21-åriga Tove försvunnen i Vetlanda (2022-10-16). Hittad död (2022-11-02)

https://gfx.omni.se/images/103930fa-d8ba-476f-a5c8-b1fb3133c000

Båda ser fruktansvärt vanskapta ut, utvecklingsstörning?

Ja, förlåt.
Jag menade inget illa egentligen. Anadin är också fel person att bli irriterad på. Det spillde över på fel person.


Det är

Du mystifierar Johannas och Majas relation på ett överdrivet sätt.

Maja är en tjej som inte haft många kompisar. Det berättar hennes föräldrar. Hon har varit hemmasittare från skolan. I Johanna får hon en vän hon aldrig haft förr. Självklart är det viktigt för en tjej på 16 år, vilket var vad Maja var när hon blev kompis med Johanna. Det är herregud inget drogberoende, det är en helt naturlig stark anknytning till en nära vän. Varför skulle inte Maja kunna ha helt normala starka känslor för en nära vän? Johanna är Majas närmaste relation i hela världen, den övertrumfar föräldrar, bror - alla andra relationer. Därför är Maja också beredd och villig att ställa upp för Johanna. Det finns ingen motvillighet i det. Hon är inte fast i nåt drogträsk.

Majas moral vet vi mycket lite om men hon verkar inte ha en särskilt hög moral. Vi vet att hon ofta väljer att ljuga, ett eget val. Hon ljuger vanemässigt när det förenklar hennes liv. Utan dåligt samvete. När hon nu sitter i förhör, varför skulle hon plötsligt bryta med den vanan? Hon har sin tidigare historik av att ljuga för att komma undan emot sig.

Maja har varit med och brutit sig in på områden och i hus. Vilken roll har hon spelat i skadegörelser och bränder? Det vet vi inte. Hon kan lika gärna ha tagit lika aktiv del i det som när hon var med och bröt sig in på området på Öland.

Maja visar ingen empati med andra annat än Johanna. Ingen empati för Tove, ingen empati för anhöriga, ingen empati för sin egen familj. När hon gråter är det för att det har varit äckligt att ta i den döda Tove eller för Johannas skull.

Du har fantiserat ihop en personlighet åt Maja som har mycket lite stöd i förhören eller rättegången.

Det här är väsentligt och viktigt.
Några blir kallade ”Majakramare” och allt möjligt liknande när vi kikar objektivt på bevisen.
Affekt tycks vara ledordet.

Känns väl en aning OT. Men har faktiskt inte sett en enda bild på M där hon ser normal ut.

Det hade inte jag heller gjort förut på någon av dem men sedan googlade jag på deras namn och då kom det upp flera fina foton på dem. + att jag har sett ett på Ms Insta, innan den blev privat, där hon var jättefin, såg lycklig ut och strålade.

Topic kan väl vara att psykopati och ondska inte behöver synas på utsidan. Alternativt att de kort de såg bra ut på var tagna innan de gav efter för ondskan och blev mer och mer fyllda av hat. Det kanske även har speglat sig i deras utseende.

Som du skriver: det syns inte på utsidan.

När ondskan kliver in i rummet känns det t.o.m på lukten och man får omedelbart obehagskänslor. När man en gång har mött den vet man hur den känns.

Först försöker man se tecknen och när man gör det så är det bäst att genast gå därifrån. Aldrig involvera sig i samtal eller umgänge med en sån person. Man lär sig med åren och erfarenheterna sitter sen i ryggmärgen.

Min tacksamhet är stor!
Jag har sparat ner allt och har på så sätt möjlighet att referera, men innan jag hittat, kopierat, klippt och klistrat har sidorna rusat iväg, ämnet bytts och någon annan, ofta du, vänligen lagt ut det.

Från min sida är det alltså inte lathet utan främst en allmän teknisk okunskap om rationellt sökande och tillvägagångssätt som sätter käppar i hjulet.

Din psykologiska analys är som vanligt klarsynt och träffande, har inget att invända.
Alla med någorlunda livserfarenhet och vetskap om att misshandel finns i olika former vars mekanismer långt ifrån alltid är uppenbara för omgivningen, kommer heller inte att motsätta sig likheten i dessas upplevelser, tolkningar och klassiska reaktionsmönster. Tvärtom är både fd pojkvän och M beredda att gå väldigt långt i sitt upprätthållande och döljande av en osund relation tillsammans med J, där båda har anpassat sig till sina respektive roller.
De personlighetsstörda individerna förgiftar och påverkar sina nära och kära på ett nedbrytande sätt; populärvetenskaplig såväl som studielitteratur är tillgänglig för de som sällan uppmärksammar den här typen av relationsmönster i det verkliga livet.

