Mina tankar efter nionde avsnittet.
Ida: Vi går in i den mörkaste av gränder.
Ida och Arvid
Greklandsresan fortsätter, liksom Ida och Arvids ständigt pågående AI-samtal om relationer och närhet. Ljudet skruvas upp mitt i en sådan mening (“Vissa kan tycka att fysisk beröring med någon man inte har känt särskilt kan länge kan kännas obehaglig, men det är inget som säger att det är rätt eller fel”), och fade-ar ut i en klassiskt såpig Arvid-replik (“Nu är jag sugen på efterrätt”). Däremellan hinner paret avhandla Arvids förkärlek för fysisk beröring. Man får en känsla av att samtalet om en hypotetisk Ida-arm runt midjan på Arvids killkompisar har påkallats av den verkliga Arvids verkliga arm runt midjan på Idas kompis i Grekland, liksom att Arvids uppmaning till Ida om att sova naken med kompisar av motsatt kön kan vara motiverad av en önskan om att få samma möjligheter själv. Det påminner därmed om Arvids tidigare uttryckta intresse för att Ida ska vilja ha “egentid”, som också det mest verkade handla om hans eget behov av det. När Arvid så avslutar med att säga att det inte “handlar om att jag hoppas att du ska sova naken med massor av människor” kan man tro att meningen ska fortsätta: “utan om att
jag ska få göra det“, men i stället fortsätter den med det tråkigare, idaocharvidska: “utan om full tillit till ditt omdöme”. Idas svar påminner också om de tidigare samtalen: hon är tydlig och rak med sin inställning, och Arvid verkar, precis som förut, acceptera det.
I nästa scen är vi i Sverige igen. Med den oskyldiga repliken “Nu sitter min vackra fru här och skriver rosa lappar” inleds så ett samtal jag drar mig för att återge i detalj, eller ens ungefärligt, men som tyvärr hotar att ersätta våra gamla minnen av tacoparet med något helt nytt och mer traumatiskt – carbonaraparet. Jag tror att det mesta om det här redan har sagts, eller tänkts, av mina läsare, och att den fotograf/krigskorrespondent som tvingades utstå detta har fått tillbörligt medlidande och löneförhöjning. Om vi ska ta med oss något av samtalet är det nog att mysteriet Arvid fortsätter att djupna. Ida kastar åtminstone generade blickar mot kameran och fnittrar, men Arvid pratar, och äter, helt oberört, med samma fasta, muntra blick och tydligt artikulerade meningar som vanligt. Han är, som Ida uttrycker det med en skrämmande pricksäkerhet, “jättebekväm i sin hudkostym”. Vad finns egentligen under den?
Caroline och Agust
Det ringer på dörren hemma hos Caroline. Agust slår sig ner på mattan. Efter några stela artighetsfraser tittar han upp mot Caroline med den där blicken vi nu har lärt oss att hon hatar, den som signalerar Djupt Samtal. “Det har varit en konstig vecka, tycker jag . . .” Caroline svarar med en patenterad blick ut i intet. Agust har några frågor han vill ställa. “Men kör, då”, snoppar Caroline av. Tålamodet är på noll. Vi behöver inte slösa allt för mycket tid på det mycket väntade, och mycket välkomna, uppbrottet. Vad ska vi dock tro om Carolines förslag på att bowla och ha kul? Jag lutar nästan åt att hon uppmuntrats till detta av produktionen, för att krama ur ännu lite bildmaterial ur paret innan man, högst motvilligt, måste släppa dem. Men det kan också vara som hon själv säger, att hon hoppades att de skulle kunna “släppa alla förhoppningar”, med vilket hon nog menar de krav som äktenskapet lagt på dem. Tyvärr är det för sent för det.
Expert-Kalle kallas in en sista gång, och hoppas inför mötet kolla “hur det står till med nyfikenheten”. Jag kan svara på det: den är död, Kalle. Stendöd. I Kalles soffa bekräftar Agust ännu en gång att han inte är intresserad av lätthet utan djup. Han tar med sig “en inramad Billys pizza och lite ospikade spikar”, och återvänder till Uddebo. Caroline beklagar, å sin sida, den roll hon tvingats (boxats?) in i under programmets gång, den tråkiga morsan som inte får visa sin humor. Dessvärre misstänker jag att det inte lär göra mycket för att rädda hennes anseende hos tittarna. Men jag ger henne ändå rätt i att felet inte bara är hennes.
Stina och Fredrik
Över charkbricka och champagne rostas Fredrik systerligt av de tre starka kvinnor som omger honom (“Det kan inte bli för många starka kvinnor runt mig. Det är nåt jag inspireras av, och vill att alla ska vara, egentligen.”). Det stora avslöjandet är att Stina överväger en tredje väg, att skilja sig men fortsätta att vara tillsammans med Fredrik. Detta efter att ha mått “fruktansvärt” i sina tvivel över om hon skulle medverka i programmet eller inte. Hon hade en jättehög ångestnivå, katastroftankar och var “egentligen helt krossad”, berättar hon, och beslutet och tvivlet höll på att föra henne till psykakuten. Här vill vän av ordning naturligtvis väcka frågan om en person som mår så är en lämplig kandidat till det här programmet, men det verkar ju ha gått bra. Räddningen blev i alla fall att ”minska vidden”, vilket har hemlighållits för tittarna fram till nu, av förståeliga skäl, eftersom det skulle förta programmets upplägg. Dock aktualiserar det på nytt det lite förljugna i “valet” paren ska göra i nästa avsnitt – fortsätt att vara gifta i all evighet, eller gå skilda vägar och se aldrig på varandra igen. De kan naturligtvis välja, som Stina verkar vara inne på, att bara fortsätta dejta, som gifta eller ej (“bollen är rund”, som hon förklarar det). Men detta talas det (oftast) tyst om.
