En svaghet hos ryssarna gäller det som kallas "unity of command", dvs att genomföra en operation under en och samma ledning.
Man såg detta ganska uppenbart under krigets första månader. De ryska försöken att invadera Ukraina ägde rum längs med ett stort antal vektorer, som inte tycktes understödja varandra ömsesidigt.
Grunden till detta ligger i den modernisering av den ryska krigsmakten som skedde under försvarsminister Serdjukov, då man försökte stöpa om en i allt väsentligt sovjetisk modell, till en slimmad och vässad apparat inspirerad av västliga modeller. Denna modernisering kallas ibland - felaktigt, enligt mig - för "Gerasimovdoktrinen".
Men allt kopierades inte från väst. En av åtgärderna var bland annat att ge militärorådena (Nord, Väst, Syd, Center och Öst), stort ansvar för försvarsplanering och egna strategiska/operativa kommandon. De olika militärområdena blev närmast som egna riken, med egna arméer och understödsfunktioner. Skälet till detta beror på Rysslands geografiska storlek och de olika karaktärer som eventuella fiendearméer kan tänkas ha i de olika strategiska riktningarna: Arktis, Europa, Kaukasus och Mellanöstern, Ostasien, Stilla havet, etc.
När invasionen ägde rum var det inte den ryska generalstaben som ledde operationerna, inte heller utnämndes en militär befälhavare för den samlade ryska insatsen. Ledning skedde från Milostaberna som fick suveränt ansvar för varsitt frontavsnitt: Milo Syd ansvarade för Kiev; Milo Väst (understött av förband från Milo Nord) ansvarade för Sumy/Charkiv; Milo Center hade ansvar för den initialt stillastående Donetskfronten; och Milo Syd tog hand om anfallen in i oblasten Cherson och Zaporizjzja. Samtliga dessa operationer fördes lite som separata krigsföretag utan samordning - ungefär som om fyra olika länder hade på varsitt håll invaderat Ukraina.
Sedan ryska trupperna drogs tillbaka från Kiev och Charkiv efter Milo Syds och Västs starka underprestation, så utsågs en befälhavare för den samlade insatsen (för närvarande är detta generalstabschefen Gerasimov själv), men detta tycks inte ha förändrat något i praktiken. den vinteroffensiv som ryssarna drog i gång den 26 januari, 2023, karakteriserades av exakt samma problem som den inledande offensiven under förra året: på tok för många insatser som genomfördes splittrat och okoordinerat, samt återigen under ledning av de mäktiga Milostaberna var för sig.
Den här specifikt ryska organisationsstrukturen är något som ukrainarna borde utnyttja under en motoffensiv. Milostaberna har uppenbara problem med samordningen och understöder inte varandra.
Den försvarslinje som ryssarna nu har försökt skapa och som löper från norra Luhansk och ned till floden Dnipro har delats in i fyra "Operationszoner" som vart och ett står under befäl av en stab som är identisk med de ovan nämnda Milostaberna.
Sträckan mellan norra gränsen och ned till strax söder om Kreminna lyder under Milo Väst; nästa sträcka fram till söder om Marinka lyder under Milo Center; hela fronten i Zaporizjzja lyder under Milo Syd; och Cherson står under befäl av Milo Öst.
Kanske kan man tänka sig att en framtida offensiv riktar in sig på att slå mot de punkter där operationszonerna gränsar till varandra? Tyngdpunkten borde då kunna ligga mellan Polohy och Vuhledar. Detta område verkar nu isoleras på ett systematiskt sätt genom artillerield och förstörelse av järnvägsförbindelser. Det blir mycket svårt att flytta Milo Syds trupper från västra delen av operationszonen till den östra, samtidigt som det är Milo Centers trupper i nästa operationszon som utgör styrkorna direkt österut. Milo Center är inte koordinerad med Milo Syd - och är dessutom uppbundna kring Marinka, Adiivka och Bachmut.
Om ukrainarna kan bryta igenom där, torde man kunna avancera över den tämligen öppna terrängen rakt söderut till Berdjansk och Azovska sjön. Det handlar om ett avstånd på ca 14 mil.
Här finns en karta som visar på de olika ryska operationszonerna i stora drag:
https://twitter.com/JominiW/status/1644436075526463488/photo/1