Jag kan garantera att varenda beteendevetare är beredd på att skriva under dina insiktsfulla och ingående förklaringar om drivkrafterna i destruktiva relationer, långt ifrån alltid synbara på ytan.
Jag tror faktiskt att det är uppenbart för de flesta, men att viljan att se M bakom lås och bom väger tyngre?

När skribenter som du gör entré och börjar ifrågasätta en stark övertygelse - dessutom ur ett objektivt perspektiv och med uppgifter ur FUP - så ökar istället motståndet och man söker sig till sitt eget lag där ett flockbeteende med bekräftelsebehov inte sällan tar över, samtidigt som självständiga tankebanor får ge vika för grupptänkandet. En parallell är sociala medier där man efter hand upprättar personliga relationer och sedan gör allt för att hålla sig till gruppens gemensamma outtalade och uttalade regler där minsta avvikelse eller ifrågasättande uppfattas som ett hot mot de gemensamma uppfattningarna. En annan är kärleksrelationer där ett par anpassar sig till varandras värderingar för att behålla relationen intakt - ett sätt att undvika konflikter och obehag.
Det är ett faktum. Här finns gott om både narcissistiska och psykopatiska drag; en grupp som har en unik förmåga att förvrida huvudet på sin omgivning genom subtila härskartekniker och en personlighet som är fejkad och anpassningsbar - de sociala kameleonterna.

De söker sig därför, som du vid upprepade tillfällen har påpekat, till empatiska och sårbara individer som är enkla att forma och använda sig av, se ex när J utnyttjar M till att aktivera hennes mobil under tiden hon är ute för att bränna ner hus.
M är känd för att vara omtänksam, snäll och lojal; egenskaper som J drar nytta av i sitt umgänge med M som på kort tid utvecklar ett medberoende där hon hellre försvarar J än att konfrontera en extremt dominant person för det kommer ofrånkomligen leda till konsekvenser, något som M ganska snart blir varse om. Men J fyller upp en tomhet, en saknad och en innerlig längtan efter att bli sedd och accepterad; narcissisten i J upphöjer henne, samtidigt som hon skaffar sig fullständig kontroll över sin tjänarinna; "behandla mig på rätt sätt så slipper du med utsättas." Det är den skarpa undertonen som förmedlas.
Läser man FUP alltför flyktigt så missar man också skillnaden i M:s inre liv och process visavi vad hon till en början försöker dölja för FL.

Nedan en jämförelse av J:s ex ord och M:s ord:

J:s ex:

Citat:

"Johanna sa till mig innan de skulle göra det att de skulle göra det. Jag försökte inte stoppa det,
vet inte varför. Jag hade inte kunnat stoppa henne. /.../ Men jag sa inte ifrån när de skulle göra det.
Jag vågade inte säga ifrån. Hon sa att det var E*llens bil hon skulle spraya."

M: "Eh, rädd för henne och ja, ja hon har ju liksom, eh, ja men på dom andra grejerna med att bränna inne sitt ex och Toves familj och det också, hon har ju velat att jag, att jag ska vara med på det. Och ja, när det skulle hända då men jag har ju liksom sagt nej och verkligen, eh, ja men försökt att hålla, jag har liksom inte velat vara inblandad i det där och problemet är med Johanna att hon, eh, när hon har bestämt sig för någonting, eh, så det spelar liksom ingen roll vad man säger till henne. Eh, och om man försöker göra liksom mer och tydligare motstånd och verkligen säga ifrån så, så kommer hon, eh, ja så skulle hon bli arg på mig istället och ja, eh, om, alltså om hon blir riktigt arg och inte skulle vilja vara vän med mig längre så vet jag ju att, eh, hon skulle försöka skada, skada mig eller och min familj."
Ur förhör:M: Ja, alltså jag antar att hon har litat på mig så pass mycket och att jag, eh, inte skulle våga säga någonting om det för att, ja men hon har ju sagt att jag också kommer råka illa ut i så fall.
F: Och på vilket sätt skulle du råka illa ut i så fall?
M: Ja, jag tänker väl mer, eh, alltså det, alltså det jag har tänkt först och främst är väl mer alltså att jag också kommer, att jag kommer bli straffad för det rent, ja men sitta i fängelse och så vidare. Eh, men sen så, alltså tanken har ju slagit mig också att ja men att hon kommer, eh, döda mig och min familj på något sätt. Ja.
F: Okej. När hade du en sådan tanke menar du?
M: Alltså den har väl varit under alltså större delen av våran ja vänskapsrelation så underliggande men sen så har det har förstärkts liksom ibland men jag har liksom försökt sopa det under mattan och så.

