Citat:
Ursprungligen postat av
StigEngstrom
Ja gällande britterna så vet jag inte, kopierade bara från SVT.
Oavsett, 15 000 amputerade på ett halvår är helt förfärligt, detta är ett totalt blodbad (för båda sidorna).
Då kan man ju bara föreställa sig antal amputerade ryssar.
Man får titta lite på skillnaderna mellan de olika krigen. De flesta amputationsfall bland ukrainska soldater under detta krig förorsakas av landminor och en annan viktig faktor (men lite mindre) är splitterskador från artilleribrisader.
Under andra världskriget användes också minor. Vapentypen är ett defensivt vapen för en armé med mindre personella och materiella resurser än sin motståndare eller som befinner sig i en situation där trupperna inte räcker till för att försvara större terrängavsnitt.
Moderna minor (som trampminor och tallriksminor) utvecklades av tyskarna under mellankrigstiden och var ett svar på villkoren i Versaillefreden. Den tyska krigsmakten ("Reichswehr") begränsades till 100 000 man. Detta skulle inte räcka till i ett hypotetiskt kommande krig mot ett land med en miljonarmé (Frankrike, Polen, Sovjetunionen) - så generalstaben utvecklade en doktrin där Reichswehr skulle kunna kraftsamla i divisionsstyrka utmed olika "korridorer" och låta jättelika minfält täcka upp luckorna mellan formationerna. När fiendens framryckning förlorade tempo i minfälten skulle motståndaren kunna bearbetas med artilleri och kringrännas av tyska förband som ryckte fram i korridorerna.
Nu använde sig tyskarna aldrig av denna modell, eftersom Hitler tog makten och sket i Versaillesfördraget. Däremot hade finnarna inspirerats av doktrinen och första gången som minfält användes på ett sätt som vi skulle kunna känna igen från Ukraina var under vinterkriget, då minorna orsakade stora problem för den ryska framryckningen.
Tyskarna ditchade minorna under andra världskriget, så länge som blixtkriget varade på de europeiska krigsskådeplatserna, men vapentypen fick stor betydelse i Afrika. Tyskarna hade ju bara en kår på plats (två divisioner) och stora arealer att täcka. En annan plats där minorna kom till användning var på östfronten, där de stora ytorna, liksom asymmetrier i plötsligt uppkomna styrkeförhållanden ledde till en omfattande användning av minor på båda sidor. Inför slaget vid Kursk lade ryssarna ut en miljon minor i åtta koncentriska bälten på ett sammanlagt djup av 35 kilometer, för att ta udden av det tyska anfallet.
Okej: tillbaka till de 12 000 amputerade britterna under andra världskriget. Var skulle britterna mötas av minfält? Inte till sjöss, i luften, i Burma eller ens i Nordvästeuropa efter D-dagen, då den främsta tyska försvarsåtgärden bestod i improviserade motangrepp när ett tillfälle öppnades, vilket hade omöjliggjorts av stora minfält. Den plats där britterna verkligen stod inför ett minproblem var i Nordafrika - och närmare bestämt under tiden från det första slaget vid El Alamein (1 juli 1942) och fram till den tyska Afrikakårens utrymning av Tunisien (13 maj 1943) - vilket handlade om en period på lite drygt 10 månader.
Men man kan ju skadas på andra sätt än genom minor, vilket kan resultera i amputation. Man kan få granatsplitter eller en maskingevärskula i benet - och detta skedde såväl under andra världskriget som i Ukraina. Här skulle jag vilja säga att det jämförelsevis större antalet ukrainska soldater som får sina lemmar amputerade beror på förbättrad fältsjukvård. Användning av tourniqueter och snabb avtransport till förbandsplatser leder till förbättrade överlevnadsmöjligheter, men till priset av ett förlorat ben eller en arm. Skälet till det lägre antalet amputerade brittiska soldater beror alltså på att dessa personer redan var döda.
Och när vi nu tar upp antalet stupade, så kan vi ju göra en annan jämförelse och då med Ryssland.
Under andra världskrigets sex år stupade 384 000 brittiska soldater. I denna statistik ingår även soldater från de så kallade "kronkolonierna", som till exempel Burma, Singapore, Malta, Hongkong och Kenya (men inte Kanada, Australien eller Indien, vilkas förluster räknas separat). Under Ukrainakrigets första 18 månader har enligt uppgifter från den ukrainska generalstaben närmare 250 000 ryska soldater stupat och amerikanska bedömare ger siffran 120 000. Oavsett räknemodell är de ryska förlusterna större idag, än vad Storbritannien genomled under andra världskriget.