Anonymitet och privatliv, är det bra det?

Jag undrar om nån kan förklara: är det nödvändigt eller ens bra för demokratin med anonymitet? Om t.ex. makthavare har åsikter som de är oroliga för att framföra under eget namn, är det då bra att de får möjlighet att diskutera och nätverka utan allmänhetens vetskap?

Och hur kunde demokratin i så fall fungera innan internet fanns? Har det historiskt varit bra eller dåligt med slutna sällskap, hemliga diskussionsgrupper och liknande? Eller blandat?

De som är demokratiskt i underläge i vår tid, folk med slitsamma illa betalda jobb, tycks ju vara minst intresserade av anonymitet.

Anonymitet är ditt enda skydd mot repressalier för att du uttryckt en för vissa obekväm åsikt.

Tänkte att man kan ju också välja att uttrycka åsikten öppet, och sen vägra finna sig i de där repressalierna? Kämpa emot menar jag. Om ingen gör det utan alla hukar sig i skydd av anonymitet blir det väl ingen förändring.

Säg det till kinesiska eller ryska dissidenter.

Ok håller med. Men i Sverige då?

Innan det fanns internet så fanns tidningar. Anonyma källor, visselblåsare, skribenter som uppträdde under pseudonym – det fanns många exempel på yttranden och uttalanden som gjordes utan att vara entydigt hänförliga till en viss person. Anonymitet innebär ett skydd mot repressalier. Det är därför ett viktigt redskap för att kasta ljus över missförhållanden.

Ok. Men där det är möjligt, utan att drabbas av oacceptabla repressalier, så är väl det bästa att yttra sig under eget namn? Även journalister vill väl hellre ha namngivna källor än anonyma.

Men ok. Bra att möjlighet till anonymitet finns. Bara man inte slår sig till ro med anonymitet i tid och otid kanske. För det borde väl bli negativt för demokratin. Om ingen tar offentlig ställning för nåt särskilt blir vi ju till slut alla som Ulf Kristersson.

Det skyddet har vi inte längre.

Men varför skulle det vara negativt? Din röst vid allmänna val är också anonym, är det också negativt då? Om anonyma åsikter kan få spridning och vinna anhängare som inte vill yttra dem offentligt, kan ändå få genomslag i politiken i en demokrati. Kräver ju att någon representerar åsikterna genom ett parti dock.

Jag får väl grubbla lite mer över det. Lite uppfriskande är det iallafall tycker jag i en del andra länder där det är comme faux att diskutera politik med nån okänd på bussen. Och jag tycker inte de länderna är mindre repressiva än Sverige. Folk bara skiter i det.

Kom ihåg att folket ska inte vara rädda för sin regering, regeringen ska vara rädda för sitt folk.

En diskussion mellan okända på en buss är sker ju i princip mellan två anonyma personer . . .
Sen kan man ju i de fall där detta beteende är mer vanligt kanske anta att många inte är ärliga utan antingen håller med för att det är bekvämt eller oponerar sig för att hålla diskussionen igång.