M:"...då var det att jag och Johanna, eh, åkte ut och skulle tälta i skogen och hon berättar då att hon hade tänkt ja att bränna inne Hampus då och hon ville att jag ska vara med då också men jag sa nej, nej absolut inte och då blev det istället att jag var kvar ute i skogen helt enkelt och hade Johannas mobil."
M:...vi planerade att vi skulle sova över i gäststugan hemma hos Johannas pappa och så där och då hade hon planerat att hon skulle på natten åka ut och ja bränna ner, eh, ja bränna inne Julia och hennes familj ja där de bor då på landet. Eh, men, och då ville hon ju också att jag skulle följa med och en massa ja men då var det verkligen så här du ska följa med på detta och jag ville självklart inte."
M: "Ja men jag sa, eh, att ja, jag sa ju att jag inte, eh, alltså jag kommer inte ihåg exakt vad jag sa men att jag inte kunde i alla fall, att jag var tvungen liksom att gå upp tidigt nästa dag eller nåt sånt."

- Varför skuldbelägger ingen J:s fd pojkvän som visste om branden och sprejandet av bilen? Han är ju dessutom neurotypisk med genomsnittlig intelligens. Dessutom äldre än M.

Vad menar du att jag fantiserat ihop som inte har något stöd?
När jag jämför Ms beroende av J med drogberoende?
Notknapparen har förtjänstfullt redogjort för hur en psykopat/ narcissist snärjer sina offer.
Resultatet blir detsamma, offret sitter fast med endast små möjligheter att ta sig loss.
Skulle det då också vara fria fantasier?

Måste man högljutt deklamera empati, gestikulera och gråta högt för att inte vara empatistörd, enligt dig?
Kan ingen bära empati, sorg, avund, skam, skuld m.m. inom sig utan att visa det utåt?
Vad vet du om hur M känner sig inombords?

Anser du att mina funderingar är fantasier av den enkla anledningen att du inte delar dem?
Att alla andra tolkningar än dina är fria fantasier?

Vi kommer att få se att det är utan betydelse, eftersom det är uppsåtet som är avgörande för om det är mord eller inte.

Och det är faktiskt inte så lite intressant det där. Därför att om Tove nu ändå dog av manuell kvävning, men Johanna inte hade uppsåt att döda Tove, ja då är det inte mord i det fallet heller, eftersom det inte fanns något uppsåt. Mord kräver uppsåt.

Att låta den medicinska dödsorsaken vara avgörande för uppsåtsfrågan är så rättsosäkert det kan bli.

Livserfarenhet och känslomässig mognad leder till bättre beslut. Skuldbeläggandet av M:s involvering i en psykopatisk personlighetstyp, är orättvis och står inte i proportion till mognad och livserfarenhet. Hon har inte samma förutsättningar att sätta gränser och se sammanhang som en vuxen individ eller en tjej i samma ålder utan psykiska belastningar m m.
Det är en aning bekymmersamt att se hur benägen nutidsmänniskan ändå är att döma och dela ut moralkakor i tid och otid. Å andra sidan existerar fortfarande dödsstraff på sina håll. För M kan ju faktiskt vara oskyldig till mordet. - Ska hon då fortfarande dömas till livstids fängelse för det faktum att hon underlät att berätta var T låg?
Att sedan se J och M som ett sammansvetsat team när de bär ut kroppen, anser jag vara missvisande och en förvanskning av verkligheten, om en av dem är oskyldig till mord och endast rädd för att gå samma öde till mötes vid en vägran.
Jag läste också in ett krasst och lite vasst, konstaterande.