Nästan varje dag de senaste 5 eller 6 åren tänker jag på att få dö och att avsluta livet för egen hand.
Känner mig otroligt fast där jag är tvingad att leva pga människorna runt mig.
Detta har pågått från och till så länge jag kan minnas.
Gjorde några mer eller mindre lyckade försök när jag var runt 20, och jag var bitter i många år på personen som hittade mig och ringde ambulans och återupplivade mig den gången då jag faktiskt var död ett tag.
Sen skaffade jag barn, och så var jag fast. Nu är barnet vuxen och jag hade bestämt mig för att leva endast tills mina hundar gått bort och sen avsluta det hela. Beslutet gjorde mig lättad och jag mådde bättre än på länge då jag såg ett slut på det hela.
I somras förlorade jag min mamma väldigt hastigt och oväntat. Hon har hela mitt liv varit min stöttepelare och jag tappade helt fotfästet. En månad tidigare blev jag av med mitt arbete som betydde mycket för mig.
Livet föll i sönder och kaos råder fortfarande. Och trösten var att jag visste att det fanns ett slut på det här inom snar framtid då hundarna börjar komma upp i åldern.
Då kommer sonen med fru och berättar att de väntar barn. Nu har barnet kommit, ligger på Neonatal intensiven och vem vet hur det ska sluta. Ångesten river i mig och jag känner mig mer fast än någonsin! Hur skulle jag kunna lämna mitt barn när det är som det är med barnbarnet.
Ja jag har kontakt med psykiatrin och de har väl försökt hjälpa men hur jag känner förändras inte.
Och som det är nu fungerar ingenting i mitt liv, städning, matlagning, handling eller ens att se till att få mat i mig. Att komma in i duschen är som att bestiga ett stort berg
Och att försöka sköta arbetsförmedlingen och A-kassan är kört, jag blir avstängd titt som tätt så att inkomsten är lite svajig är bara förnamnet. Jag vet inte hur i helvete jag ska ta mig ur min situation, både i den akuta jag är i just nu och den där jag är fast att leva för att inte göra min son otroligt illa.
Långt inlägg men om någon lyckats ta sig igenom det, är det någon som varit i liknande situation? Och har samma känsla av att vara fast eller fångad, tvingad att fortsätta leva för någon annan?
(Jag är utredd kors och tvärs och den enda diagnos de hittar är ADHD, förvisso en väldigt hög grad, som jag medicinerar för och har haft gott resultat tidigare)
Känner mig otroligt fast där jag är tvingad att leva pga människorna runt mig.
Detta har pågått från och till så länge jag kan minnas.
Gjorde några mer eller mindre lyckade försök när jag var runt 20, och jag var bitter i många år på personen som hittade mig och ringde ambulans och återupplivade mig den gången då jag faktiskt var död ett tag.
Sen skaffade jag barn, och så var jag fast. Nu är barnet vuxen och jag hade bestämt mig för att leva endast tills mina hundar gått bort och sen avsluta det hela. Beslutet gjorde mig lättad och jag mådde bättre än på länge då jag såg ett slut på det hela.
I somras förlorade jag min mamma väldigt hastigt och oväntat. Hon har hela mitt liv varit min stöttepelare och jag tappade helt fotfästet. En månad tidigare blev jag av med mitt arbete som betydde mycket för mig.
Livet föll i sönder och kaos råder fortfarande. Och trösten var att jag visste att det fanns ett slut på det här inom snar framtid då hundarna börjar komma upp i åldern.
Då kommer sonen med fru och berättar att de väntar barn. Nu har barnet kommit, ligger på Neonatal intensiven och vem vet hur det ska sluta. Ångesten river i mig och jag känner mig mer fast än någonsin! Hur skulle jag kunna lämna mitt barn när det är som det är med barnbarnet.
Ja jag har kontakt med psykiatrin och de har väl försökt hjälpa men hur jag känner förändras inte.
Och som det är nu fungerar ingenting i mitt liv, städning, matlagning, handling eller ens att se till att få mat i mig. Att komma in i duschen är som att bestiga ett stort berg
Och att försöka sköta arbetsförmedlingen och A-kassan är kört, jag blir avstängd titt som tätt så att inkomsten är lite svajig är bara förnamnet. Jag vet inte hur i helvete jag ska ta mig ur min situation, både i den akuta jag är i just nu och den där jag är fast att leva för att inte göra min son otroligt illa.
Långt inlägg men om någon lyckats ta sig igenom det, är det någon som varit i liknande situation? Och har samma känsla av att vara fast eller fångad, tvingad att fortsätta leva för någon annan?
(Jag är utredd kors och tvärs och den enda diagnos de hittar är ADHD, förvisso en väldigt hög grad, som jag medicinerar för och har haft gott resultat tidigare)
