Ni svenskar i kraftig minoritet i våra utanförskapsområden" - hur upplevs det

Jag kollade upp lite namn på Ratsit.se på de boende på en gata i Angered. Av de under 40 år indikerade 8 procent genom namnet någon form av etniskt svenskt ursprung. Ett exempel kan vara Johan Svensson gentemot Ikram Yasin. Det första kan mycket väl dölja en invandrare som bytt namn, men ingen svensk skulle döpa sitt barn till Ikram.

Ni etniska svenskar som bor på dessa gator, hur upplevs det att ha förpassats till att bli en etnisk minoritet i ett land som så länge varit svensk och med svensk kultur och det svenska språket som det naturliga?

Jag är inte etnisk svensk men passerar som det eftersom jag är vit och har svenska som modersmål. Har bott i "utanförskapsområden" sen jag flyttade hemifrån och älskar det. Min nuvarande bostadsort är en smältdegel av kulturer och nationaliteter, allt från studenter från Asien, flyktingfamiljer som etablerat sig, gästarbetare, andra och tredje genrationens invandrare etc. Vid varje besök på den lokala krogen lär man känna en person från ett nytt land, i princip. Väldigt lärorikt och något jag önskar att fler kunde få uppleva.

Jag är inte uppväxt i det men bor i ett sådant området sedan flera år tillbaka. Det är en ganska stor skillnad från där jag växte upp i Vara.

Det märkliga är när man själv inte är utgångspunkten för det normala. Man kan inte förvänta sig folkvett eller sunt förnuft och kulturella uttryck och ordspråk faller platt. Jag känner igen mig i de svenskar som bosätter sig i Filipinerna och Thailand och som beskriver relationen till befolkningen. Man lägger liksom ner den frustrationen kring förväntningar som vanliga svenssons har.

Det jobbigaste som svensk är att de som inte känner dig ser dig som en representant för samhället i stort. Det spelar ingen roll om det är Magda eller Åkesson, Pride eller NMR. Håller man med om något som ses som progressivt svenskt så fiskar de efter om du verkligen är ”svensk-svensk”. Det känns jävligt drygt att säga ”okej jag har en farmor från Finland” varpå de säger ”wallah jag visste att du inte är en svenne” och vipps så får du ortenkortet.

Det kan låta motsägelsefullt men jag är mer skeptisk och dömande mot andra svenskar i förorten än invandare. Något jag märkt av är att polisen är betydligt drygare och tilliten är inte densamma.


Min erfarenhet är tvärtom, både chilenare och iranier är betydligt mer kulturella i orten än när de bor i fina områden. Så fort de får en fin lägenhet så släpper de allt och försöker leka överklass precis som svenskar. Det är som med stockholmare i innerstaden pratar knappt stockholmska längre.

Utländska högskolestudenter är helt schyssta enligt mina egna erfarenheter...bodde en kort period i Kungshamra för några år sen - jag och en tjej var dom enda etniska svenskarna i korridoren, men det var inga problem...välstädat i det gemensamma köket.

Oavsett vart i landet jag rör mig, från Ystad till Haparanda, så är det absolut jobbigaste för mig att jag så ofta inte förstår vad människor säger. Jag kan bara ett annat språk utom svenska och engelska och det talas så många språk. Jag har också tyckt att det är jobbigt att jobba med andra som pratar sitt modersmål med varandra när jag är i samma rum. Det får mig att känna mig utanför och också undra om det handlar om något de inte vill att jag ska veta. Men så fort jag förstår vad folk säger igen, alltså om de växlar över till något av de språk jag kan flytande så tänker jag inte på det. Däremot har jag märkt att om man som svensk rör sig på vissa ställen tror de andra där att man antingen behöver extra hjälp eller inte alls hör dit, eftersom det inte är det förväntade att se etniskt svensk ut på alla platser i landet.

Att bo i studenkorridor med kinesiska utbytesstudenter eller på samna gata som läkare och jurister från Sydamerika som tycker om opera och barockkonst är säkert jättetrevligt, men det är inte samma sak som att bo i en förort tillsammans med en flock obildade och kriminella araber och afghaner som säljer knark i centrum och skjuter raketer på förbipaserande.

Det är som att jämföra albatryffel med en säck jordiga potatisar från City Gross.

Hahaha, ortenkortet... Har en morfar från Ryssland (som kom som barn 1919) vilket gett mig frikort en del gånger.
Trivs dock i stort sett då mitt utanförskapsområde ligger ett par minuters gångväg från ett stort köpcentrum (ditt även folk från fina områden kommer).
Har bott halva livet i sådana här områden och det är inte så farligt.

Ja du ser, det räckte med att jag sa att mello är en skitfest för dagisfröknar och cykelsadelsniffare. När de såg mig köpa memma och lapin kulta så var det kört.

Ja alltså man trivs ju med det "klassiska förortssverige". Jag har gångavstånd till affärer, biblioteket, badhuset och hyran är normal. Ungarna här har ju lekkompisar överallt och det är rent allmänt ett liv bland folk. Även om det råder skillnader så talar folk med en övertygelse kring saker här. De enda högljudda festerna är när någon gifter sig eller när det är kulturdagar.

Jag känner bara en dualitet kring det hela men skönt att höra att du trivs.

Dynga, detta finns inte.
Lokal krog är tillhåll för samma grupperingar konstant.
Några mer flyktiga också.
Visst, du kan ha emellanåt träffat alkisar från olika länder, men detta är inte ett mått på något samhällsbygge.
Är nog större chans man hamnar i korseld dessutom.

Icke etniskt svensk, bägge föräldrar är jugge, men är lång, blond, blåögd samt assimilerad så jag är etniskt svensk till dem.

Vet inte. Dåligt? Känns så jävla konstigt att besöka mina svenska kompisar som bor i villaområden. Jag behöver akta mig varje gång jag går ut medans mina vänner lämnar dörrarna olåsta. Det är fan konstigt.

Jag har aldrig hört en skottlossning där jag bor nu.
Dock har en bekant som bor på Östermalm i Stockholm fått grannporten bortsprängd.

Oh, upplys oss om var detta multikulturella Nangijala ligger där alla festar tillsammans, inga kulturella barriärer finns och ingen kriminalitet existerar.