"pojkar inte får gråta" vad är rätt?

(FB) Artisten Simon Superti vill få machomän att gråta med sin nya musik
"och myten om att "pojkar inte får gråta"."

Pojkar får inte gråta

Gråta får inte pojkar

Inte får pojkar gråta

Pojkar inte gråta får

nu ska jag visa er här, pojkar är subjektet, dom gör någonting, ja.
vad gör dom? jo dom predikat-gråter, okej.
men grejen är att dom får inte gråta, då blir väl "inte" ett satsadverbial?
rätt så långt? eller finns det fundamentala regelknep jag glömmer bort?

tacksamförhjälp, hejdå.

Vart vill du komma?
Sen när är "pojkar får inte gråta" ett uttryck?

Pojkar ska inte gråta.
Stora pojkar gråter inte.
Pojkar gråter inte.
Det är uttryck jag har hört men aldrig något med uttrycket "får" i.

Sen finns det dom iofs som ställer sig frågan "varför får jag inte gråta?" men det är ju en annan sak.

Pojkar ska inte gråta, det vart dit jag ville komma.
Grymt bra, tack.

Alla fyra är korrekta, men 2 och 4 låter väldigt gammaldags och passar best i sånger och poesi.

Du har helt rätt i att "inte" är ett satsadverbial.

Det första är rätt, det vill säga ”pojkar får inte gråta”.

Egentligen passar det bättre med presens konjunktiv här: ”pojkar gråte inte.”
Både ”ska” och ”får” blir lite för starkt, det handlar ju mer om att de inte ”må” gråta.
Jfr 1:a Korintierbrevet: ”Era kvinnor tige uti församlingarna.”

Det ändrar sig när man sätter "myten om att" före. Jag vet inte hur reglerna lyder och vad det heter, men om man jämför följande meningar:
1. Pojkar gråter inte.
2. Han säger att pojkar inte gråter.
så är båda korrekta. Om man vänder på ordföljden:
3. Pojkar inte gråter.
4. Han säger att pojkar gråter inte.
blir 3. felaktig och 4. om inte felaktig så åtminstone inte det normala sättet att formulera sig, mer som något små barn säger. Man kan så klart byta ut orden till giraffer som sällan springer eller vad man vill, det blir likadant. Inte, sällan, alltid, ofta, vanligtvis osv hamnar före verbet när något med "att" (då sa hon att... , jag läste att.., det påstås att... hamnar före.)

Någon annan kan säkert förklara bättre med korrekta grammatiska termer.

Väldigt tveksam till att presens konjunktiv kan anses levande, än mindre produktivt, i modern svenska. De flesta svenskar vet inte hur det ska användas, och kan kanske lite hjälpligt använda må som hjälpverb.

Verklig konjunktiv hade använts ungefär så här (om man ska titta på hur det används i andra språk):

"Det är viktigt att du komme till mötet imorgon"
"Han säger att han vare jurist"
"Pojkar gråte inte"

Ja, och i tyskan har presen konjunktiv en väldigt praktisk funktion för att uttrycka osäkerhet i ett påstående: ”Acht Drohnen seien bei dem Angriff auf Moskau benutzt worden”, är ett typiskt exempel på tyskt tidningsspråk. (”ska ha använts”)

Helt klart är konjunktiven användbar, men det blir nog svårt att återinföra den i svenskan, då svenskar inte har riktigt känsla för den.

Nä, det lär bli en process på lång sikt i så fall. Svenskarna behöver i så fall bli mer öppna för det irreala och potentiella, den imaginära ”verklighet” vi inte kan lägga handen på och mäta med new public management, helt enkelt ge upp lite av den behagliga visshet indikativen ger uttryck för. Men det är som om konjunktiven arbetar mot det svenska kynnet: vi har fram till nu varit konkret sinnade ingenjörer som dragit åt verklighetens lösa muttrar med skiftnyckeln i högsta hugg. Nu är de lösa muttrarna emellertid så många att konjunktivens tänkta skeenden erbjuder en öppning för fantasins gränslösa värld: kanske svensken tar tillbaka konjunktiven av rent mentalhygieniska skäl, för att få grepp om en värld som skiftnyckeln inte förmår omfatta?