Mina tankar efter tionde avsnittet.
Experterna och produktionen
Poängen med separationen inför beslutet är ju så klart att skapa spänning för oss tittare, men också, antar jag, för paren. Jag antar dock att paren inför beslutsdagen får meddela produktionen vilket beslut de har bestämt sig för, så att förberedelser kan vidtas. Och visst måste paren också, i de allra flesta fall, prata med varandra privat och berätta vad de avser säga, även om produktionen inte uppmuntrar dem till det? (Finns det en skrubb, ett hörn, dit den allseende fotografen inte kan nå?)
Inför besluten
Eftersom sanningens minut stundar bjussas vi på en lite muntrare vinjettmusik. Till tonerna av Elvis “Burning love” får vi se paren förbereda sig, och för Arvids del innebär det läsning av (självhjälps?)böcker, umgänge med mormor och ansiktstvätt i ultrarapid.
Jag har i tidigare resuméer undrat vem (vad) Arvid egentligen är (om nu någon ”egentligen” är något), och hoppats få lösningen på det problemet i detta sista avsnitt. I upptakten till beslutsdagen funderar Arvid över delvis samma saker. Han återkommer till den känsla av “tomhet” han tagit upp tidigare, och i ett förtroligt samtal med mormor frågar han henne hur man vet att man är kär. Kanske har han uppmanats att ställa den typen av frågor till henne av produktionen, men om vi utgår från att han inte gjort det är det ett lite udda spörsmål för någon som är 30+. Mormors svar, “om du måste fråga . . .”, påminner om Slavoj Žižeks poäng, “if you have reasons to love someone, you don’t love them”.
I en annan del av samtalet berättar mormor om en period i livet när hon “också sprang iväg på saker hela tiden”, men att hon löste detta problem (?) med att skaffa sig stickning, så att hon kunde sitta hemma. Kanske handlar den rekommendationen om Arvids hektiska liv, eller bad han mormor om råd om hur “Kerstin” kan tuktas?
På sitt håll ligger Ida i badet. Det har landats i känslor, resor har rests, och hon är fortsatt kär och galen, och verkar kolugn. I ett samtal med en vän säger hon att Arvid “älskar när hon är sig själv”, att han inte vill förändra henne. Vi får hoppas att det är så, trots konflikterna om “Kerstin”.
Alexander ringer en vän (tyvärr inte Agust) och pratar om sitt beslut. De har kämpat hela tiden, men sista veckan, eller sista dagen, har varit bra. På ett närliggande hotellrum funderar Lina på hur hon känner. Hon lyfter fram den trygghet och stabilitet Alexander erbjuder, men konstaterar att mycket talar mot dem, framför allt avsaknaden av pirr.
I sitt kompissamtal lyfter Stina sin oro för att paret är för lika, och att detta ska bli för tråkigt när den (förment) fartfyllda period vi fått se under de senaste veckorna nu ska ersättas av något (om möjligt?) ännu vardagligare. Och just det, Fredrik . . . stryker en skjorta.
Besluten
Paren förs så tillbaka till vigselplatsen för att meddela experterna, varandra och, inte minst, oss sina beslut. För en stund undrar man om det är nu Khashayar Farmanbar ska göra ett överraskningsinhopp, men dessvärre inte. Och givetvis utgår man från att det solklara, icke-dramatiska dubbelja:et Arvid och Ida ska ledas in i beslutsrummet först, men så sker inte heller – av skäl vi snart blir varse.
I stället är Stina och Fredrik först ut. Stina är lugn, men brasklappar att det kommer sig av att hon är “är bra på att stänga av känslor och bara jobba”, lite som på ett stressigt jobbpass (vilket skulle kunna kännas lite tråkigt för Fredrik att höra). Och så får förra säsongens berömda/ökända “escape-knapp” en något mer helylle uppföljare i Stinas pausknapp. Ett väntat dubbelja – med obligatoriska, inklippta fördröjningar – följer till slut.
Näst på tur är Lina och Alexander. Tidigare i avsnittet har Alexander pratat om sin tendens att i relationer dra sig tillbaka och bli ”kall”, men det har vi ju inte sett så mycket av under säsongens gång. (Om något har man ofta önskat att han kunde vara lite
mer kall, av hänsyn till hans känslor och integritet.) I intervjun innan beslutet sammanfattar Alexander dock parets verkliga kärnproblem: “Jag är den jag är, men jag vill också vara en person som Lina vill vara med”. Här kan vi stanna upp och stilla fråga: “men”? Varför är de här två sakerna motstridiga? Jag tror att formuleringen är ett erkännande av det jag flera gånger tidigare varit inne på: att Lina och Alexander är överens om att problemet är att den Alexander är som person inte är bra nog för Lina. “Jag är den jag är”, en person som är ganska nöjd och tycker att det kan räcka att uppskattande säga att maten är god, “men jag vill också vara en person som Lina vill vara med”, alltså en person som inser att det saknas magi och att pajen faktiskt var lite torr i kanterna. När Alexander (eller okej, vi kanske kan vara “Alex” med varandra, så här efter tio avsnitt) inleder sitt tal hoppas jag för en stund att han ska säga nej, men det blir snart uppenbart att den lösning han kommit fram till inte är att hoppas att Lina ska acceptera “den han är”, vilket ju inte verkar möjligt, utan att han ska bli till den person Lina vill att han ska vara. I och med det är också Lina nöjd, och det blir ett dubbelt ja, efter att hon idkat viss, klädsam, självkritik. Man kan undra om det är korrekt att, som expert-Fredric, sammanfatta detta med att Alex känner sig “accepterad och omtyckt”, och i alla fall sluta sig till att han står inför många fler måltidstester framöver. “Du är fan en mästerkock.” “Det vet du inte.”
