Tack. Ja, recensenten sågar boken men går samtidigt inte över någon gräns. Jag får intrycket av att den kanske t o m är sämre än vad han vågar uttrycka.
Vem vill egentligen läsa om nån Kenny som av författaren målas upp som både pederast, rasist och småkukad (relevans?)? Att det är en jävla adelskärring som pissar på arbetarklassen ger ytterligare en dimension av avsmak.
Säger som Strindberg gjorde till Ellen Key: Bort med dig din satans kärring!
De flesta läser för igenkänning och tröst. Kvinnor i medelåldern som är vankelmodiga vad gäller internetkärlek med Kennys är ingenting ovanligt alls. Måns Wadensjö hade eventuellt inte hunnit fylla trettio när han sade sitt "Bort med dig din satans kärring!"
Tjugoåringarna, både killar och tjejer som skrev - och skrev recensioner av - autofiktion under 2010-talet har slutat läsa varandra och börjat nosa på kärringåldern i hur de uttrycker sig.
Jag tror därför inte att rakt igenom elaka sågningar skrivna av ungdomar med folkhögskolehybris är sättet att få författare att stanna kvar i yrket, utan skulle hellre se konstruktiv kritik, som den av Lena Anderssons Studie i mänskligt beteende här:
Nja, en bra recension kan ju göra att en bok säljer bra och en dålig att den inte säljer. Så recensionen är viktig. Om författaren sedan ser en massa fel eller fördomar eller fel fokus i recensionen, vanligt förekommande med narcissistiska recensenter som fokuserar på sig själva, så blir han säkert ledsen. Och att du inte har förståelse för det säger en del om din egen brist på självdistans. Se det här som en dålig recension av ditt inlägg och prova att njuta...
Om jag skrivit böcker eller gjort film eller teater hade jag aldrig någonsin tittat på en recension. Det tillför ingenting. Man kan ju ändå inte skriva en bok för en recensent.
Skriver inte att jag inte har förståelse, om du läser. Skriver att det är tragiskt att en person som närmar sig ålderdom påverkas av en jävla recension. Tragiskt att vara så skör och bekräftelse sökande fortfarande
Skriver inte att jag inte har förståelse, om du läser. Skriver att det är tragiskt att en person som närmar sig ålderdom påverkas av en jävla recension. Tragiskt att vara så skör och bekräftelse sökande fortfarande
Att skriva en bok är att ge av sig själv och sin person. Kan dessutom ta ett år av ens liv. Klart man söker bekräftelse.
Skriver inte att jag inte har förståelse, om du läser. Skriver att det är tragiskt att en person som närmar sig ålderdom påverkas av en jävla recension. Tragiskt att vara så skör och bekräftelse sökande fortfarande
Som jag förstått det så var det inte recensionen i sig som krossade henne, utan faktumet att recensionen fick förlaget att dumpa henne så att hon inte längre kunde bli utgiven under en etablerad förlagslogga som drar läsare. Sånt lär kännas jobbigt nära pensionsåldern. Dessutom kanske hela hennes sociala krets bestod av människor i och runt media som svd, så att hon även blev dumpad av bekanta och "vänner" som religiöst följer finmedias narrativ.
En enda recension som kostade henne både karriären och det sociala livet = inte kul.
Sen har jag inte läst hennes böcker och tolkar beskrivningen av handlingarna som att hon är en TM-kärring som fått smaka på sin egen medicin, men det hör inte till diskussionen.
Att man som 60+ bryter ihop av vad någon annan tycker är tragiskt. Är betydligt yngre men känner aldrig att andras bekräftelse får mig att må bättre eller sämre. Fan för att bli gammal och inte kommit längre i sin personliga utveckling. Givetvis utelämnande att ge ut bok men framförallt privilegium. Snacka om att sakna självdistans.
Verkar ju vara recensionen skriven av den (tidigare?) Nära väninna. Efter att läst sammandraget ovan i tråden gissar jag att boken är mycket biografisk, med bara ett tunt lager fernissa av fiktion. Så troligen ser vi just nu ett praktgräl mellan två väninnor där den enna kallat den andra apa i sin bok, och omvänt sågar då den enna den andra med sin recension. Vore kul att veta vem karaktären Impotenta Kenny bygger på...
Verkar ju vara recensionen skriven av den (tidigare?) Nära väninna. Efter att läst sammandraget ovan i tråden gissar jag att boken är mycket biografisk, med bara ett tunt lager fernissa av fiktion. Så troligen ser vi just nu ett praktgräl mellan två väninnor där den enna kallat den andra apa i sin bok, och omvänt sågar då den enna den andra med sin recension. Vore kul att veta vem karaktären Impotenta Kenny bygger på...
