Citat:
Ursprungligen postat av
Selmer
Det finns en skillnad mellan civila och soldater i detta avseende. Den civile är alltid att betrakta som en investering, eftersom att han aldrig kan göra mer produktiv nytta för staten genom att dö än genom att leva (bortsett från brottslingar och diverse kroniskt improduktiva människor). Men för soldaten gäller inte detta. Han kan, ur statens perspektiv, vara mer produktiv genom att dö (eller mer precist: göra sådant som resulterar i hans död) än vad han kan vara om man premierar hans överlevnadsmöjligheter på bekostnad av alla andra faktorer.
Detta var ett faktum som tidigare accepterades i Väst också. Det är först på senare tid, i och med att tekniken har blivit mer avancerad och risken för påtvingade krig nästintill har försvunnit, som vi har kunnat intala oss själva att detta inte är nödvändigt. Vi har lurat oss själva att tro soldaten och svetsaren är två jämförbara yrken och att de bör betraktas på samma sätt. Just p.g.a. detta tenderar västerländska länder att drabbas av bakslag när de ställs mot mer primitiva folk. Så länge teknik kan avgöra ett krig har Väst en fördel, men när det blir nödvändigt att offra (eller döda) människor leder det allt som oftast till Väst inte kan uppbåda den beslutsamhet som krävs.
Med risk att glida en smula OT kan jag säga att jag i mina väldigt yngre dagar spontant drog slutsatsen att USA förlorade mot Vietnam, eftersom USA förlitade sig på sin utrustning men saknade samma hårdhet som Vietnam-befolkningen. Detta för att jag inte förstod hur folk som växt upp i post-WW2 USA i utvecklade världens trygga eller tom bortklemade miljö skulle kunna vara lika hårda som folk som vuxit upp under svårare omständigheter och tvingas härda sig från början.
När jag senare i livet reste till Vietnam och talade med Viet Cong-veteraner fick jag veta att jag bara varit delvis rätt, det var sant att USAs soldater förlitade sig för mycket på teknik och utrustning.
Det var däremot inte i hårdhet eller villighet att ta risker som Viet Cong briljerade, utan framför allt i motivation och möjlighet till snabba kreativa lösningar då få saker skapar sådan innovation som att vara i underläge men veta vad man slåss för.
Trots att USA rent tekniskt sett vann de flesta slag ville de inte ge upp, och att Viet Cong kände sitt land och lokalbefolkningen som sin innerficka underlättade också.
Det var först på senare tid som jag förstod att alla människor är hard-wired till överlevnadsläge med anpassning till svåra situationer när det gäller, och även personer som fått normal och grundläggande respektfull behandling kan slå på detta läge när situationen krävs.
Skillnaden är väl att dem med normalt psyke blir väldigt ändamålsenliga i vad de gör och kan under tiden stänga av distraherande känslor från det civila livet, medan dem med deformerat psyke blir mer sadistiska och hänsynslösa även när det inte behövs för uppgiften.
För att återanknyta detta till Ryssland och deras doktrin kan det sägas att ryssarna verkligen inte visade sig överlägsna när de hamnade i motsvarande situation som USA i Vietnam, där varken Afghanistan eller Tjetjenien-kriget mot mer primitiva krigare gick särdeles bra.
Där hade verkligen Ryssland möjlighet att visa hur de utmärker sig mot mer moderna soldater, men dessvärre utmärkte de sig inte mer än annat än hur de på sedvanligt ryskt sätt svinade runt hos civilbefolkningen. I slutändan är det inte teorier som avgör vilket sätt som är mer militärt gångbart, utan praktiska implementationer på slagfältet och där har inte rysslands visat på några särskilda framgångar som talar för att en sådan doktrin är effektiv.