Sist ut är, så klart, Arvid och Ida. “Här är det givna så klart ett dubbelt ja, men det att man i grunden inte förstår åtminstone Arvid gör ändå att ett frågetecken vilar över dem. Jag tror på ja, men flaggar för att något jag inte äger fantasi nog att föreställa mig skulle kunna inträffa inför 'vad hände sen'-uppföljningen, och som leder till skilsmässa”, skrev jag ju förra gången, när jag vågade mig på en förutsägelse. Det som utspelar sig ligger inte långt därifrån. Arvid vill, som ni alla vet (en bisats jag skulle kunna infoga i cirka 90 % av mina resuméer), inte säga ja “under de här omständigheterna”, utan genom att i stället gå ned på knä inför experterna och själv ställa frågan, vilket för mig ter sig som ganska snarlika omständigheter. Man kan se Idas lugna reaktion på Arvids nej-kupp som en chock, eller som ett tecken på att han förberett henne åtminstone på att något “busigt” ska ske. Hur som helst bekräftar det alla elaka ord om att det här är paret som vill “vinna GVFÖ”. Nu fan kör vi!
Glädje, lättnad och champagne, som sig bör. Först, bara för formens skull, ett kort stopp i Kumla respektive Uddebo. Caroline är självkritisk igen, men flikar också in en ganska trött spaning om “snubbar som inte respekterar andras gränser”. Det blir lite för svepande när man tänker på att de “gränser” vi fått se Agust vara respektlös mot mest utgjorts av avspärrningsband och stugväggar och inte, vilket hon får det att låta som, hennes egna, personliga gränser. Men för Caroline är det kanske inte en relevant distinktion. Hos Agust förbereds ett hus att bränna på midsommar (förhoppningsvis utan några människor i björndräkter i). Det är fint att också han reflekterar över vad han hade kunnat göra annorlunda, men jag vet inte om ännu fler följdfrågor och prat med Caroline om hur hon mår och känner hade gjort susen.
Till sist
- “Att dejta som 30+ är lite som att äta choklad ur Aladdinasken dagen efter julafton. Det bästa är taget. Men experterna har hittat en ask där man fick ta ur det undre lagret.” Stinas liknelse säger en del om hur programmet vilar på den ofta observerade, nutida tendensen att kvantifiera och marknadifiera kärlek.
- Att Alex försäger sig och freudianskt “säger ja till Linda” (Axelsson, videoreporter, antar jag) skulle kunna tyda på att han tubbats till sitt beslut av densamma, men riktigt så konspiratoriska ska vi inte vara.
- På tal om fotograferna, fantastiska ansiktsinzoomningar på experterna under beslutsträffarna. Fem plus.
- Efter sista avsnittet i förra säsongen föreslog jag ödmjukt: “Bra med deltagarintervjuer, men jag önskar att SVT tagit det hela vägen och satt alla i samma rum för att analysera noga utvalda klipp från säsongen, alltså som i den amerikanska versionen av programmet. 'Det är helt enkelt så mycket mer utvecklande för deltagarna', hade valfri expert kunnat förklara, medan de serverar oss dålig stämning och bra tv.” Till min glädje verkar man ha lyssnat på detta, och utlovar ett avsnitt i den tappningen nästa vecka. Jag återkommer då.
- Och, till sist, för att också nu erbjuda ett förslag inför nästa säsong. Varje dokusåpa med lite självrespekt har ju en “elimination catchphrase” när deltagare röstas ut, typ “You’re fired!” i
The Apprentice eller “You are no longer in the running to become America’s Next Top Model”. Nu vet jag att deltagare i GVFÖ inte “röstas ut”, men om vi ändå tänker oss en sådan fras, vilket jag tror skulle muntra upp, skulle man kunna experimentera med paranpassade sådana. Jag tänker mig något i stil med “Stina, du har inte tillräckligt med skinn på näsan”, “Fredrik, rulla ihop din mobilsladd”, “Arvid, diska din carbonarakastrull” eller “Agust, du har slagit i din sista spik”.
- Mina tankar om kommande avsnitt publiceras också i e-postnyhetsbrevet GVFÖ-revyn, vilket man kan prenumerera på
här. Men självklart fortsätter jag också att skriva här i tråden.
i nått lågintensivt brandlarm som kallas fjärilar