Låter ju inte sannolikt. Fina det risk för viss sådant åt något håll är alla stora tidningars kulturredaktioner noga med att ta in utomstående kritiker.
Men jäklar vad sågad den blir.
Den enda som blir misshandlad är läsaren
”Djävulsnyckeln” kan ha sin tjusning som antropologisk studie
Uppdaterad 2022-01-13 | Publicerad 2021-06-24
Charlotta von Zweigbergk, journalist och författare. Hon nominerades till Augustpriset 2016 för boken ”Fattigfällan”, och utkommer nu med ”Djävulsnyckeln”.
Charlotta von Zweigbergk, journalist och författare. Hon nominerades till Augustpriset 2016 för boken ”Fattigfällan”, och utkommer nu med ”Djävulsnyckeln”. Foto: Anna Drvnik
Ju äldre man blir, desto tristare är det att såga böcker. Elak kan vem som helst vara, och den lilla kick man nu kan utvinna ur en slagfull formulering väger inte på något vis upp den tid man plöjt ner i läsandet. Det här är med andra ord inte ett lustmord.
Charlotta von Zweigbergks så kallade relationsdrama Djävulsnyckeln är så illa skriven att Ordfront borde anmälas för falsk marknadsföring. Baksidestexten utlovar ”en rak och naken berättelse om emotionell misshandel som även i det svarta lyckas vara varm och humoristisk.” Det är den inte. Och den enda som blir emotionellt misshandlad är läsaren, som tvingas in i en satsradad, självupptagen monolog som mest av allt liknar ett evighetslångt frågespaltsbrev.
Den outhärdligt självgoda kulturarbetaren Minna träffar den osäkre, lätt sexistiske VVS-chefen Kenny.
Ljuv musik uppstår inte – tvärtom är det obegripligt varför de skulle intressera sig för varandra, och i första halvan av boken klagar Minna konstant på att han är klängig, inte frågar henne saker och vägrar att tungkyssas.
Men von Zweigbergk ångar på där en bättre författare hade gett upp och gått vidare till nästa manusidé: paret blir ihop. Sedan ägnar huvudpersonen andra halvan av boken åt att klaga på att Kenny har liten kuk, att de inte har sex varje dag, att han fortfarande inte frågar henne saker, att han inte uppvaktar henne, att han har svårt att stå upp mot sin krävande dotter. Sedan gör hon slut. Och det var handlingen det.
Än värre är att boken saknar varje tillstymmelse till gestaltning. En person blir inte rolig bara för att författaren upprepar gång på gång att så är fallet. Man måste ge exempel, skriva fram karaktärerna så att de blir möjliga att tro på, och att engagera sig i. Det ska inte en recensent behöva förklara för någon som gett ut sjutton böcker.
ANNONS
Vad är nyckeln till bra kundservice? Vi vet!
Vad är nyckeln till bra kundservice? Vi vet!
Att lösa problem proaktivt och ge ett personligt bemötande är några av de viktigaste parametrarna enligt Tre Företag.
Extern länk från Tre Företag
Och en mening som ”Det är samma som vanligt, han ser inte på mig, han rör inte vid mig och vi har absolut noll vi-känsla” är inte litteratur. Det skulle ha refuserats av Mitt livs novell.
Som antropologisk studie kan Djävulsnyckeln möjligen ha sin tjusning. Jag noterar att de flesta sextiotalister jag känner är frånskilda, och om de är så emotionellt omogna som romanen gör gällande förstår jag ärligt talat varför. I bokens kanske märkligaste scen gör Minnas vänner stor sak av det förnedrande i att Kenny visar semesterbikinibilder på henne utan att kommentera hur het hon är. Ja jisses, hur understår han sig?
Minna kräver bekräftelse i form av dyra presenter, ständiga kärleksförklaringar och dagligt sex – det är inte utan att man tycker synd om stackars Kenny, som, likt läsaren, kämpar för att mäkta med.
Hade ”Djävulsnyckeln” getts ut under pseudonym hade jag varit övertygad om att avsändaren var en källarboende incel, för en såhär platt, sexistisk och orealistisk kvinnoskildring var det länge sedan jag stötte på.
Låter ju inte sannolikt. Fina det risk för viss sådant åt något håll är alla stora tidningars kulturredaktioner noga med att ta in utomstående kritiker.
