Citat:
Ursprungligen postat av
Polisen.Patrik
Min fetning av sista stycket. Kan du (1) precisera vad du menar i GMs beteende före dådet som du menar utgör grund för tvångsvård, samt (2) hur du föreslår att behandlande läkare (eller förslag på annan relevant profession i GMs omgivning) skall ta ansvar för handlingarna?
Vad som hänt är en stor tragedi, men jag har svårt att avgöra om ditt inlägg är ett uttryck för en faktisk uppgivenhet att man med rätt hjälp inte kunnat undvika två dödsfall, eller om det bara är naivitet. Eller har du möjlighet att beskriva för mig en rimlig avvägning där vårdtagare hjälps av att runda sekretess och mänskliga rättigheter, vilket jag förstår det som att du antyder?
Sen är det väl ett filosofiskt sidospår att fråga sig hur många psykiskt sjuka eller andra våldsverkare som vården eller samhället i stort faktiskt har kunnat hjälpa, där eventuella tankar aldrig behövt övergå i handling. Kanske låter som en futil jämförelse, men det räcker ju med att titta på USA och hur samhällets nedre skikt inklusive psykiskt sjuka har det.
Med ovanstående sagt inte heller påstått att vården INTE kunnat göra mer, men vad jag minns från FUP framgick inte så mycket om GMs vårdkontakter, och föräldrarna undanhölls också denna information.
Kastar om i ordningen lite. Jag hör till dem som förespråkar att man som anhörig ska kunna begära och/eller åberopa tvångsvård vid uppenbart stora normavvikelser, och är övertygad att det i sin tur är en hjälpinsats både för den behövande och omgivningen.
Jag är till 100% generellt frusterad och faktiskt uppgiven över att samhället sviker, och ställer upp så många orimliga krav innan det tillfälligtvis kan överta ansvaret för en person med uppenbart mentala hälsostörningar, och vars handlingar dessutom kan medföra stora risker för andra samhällsmedborgare.
1. En vuxen man (19 år) som låser in sig i sin egen värld och slutar pratar med sina närmaste trots att alla bor i samma hus, är vaken dygnet runt, låter spelandet/musiken utgöra sin fantasivärld,
har uppenbara ätstörningar, är diagnosticerad, vägrar kommunicera sjukdomshistorik och ev medicinering med sin familj, har vissa upprepade tvångshandlingsbehov och ev tar droger.
Det räcker för att hans anhöriga - i min uppgivna utopi - skulle fått hjälp med tillfällig intagning.
2. Den behandlande läkaren borde kanske insett behovet av kontinuerliga besök hos psykiatriker/psykolog/terapeut för samtal för LL. Då kanske hans fantasier kommit fram tidigare ? Hans hat, hans hallucinationer. Kunnat behandlas med hjälp av den expertis som borde finnas till hands ?
Vårdtagare hjälps globalt dagligen av att runda sekretessen. Man kan tidigare i skeenden gå in med hjälpinsatser, föreslår alternativa lösningar, ta kontakt med instanser som är bättre rustade för just den problematiken. Anhöriga är inte hjälpta av sekretess. De hamnar enbart i ett frustrerad lidande utan kännedom om något, och är vårdtagaren fylld av hämndbegär och hat mot familjen är det självklart en tragisk och klaustrofobisk upplevelse.
