Känsla av meningslöshet & tomhet?

Jag har levt med en känsla av meningslöshet inombords i några års tid nu. Jag undrar vad det kan bero på? Varifrån kommer denna känsla? Tänkte kolla om det finns fler personer här inne på forumet som känner lite på samma sätt, och vi hade kanske kunnat diskutera våra erfarenheter?
Vill gärna veta vad det är som har orsakat min känsla av meningslöshet under de senaste åren, så att jag kan finna en permanent lösning. Därför har jag börjat med någon slags psykoanalys av mig själv på hobbynivå.
Jag personligen tror på det som kloka människor före mig har sagt: att mitt (och varje människas) liv har en latent mening, en specifik livsuppgift som jag är här för att utföra. Denna uppfattning baserar jag på olika filosofiska system & böcker, bl.a. Victor Frankls Man's Search for Meaning. Men jag har svårt att identifiera denna mening för närvarande.
I denna känsla av tomhet, finns också en känsla av självförakt. Jag vet inte hur jag ska handskas med denna känsla. Människor i min omgivning, både anhöriga och vänner, har gång på gång genom mitt livet visat mig sitt förakt när jag gjort något fel och när jag inte gjort det.
Någon som har några uppmuntrande råd eller som har gått igenom något liknande?

Du kan inte psykoanalysera dig själv
Snälla sök dig till psykiatrin
Där får du hjälp med hur du mår

Det är en intressant fråga. Personligen tror jag att vi främst vantrivs i kulturen eftersom vi i grunden är ett djur (något vi ofta glömmer). En hårlös apa som fram tills alldeles nyligen sprang runt och smög i buskarna. Nu sitter vi här i våra hus, kör runt i bilar, surfar på internet, skådar atomer och galaxer. Men biologiskt är vi i pincip oförändrade sedan vi satt runt lägerelden och harklade oss.

Vi är inte biologiskt redo för att leva på det sätt vi gör. Rationellt kanske vi förstår men inom oss, i vårt undermedvetna, snurrar hjulen och skapar oro och ångest. Teman som vi behandlat i hundratusen år och säkert kommer fortsätta med i hundratusen år till.

Hur menar du här?

Alltså ofta blir folk irriterade om man talar om den bittra sanningen, medans dom gärna vill leva i sin konstgjorda verklighet där de stoppar huvudet i sanden.

Psykiatrin är värdelös. Hur tänker du att ett piller ska ge mening åt en människas liv?


Jag menar att de flesta s.k. "vänner" jag har haft genom åren visat sig vara opålitliga skitstövlar som inte skulle tveka att kasta undertecknad framför bussen om de har något att vinna på det (vilket jag i och för sig inte är särskilt förvånad över). Och nästan hela min familj är gravt dysfunktionell.

Intressant tankegång.

Tyvärr, livet är meningslöst, du kommer alltid kunna ifrågasätta det du gör och säga "Men vad gör det här för nytta om 100.000 år?". Även om du tror dina gener eller att du kan påverka framtiden så kommer dina gener bli en obetydlig bråkdel om några generation och om du uppfinner något banbrytande så är det förmodligen något som någon annan skulle kommit på ändå.

Din hjärna har blivit tillräckligt utvecklad för att logiskt komma fram till att det inte finns något meningsfullt. Om det fanns något meningsfullt skulle du inte behöva söka efter den.

Om du är tillräckligt smart så fattar du också att mening med livet är meningslöst. Om vi skulle säga att det fanns en mening, varför skulle du ens följa det spelets regler vad de nu än skulle vara? Alla dina drifter att käka korv, leta efter sexy lady och söka efter mening, de är lika meningslösa.

De som saknar talang för logik kanske känner mening att sälja korven till dig och byta ut några vänliga ord. Det finns en poäng i det. Det enda som du har kvar att göra är att minska ditt lidande och öka din njutning. Det enda som finns kvar är att göra vad du vill, skapa en miljö som inte suger medan du fumlar runt med ditt halvbakade förnuft.

Du kommer kanske på förr eller senare vad som gör att tomheten kryper upp. För mig är det när jag håller på med gammalt nostalgiskt skit som får mig att känna mig fast. Jag behöver nytt och något oväntat, det tar bort tomheten i mig.

Vad vet du om det? Jag tar själv mediciner mot tvångstankar och har blivit bättre. Ta reda på innan du skriver en sån osanning.

Det finns visst mening med livet, men vissa mår dåligare än andra och begår självmord tillslut, förhoppningsvis gör du inte detta, då är du dum.

Jag tror biten av hjärnan som inger upplevelse av mening sitter vid temporalloben, det var någon dokumentär jag såg om hjärnan som påstod det. Man kan naturligtvis medicinera fram mening i livet med allehanda droger eller deep brain stimulation eller ha lite tur med ofarlig cancer på rätt fläck. Ingen av dessa är dock lämpligt att rekommendera.

Varför välja de läror som menar att det finns en speciell livsuppgift som du är här för att göra. Det låter lite gudomligt och som om stora grejer är på gång (måste utföras) och som måste letas efter utanför dig själv. Meningen finns inte i sig självt, utan måste väljas av varje enskild individ. Den är alltså inte objektiv, utan varje människa väljer själv sin egen mening med sitt eget liv --> J.P.Sartre
--------------------------
Blir det inte lättare om du tonar ner begreppen en smula och inte tar dig och din livsuppgift på så stort allvar. Livsuppgiften väljer du ju själv och kan vara vad som helst. Men visst... kanske är det bra om den består av att dels utforska vad man kan klara av och har för potential (i vad som helst; karriär, musik, sport m.m.), dels har roligt (unnar sig att ha roligt) och njuter under tiden av även de allra minsta sakerna samt, till slut, ägnar sig åt att hjälpa andra människor (bli missionär eller bara att vara en hjälpande hand för sin gamla farmor).
----------------
Då tror jag tomheten och självföraktet kan minska när man accepterar att en SJÄLV väljer meningen med livet och inte har för stora krav.
Exempel: kan du tycka att livet är okey (1) när potatisen du kokat blev bra eller (2) när du var tyst på fikat och lät någon annan tala?

[quote=attack-titan|84582727]Psykiatrin är värdelös. Hur tänker du att ett piller ska ge mening åt en människas liv?


Psykiatrin är så mycket mer än bara ett piller
Du kan få fler piller OCH samtalskontakt

Ah jag förstår vad du menar. Det kanske ligger en viss sanning i det - att man blir så inställd på att "uppfylla sin livsuppgift" att man glömmer bort att lukta på blommorna och lyssna på fåglarnas sång. Man glömmer bort att leva, helt enkelt. Förstår vad du försöker säga.

[quote=Guldigflamingo|84583723]
Ja. Nu var det inte psykiatrin jag ville diskutera... mina åsikter gällande densamma är inte av vikt för diskussionsunderlaget i tråden.