
Citera
2023-10-25, 13:03
  #2
Medlem
Eponumoss avatar
Helvete vilken självisk jävel du är.

Du har inte tänkt på att kanske sluta vara egoistisk i ett par månader och lägga lite tid och kraft på att stödja din son?

Jävla patrask.
Citera
2023-10-25, 13:08
  #3
Bannlyst
Är du singel så är det bara att köra, nu har du barn, när du skaffar barn så skriver du under på att du ska komma i anda hand resten av livet, kör vidare för ditt barn, var inte som emo rockaren från Linkin Park
Citera
2023-10-25, 13:12
  #4
Medlem
Foxan1977s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Eponumos
Helvete vilken självisk jävel du är.

Du har inte tänkt på att kanske sluta vara egoistisk i ett par månader och lägga lite tid och kraft på att stödja din son?

Jävla patrask.
Tack för ditt konstruktiva inlägg.
Jag stöttar mig som efter bästa förmåga, detta är inget jag diskuterar med honom, pratar naturligtvis inte med honom om mitt psykiska mående. Men vi har däremot telefon kontakt dagligen och en familjechat, sonen, jag och hans fru som går varm och som nu mest handlar om hur barnbarnet och de mår. Jag hjälper till att fylla i papper och postar allt som de behöver pga att de båda nu får ha vård av barn, jag åker 15 mil dit och 15 mil hem en gång i veckan för att träffa dem, handla och ge dem matlådor. För när det kommer till det klarar jag av att organisera. Inlägget handlar helt och hållet om mig och mina känslor och att jag inte vet hur jag ska ta mig vidare
Citera
2023-10-25, 13:14
  #5
Medlem
Foxan1977s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av 12hoppihagen
Är du singel så är det bara att köra, nu har du barn, när du skaffar barn så skriver du under på att du ska komma i anda hand resten av livet, kör vidare för ditt barn, var inte som emo rockaren från Linkin Park
Ja det är just det, har ju både barn och barnbarn, vill inte känna mig fast, jag förväntar mig inte att känna livsglädje eller ens livslust. Men om jag kunde få slippa känna sådan dödslängtan.
Citera
2023-10-25, 13:16
  #6
Bannlyst
Citat:
Ursprungligen postat av Foxan1977
Ja det är just det, har ju både barn och barnbarn, vill inte känna mig fast, jag förväntar mig inte att känna livsglädje eller ens livslust. Men om jag kunde få slippa känna sådan dödslängtan.

drgoer&sprit? ett sidoknull, hoppa fallskärm...

Känns jävligt dramatiskt att ta sig själv av daga för att man "Kört fast", livet är tomgång och transport mest hela tiden, upp till dig och röra runt i grytan!
Citera
2023-10-25, 13:23
  #7
Medlem
Föreslår att du går till en bra psykolog.
Citera
2023-10-25, 13:26
  #8
Medlem
Foxan1977s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av 12hoppihagen
drgoer&sprit? ett sidoknull, hoppa fallskärm...

Känns jävligt dramatiskt att ta sig själv av daga för att man "Kört fast", livet är tomgång och transport mest hela tiden, upp till dig och röra runt i grytan!
Nej det är inte därför, dödslängtan har jag haft så länge jag kan minnas, även som barn.
Jag vet att jag inte kan ta mitt liv pga människorna runt omkring mig.. men jag kan inte heller ta mig ur det här. Det blev för mycket för mig med att förlora jobb, min mamma och sen oron för barnbarn och sonen.
Det enda jag inte försökt med där är fallskärm... Men det är dyrt det
Citera
2023-10-25, 13:28
  #9
Medlem
Foxan1977s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av c0mbiner
Föreslår att du går till en bra psykolog.
Jag försökte få tid till en psykolog nu men fick en kurator, kan vara bra, jag ska träffa tanten i morgon. Men frågan är om en kurator kan reda ut mitt störda psyke.
Nåväl jag börjar där
Citera
2023-10-25, 13:31
  #10
Bannlyst
Citat:
Ursprungligen postat av Foxan1977
Nej det är inte därför, dödslängtan har jag haft så länge jag kan minnas, även som barn.
Jag vet att jag inte kan ta mitt liv pga människorna runt omkring mig.. men jag kan inte heller ta mig ur det här. Det blev för mycket för mig med att förlora jobb, min mamma och sen oron för barnbarn och sonen.
Det enda jag inte försökt med där är fallskärm... Men det är dyrt det

jaha, du skriver här men verkar ge ett ganska bestämt intryck...

Du känns väldigt ambivalent, å ena sidan vill du "logga ut", å anda sidan ska du träffa en kurator, vad vill du egentligen? du är lite överallt och ingenstans!
Citera
2023-10-25, 13:32
  #11
Moderator
evilhoneys avatar
Jag instämmer i c0mbiners inlägg här ovan, det är nog dags att kontakta din vårdcentral och boka tid med en bra psykolog!
Det är tungt som fan när endast en av dessa saker händer och nu är det flera saker som lagts på hög, tacka fan för att livet känns tungt då!

Det är en kliché men de blir ju ofta det av en anledning; du har klarat dig igenom alla dagar hittills med livet i behåll och är starkare än du ger dig själv credit för. Som du säger så har du fler i ditt liv att leva för, folk som behöver dig så gör dig själv en tjänst och be om hjälp, eller vad fan KRÄV hjälp nu!
Citera
2023-10-25, 13:33
  #12
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Foxan1977
Jag försökte få tid till en psykolog nu men fick en kurator, kan vara bra, jag ska träffa tanten i morgon. Men frågan är om en kurator kan reda ut mitt störda psyke.
Nåväl jag börjar där
Det tror jag säkert ifall du inte sätter dig på tvären.
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in