Lina och Alexander
Det har skett en vändning i Lina och Alexanders relation, och den har absolut inte varit gratis, berättar expert-Fredric stolt. De har arbetat för den. Men vad har “arbetet” bestått i, utöver att Lina bestämt sig för att hon har “fått upp en helt annan nyfikenhet"? Hur mycket kan egentligen ha hänt sedan förra avsnittet? Detta förklaras inte. I stället bär det av till en gokart-bana. På med blaffig musik och fram med ultrarapidkameran. Man väntar spänt på att vraket efter Märta och Axels gokart- och förhållandekrasch från förra säsongen ska dyka upp i något dike, men det verkar vara undanröjt nu.
Efter gokart-turen ägnar sig Lina åt dressyr. Hon pekar, viftar och styr, och tränar sin lydiga knähund att följa hennes minsta vink. Ja, och så leker hon med Junior, också. Nej, det var taskigt, men för Alexander väntar i alla fall ett sista kulinariskt blindtest. Spelplanen är följande: något med maten är fel, men Lina tänker inte berätta vad. Om Alexander är nöjd bevisar det bara hur lite han har förstått. (Känns det igen?) Under Linas prövande blick, och med startorden “du kan säga exakt vad du tycker och tänker” är han igång.
Omgång ett – pajen. Första försöket: “Jag tyckte att det var gott.” Lina skakar på huvudet. “Det var jättegott.” Nej, fortfarande fel, Alexander, och en första vink: “Man måste våga vara kritisk.” Alex gissar och prövar sig fram: “Är den för torr?” Nu närmar han sig, men det är inte helt rätt: “Allt kan inte bara vara bra” är ledtråden. “Degen var för mjuk i mitten och torr i kanterna.” Jackpot! “Precis. Snyggt.”
Omgång två – buljongen. Nu har Alexander lärt sig: “Jag tycker att buljongen var jättegod. Den hade en väldigt god smak. Lite saltig smak.” Detta accepteras.
Omgång tre – bönorna. Alexander skruvar på sig. “Jag tänkte säga ‘goda’.” Han vet att det är fel. “Du får gärna utveckla vad du tänker.” “Ja... Perfekt konsistens?” Fel, fel, fel. “Jag tyckte att det var för mycket”, rättar Lina.
Två av tre, i alla fall. Godkänt. Och nu kan de vara sig själva, som Alexander säger i klippet direkt efter detta.
När Alexander har åkt hem från stugan berättar Lina att de två pratat om “en eventuell framtid” (expert-Maria är tydligen inte ensam om att prata om framtiden så obestämt), och att hon ska få bestämma över inredningen (och bokhyllans innehåll, gissar man) i ett (eventuellt) framtida hem. Allt är frid och fröjd, typ, men vi förstår som sagt inte riktigt hur det har gått till, annat än att Lina ändrat sig. Hennes prat om “en framtid” har också inslag av osäkerhet: det är att “leka med tanken” och att “gå in i tanken om” det, inte faktiska planer.
Inför framtiden
Med tiden har jag blivit allt mer ovillig att göra några förutsägelser inför framtiden i dessa resuméer. Detta, naturligtvis, eftersom jag håller mig för god för att solka ned en djupgående psykologisk analys med simpla gissningar. (Det har inget att göra med att jag skulle vara rädd för att ha fel.) Men när Stina och Fredrik slår sig ned i Vasaparken för att agera värdar för en sista, välkommen, parträff kan jag göra ett undantag, och skriva några rader om vad jag tror.
Ida och Arvid: här är det givna så klart ett dubbelt ja, men det att man i grunden inte förstår åtminstone Arvid gör ändå att ett frågetecken vilar över dem. Jag tror på ja i nästa avsnitt, men flaggar för att något jag inte äger fantasi nog att föreställa mig skulle kunna inträffa inför ”vad hände sen”-uppföljningen, och som leder till skilsmässa.
Stina och Fredrik: Fredrik har ju gjort klart att han vill säga ja. Det som eventuellt talar emot dem är att Stina verkar lite mer trött på parets sövande mysighet än Fredrik sagt att han är. Men jag tror att Stina också säger ja, även om hon inte, inför sig själv, definierar deras relation som ett äktenskap förrän senare, något som då kan firas med ett andra – riktigt – bröllop.
Lina och Alexander: Alexander kommer att säga ja, och i just det här avsnittet verkar ju Lina också luta åt det, men den nyckfullhet hon uppvisat gör mig osäker. För att spetsa till saker lite säger jag: Alexander – ja, Lina – nej.
Till sist
- Mina tankar om kommande avsnitt publiceras också i e-postnyhetsbrevet GVFÖ-revyn, vilket man kan prenumerera på
här. Men självklart fortsätter jag också att skriva här i tråden.
