Citat:
Ursprungligen postat av
Knut-Anne
Tror att Picard använde en stor tank med diesel för att få flytförmåga.
Lasergyron har funnits åtminstone sedan nittiotalet, borde inte varit några problem för honom att använda ett.
Det beror på vilka utgåvor av manuskripten man läser. Det första var troligen på franska. Och det är möjligt att de vid de första provdyken använde bensin. Men på andra ställen står det fotogen ( = kerosene) eller dieselolja. Det kan också bero på översättningsfel.
Bensinens ångtryck var för högt för att kunna dyka i varmt vatten, åtminstone stod det så i en del publikationer. Eller så var ångtrycket ett problem vid pumpningen ner i flyttanken. Kommer inte ihåg alla detaljer.
Men Auguste Piccard var tydligen ytterst noggrann med att mäta egenskaperna hos dessa vätskor.
Både densiteten skulle mätas men också vätskornas expansion vid uppvärmning/avkylning.
Vilken är märkbart större än vattnets.
Dykning påbörjades med att släppa ut en skvätt bensin, diesel eller fotogen.
Då började Trieste att dyka av sig själv.
Man hade problem med att när man dök så sjönk förstås också temperaturen. Det gjorde att flyttankens volym av kolväten krympte för mycket, och flytkraften sjönk alltså ytterligare.
Därför började Trieste accelerera ner mot bottnen i en ökande hastighet.
Man fick därför släppa ut barlast i form av stålkulor, genom en slags magnetisk fälla som höll kvar stålkulorna.
Tror till och med att Piccards böcker finns utgivna på svenska, kolla på ditt lokala bibliotek.
På Titans beskrivning står det att hon hade lead pipes som barlast, blyrör alltså.
Men bly är dyrt och det kan mycket väl bara ha rört sig om stålrör, ett vanligt missförstånd när det gäller amerikanska rörmokerier ?
En betongklump fungerar troligen inte alls på det djupet. Betong innehåller för mycket inneslutna luftbubblor, och när de krossas av trycket så krossas också betongen runt bubblan. Det blir troligen bara grus kvar av en betongklump.
Jag tror att detta till och med finns nämnt i marinarkeologiska utgrävningar att om keramik eller tegelstenar som hämtas upp från stort djup, att de faller sönder i smulor.
I och för sig kan påståendet vara felaktigt och att det är saltvattnet som remineraliserat inne i stenen på ett sådant sätt att hållfastheten förlorats.
Ett intressant fenomen finns noterat att om det sjunkna antika föremålet innehåller Kalcium att detta kan bytas ut mot andra mineraler, och förlora sin hållfasthet.
Ytterligare ett känt fenomen är att om föremålet innehåller Kalcium och att det hamnar i en så kallad saltsjö med höga halter av soda. Att då byts Kalciumet ut mot mineralet gips, CaSO4, men gipsen tar större plats pga lägre densitet, och då sprängs ytskiktet loss från föremålet.
Något som var vanligt i Centraleuropa att marmorskulpturer för en 50 år sedan började att vittra sönder på grund av att stadsluften innehöll för höga halter Svavel som ombildades till Svavelsyra.
Alltså den så kallade försurningen av atmosfären.
Man visste inget om bottnen nere vid djuphavsgravarna, att vattnet kunde ha varit svart som bläck på grund av svavelväte + järnsulfid.
Så det var först när man nått bottnen som strålkastarna kopplades på.
Piccards hade stora problem med finansieringen, och projektet var från början franskt-italienskt-tyskt.
USA kunde enligt uppgifter inte tillverka en lika perfekt sfär av stål, men det kunde ju Tyskland.
De stålverk hos Krupp som tidigare hade producerat kanoner för WW2 gjöt ju nu istället Triestes stålkula.
USA kom dock att ta credd för dykningen i Marianergraven med att ställa upp med logistiken kring Triestes dykning.
Det är möjligt att om JFK inte hade mördats så hade det blivit många flerdjuphavsexpeditioner då ?
Att USA hade trätt in på allvar ?
Fler påtänkta efterföljare till Trieste fanns på ritbordet, som skulle kunna ta en större besättning och att farkosten kunde ha stannat en längre tid på havsbottnen, och rentav ta prover på det djupet.
