Citat:
Ursprungligen postat av
Reviews
M: "Jag har också varit rädd, ja, för att om jag skulle lämna henne så skulle hon, hon försöka skada mig och min familj liksom."
Maja säger på något ställe också att hon varit rädd för att Johanna ska lämna henne. Nu handlar det i det fallet kanske mer om andra skaer som att inte göra det som Johanna vill, att det helt enkelt är bara så att man måste göra som Johanna vill i alla lägen. I sort som smått.
Och om man överför detta på kvinnor såsom Lena W (som mördades av Stefan D) finns det inte sällan en sjuklig bundenhet i destruktiva förhållanden mellan förrövare och brottsoffer, som kallas det traumatiska bandet. En första fas av stark förälskelse som smygande omvandlas till en mer kontrollerande och misshandlande del, där offret alltmer intar förrövarens bild av situationen och synen på sig själv. Man tycker helt enkelt att förrövaren har rätt; man har fel, man är skyldig till att vara si eller så och man är orsaken till att man blev utlåst, stryk, kallades dum i huvudet, hora eller vad det nu handlar om. Man har helt enkelt skulden till allt.
En växling mellan att nedvärderas, utsättas för hot, våld, kränkningar som sedan ersätts med värme och kärlek, och de senare perioderna blir allt färre. Längtan efter dessa är så starka, att allt ska vara som vanligt, att fokus blir på dessa stunder.
Och som adoptivbarn hade Lena exakt samma problem som Maja beskriver, en outhärlig smärta och rädsla av att bli övergiven. Det var Lenas största skräck, att bli avvisad, vilket Stefan utnyttjade till max. Han stängde av alla kanaler som straff när hon inte "lydde", han sa kränkande saker som han viste att hon var rädd för (att hon skulle bli ensam och att igen ville var med henne), han avvisade henne, för att sedan öppna så kort att hon missade den lilla möjligheten hon hade.
Så gör även Johanna mot Maja, som också har en övergivenhetsproblematik. Hon skyndar sig ut ur bilen, som straff för att Maja inte vill festa, slänger igen port och låser sin ytterdörr för Maja, svarar inte på mess eller påringningar. Låter Maja sitta i trapphuset hela natten, släpper inte ens Maja på morgonen utan ringer till Majas pappa.
Det här visar på den bundenhet de har. Ingen av dom lämnar den destruktiva relationen. Precis som ånga kvinnor som hotas till livet, så lämnar de inte. Tvärtom, blir de ännu mer bundna.
Det kallas det traumatiska bandet.
Tove som mördades av Billy är ett tydligt exempel på detta. Hon går till Billy helt frivilligt fast hon blivit hårt misshandlad många gånger, så allvarligt att hon förstår att hon kan bli mördad. Bara 19 år gammal skriver hon i sin dagbok; Om jag överlever sommaren...
Varför går hon inte, kan man tänka.
Jag tror också att Maja inte riktigt insett hur bunden och hur rädd hon har varit. Det sitter mer i en djupare förståelse, en insikt som hon skanat. Precis som Lena och många andra i destruktiva relationer, kan de försvara den som är misshandlaren, då de inte ser perpektivet utifrån.
jag tror tt Majas ögon öppnats lite under den här tiden, men processen tar tid. Och under den senaste tiden kan hon börjat förstå att hon egentligen hade en slags rädsla. Man kan vara omedveten om varför man reagrar som man gör, tassa på tå, gå på äggskal. Undviker att få den här läskiga överreaktioner som Johanna kan få för skitsaker. Skitsaker kan få Johanna att vilja döda, som J*ulia och P*ontus (kanske för ingenting, som kul grej knuffa ner honom från balkongen). Maja beskriver sitt eget beteende som att hon stoppar huvudet i sanden.
Man kan tycka att det är ett väldigt konstigt beteende. Bara att lämna.
Men jag tror att det är mycket komplext.
Jag vet i Tova- tråden var det flera som tyckte att Tove fick skylla sig själv, hon visste att hon kunde bli dödad. Men jag tror inte att det är så lätt att gå som en del vill få det till. Det är ett sjukligt och mycket starkt band.