Men jäklar vad sågad den blir.
Den enda som blir misshandlad är läsaren
”Djävulsnyckeln” kan ha sin tjusning som antropologisk studie
Uppdaterad 2022-01-13 | Publicerad 2021-06-24
Charlotta von Zweigbergk, journalist och författare. Hon nominerades till Augustpriset 2016 för boken ”Fattigfällan”, och utkommer nu med ”Djävulsnyckeln”.
Charlotta von Zweigbergk, journalist och författare. Hon nominerades till Augustpriset 2016 för boken ”Fattigfällan”, och utkommer nu med ”Djävulsnyckeln”. Foto: Anna Drvnik
Ju äldre man blir, desto tristare är det att såga böcker. Elak kan vem som helst vara, och den lilla kick man nu kan utvinna ur en slagfull formulering väger inte på något vis upp den tid man plöjt ner i läsandet. Det här är med andra ord inte ett lustmord.
Charlotta von Zweigbergks så kallade relationsdrama Djävulsnyckeln är så illa skriven att Ordfront borde anmälas för falsk marknadsföring. Baksidestexten utlovar ”en rak och naken berättelse om emotionell misshandel som även i det svarta lyckas vara varm och humoristisk.” Det är den inte. Och den enda som blir emotionellt misshandlad är läsaren, som tvingas in i en satsradad, självupptagen monolog som mest av allt liknar ett evighetslångt frågespaltsbrev.
Den outhärdligt självgoda kulturarbetaren Minna träffar den osäkre, lätt sexistiske VVS-chefen Kenny.
Ljuv musik uppstår inte – tvärtom är det obegripligt varför de skulle intressera sig för varandra, och i första halvan av boken klagar Minna konstant på att han är klängig, inte frågar henne saker och vägrar att tungkyssas.
Men von Zweigbergk ångar på där en bättre författare hade gett upp och gått vidare till nästa manusidé: paret blir ihop. Sedan ägnar huvudpersonen andra halvan av boken åt att klaga på att Kenny har liten kuk, att de inte har sex varje dag, att han fortfarande inte frågar henne saker, att han inte uppvaktar henne, att han har svårt att stå upp mot sin krävande dotter. Sedan gör hon slut. Och det var handlingen det.
Än värre är att boken saknar varje tillstymmelse till gestaltning. En person blir inte rolig bara för att författaren upprepar gång på gång att så är fallet. Man måste ge exempel, skriva fram karaktärerna så att de blir möjliga att tro på, och att engagera sig i. Det ska inte en recensent behöva förklara för någon som gett ut sjutton böcker.
ANNONS
Vad är nyckeln till bra kundservice? Vi vet!
Vad är nyckeln till bra kundservice? Vi vet!
Att lösa problem proaktivt och ge ett personligt bemötande är några av de viktigaste parametrarna enligt Tre Företag.
Extern länk från Tre Företag
Och en mening som ”Det är samma som vanligt, han ser inte på mig, han rör inte vid mig och vi har absolut noll vi-känsla” är inte litteratur. Det skulle ha refuserats av Mitt livs novell.
Som antropologisk studie kan Djävulsnyckeln möjligen ha sin tjusning. Jag noterar att de flesta sextiotalister jag känner är frånskilda, och om de är så emotionellt omogna som romanen gör gällande förstår jag ärligt talat varför. I bokens kanske märkligaste scen gör Minnas vänner stor sak av det förnedrande i att Kenny visar semesterbikinibilder på henne utan att kommentera hur het hon är. Ja jisses, hur understår han sig?
Minna kräver bekräftelse i form av dyra presenter, ständiga kärleksförklaringar och dagligt sex – det är inte utan att man tycker synd om stackars Kenny, som, likt läsaren, kämpar för att mäkta med.
Hade ”Djävulsnyckeln” getts ut under pseudonym hade jag varit övertygad om att avsändaren var en källarboende incel, för en såhär platt, sexistisk och orealistisk kvinnoskildring var det länge sedan jag stötte på.
Enligt inlägg ovan ska de ha varit bekanta.. och kultursfären är ju inte så stor....mer en guldfiskskål än ens en ankdamm...
__________________
Senast redigerad av CuteTwink-I-was 2023-09-20 kl. 16:57.
Låter ju inte sannolikt. Fina det risk för viss sådant åt något håll är alla stora tidningars kulturredaktioner noga med att ta in utomstående kritiker.
Men jäklar vad sågad den blir.
Den enda som blir misshandlad är läsaren
”Djävulsnyckeln” kan ha sin tjusning som antropologisk studie
Uppdaterad 2022-01-13 | Publicerad 2021-06-24
Charlotta von Zweigbergk, journalist och författare. Hon nominerades till Augustpriset 2016 för boken ”Fattigfällan”, och utkommer nu med ”Djävulsnyckeln”.
Charlotta von Zweigbergk, journalist och författare. Hon nominerades till Augustpriset 2016 för boken ”Fattigfällan”, och utkommer nu med ”Djävulsnyckeln”. Foto: Anna Drvnik
Ju äldre man blir, desto tristare är det att såga böcker. Elak kan vem som helst vara, och den lilla kick man nu kan utvinna ur en slagfull formulering väger inte på något vis upp den tid man plöjt ner i läsandet. Det här är med andra ord inte ett lustmord.
Charlotta von Zweigbergks så kallade relationsdrama Djävulsnyckeln är så illa skriven att Ordfront borde anmälas för falsk marknadsföring. Baksidestexten utlovar ”en rak och naken berättelse om emotionell misshandel som även i det svarta lyckas vara varm och humoristisk.” Det är den inte. Och den enda som blir emotionellt misshandlad är läsaren, som tvingas in i en satsradad, självupptagen monolog som mest av allt liknar ett evighetslångt frågespaltsbrev.
Den outhärdligt självgoda kulturarbetaren Minna träffar den osäkre, lätt sexistiske VVS-chefen Kenny.
Ljuv musik uppstår inte – tvärtom är det obegripligt varför de skulle intressera sig för varandra, och i första halvan av boken klagar Minna konstant på att han är klängig, inte frågar henne saker och vägrar att tungkyssas.
Men von Zweigbergk ångar på där en bättre författare hade gett upp och gått vidare till nästa manusidé: paret blir ihop. Sedan ägnar huvudpersonen andra halvan av boken åt att klaga på att Kenny har liten kuk, att de inte har sex varje dag, att han fortfarande inte frågar henne saker, att han inte uppvaktar henne, att han har svårt att stå upp mot sin krävande dotter. Sedan gör hon slut. Och det var handlingen det.
Än värre är att boken saknar varje tillstymmelse till gestaltning. En person blir inte rolig bara för att författaren upprepar gång på gång att så är fallet. Man måste ge exempel, skriva fram karaktärerna så att de blir möjliga att tro på, och att engagera sig i. Det ska inte en recensent behöva förklara för någon som gett ut sjutton böcker.
ANNONS
Vad är nyckeln till bra kundservice? Vi vet!
Vad är nyckeln till bra kundservice? Vi vet!
Att lösa problem proaktivt och ge ett personligt bemötande är några av de viktigaste parametrarna enligt Tre Företag.
Extern länk från Tre Företag
Och en mening som ”Det är samma som vanligt, han ser inte på mig, han rör inte vid mig och vi har absolut noll vi-känsla” är inte litteratur. Det skulle ha refuserats av Mitt livs novell.
Som antropologisk studie kan Djävulsnyckeln möjligen ha sin tjusning. Jag noterar att de flesta sextiotalister jag känner är frånskilda, och om de är så emotionellt omogna som romanen gör gällande förstår jag ärligt talat varför. I bokens kanske märkligaste scen gör Minnas vänner stor sak av det förnedrande i att Kenny visar semesterbikinibilder på henne utan att kommentera hur het hon är. Ja jisses, hur understår han sig?
Minna kräver bekräftelse i form av dyra presenter, ständiga kärleksförklaringar och dagligt sex – det är inte utan att man tycker synd om stackars Kenny, som, likt läsaren, kämpar för att mäkta med.
Hade ”Djävulsnyckeln” getts ut under pseudonym hade jag varit övertygad om att avsändaren var en källarboende incel, för en såhär platt, sexistisk och orealistisk kvinnoskildring var det länge sedan jag stötte på.
Margit Richtert har skrivit. Singel länge. Träffade sin man på Twitter. Flyttade till Norrland och skrev fyrhändiga deckare med maken. Poserade i vinterlandskap för att kränga deckaren, bar skinnmössa. Gjorde några Norrlandsgig för DN som upprörde nya vännerna. Åkte till Ukraina och poserade där. Skrev bok om Ukraina. Söp mycket. Berättade om allt detta överallt. Frånskild nu. Synd om en sån konfliktsökande person ska få knäcka en annan?
