Svenska böcker publicerade efter 1980 med klassikerstatus?

Bestarium (1999) kommer nog leva kvar.

Han postuma deckare blev av någon för mig obegriplig anledning omåttligt populära. Men klassiker är de inte och kommer aldrig att bli. De är lättsam underhållning för stunden som man kan roas av om man besitter förmågan att läsa utan att tänka närmare på vad man läser.

Möjligen skulle några av Astrid Lindgrens böcker kunna räknas på klassiker.
Anser inte att Stig Larssons milleniumtriologier är klassiker.

Möjligen skulle Lars Wilderäng kunna bli en form av klassiker.
Inte för att han skriver bra utan för att ha gått från en kuff till att skrivit böcker som exakt förutsåg framtiden med Rysslands agerande.

Tomas Tranströmer gav ut några av sina främsta verk efter 1980 (Det vilda torget , För levande och döda, Sorgegondolen) och kommer att vara läst även om hundra år. Inom prosan är Klas Östergrens Gentlemen en modern klassiker som ständigt återutges i nya utgåvor och nog kommer att läsas även av kommande generationer.

Klas Östergrens Gentlemän (och de två uppföljarna).
Tycker även Lydia Sandgrens Samlade Verk har kapacitet att ses som klassiker, men det är ännu för tidigt att säga.
Annars är det nog rätt tunt ...

Absolut Mare Kandre och Tomas Tranströmer.
Även Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen.
Säkert något av Katarina Frostenson bör också räknas även om jag inte har lika bra koll där.

David Finchers filmatisering är dock något av ett mästerverk.

Den enda jag annars kommer på är Jan Guillous "Ondskan" (1981). Peter Englunds "Stridens skönhet och sorg: 1914-1918" hade jag stor behållning av. Många häpnadsväckande inslag.

Nåja, det är för tidigt att utse klassiker redan nu ... Kallas inte allt för "klassiker" numera?

Jag är inte säker på att ens Tranströmer håller. Han är ganska enkel att imitera och många har gjort det. Det är inte riktigt tidlöst har jag insett - om än sent. Och på något sätt sosseanstruket, om än subtilt.

Teratologen går bort som alltför apart- även om han är den enda som med rätta kan betecknas som ett språkgeni i denna samling.

Strindberg tror jag inte heller på i långa loppet. Har läst om hans verk och han framstår som fullständigt psyksjuk och enormt slarvig när man inte är fortrollad av glansen kring honom som spreds av DN och reflekterades av alla kulturtanter.

De övriga som togs upp som Lagerlöf, Söderberg och Martinson är nog svåra att hänga av.

Men sedan? Mästaren Ma eller Polyfem av Kyrklund. Hjortronlandet av Sara Lidman. Sedan blir det svårt...

Klas Östergren är unik på så vis att han anses både finkulturell - samt att han skriver läsbara böcker i realistisk tradition. Tyvärr alldeles för ungdomligt romantiserande av "livet på stamkrogen". MEN de har NÅGOT, oklart exakt vad.

Alltså om vi utgår från att klassikerna faktiskt ska läsas - inte bara stå på listan över läsvärd litteratur hos våra gymnasielärare (som vid de här laget knappast läser böcker utan snarare ser på teveserier).

Rent logiskt borde klassiker från 90-talet vara teveserier, från 00-talet vara dataspel, från 10-talet youtubeklipp och från 20-talet nätporrklipp.

En riktig klassiker är och förblir är Frans G. Bengtsson

Röde Orm dock från 1941

Efter 1980 tänker jag främst på:

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren 2002.

1793 av Niklas Natt Och Dag 2018

Båda de böckerna publicerades långt före 1980. Med risk för att låta otrevlig: Ska det vara så svårt att läsa originalinlägget?

-

För övrigt kan ni väl välja en eller flera specifika böcker istället för att bara nämna en författare? Motivering skulle också uppskattas.

Ja det var lite otrevligt.

Jag kanske tänkte högt - men budskapet var väl ändå tydligt: Det är svårt att hitta klassiker efter 1980.

Om du går tillbaka i tråden så har de flesta väldigt svårt att begripa vad en klassiker är. Om du läser om mitt inlägg så kommer du att förstå att jag däremot begriper exakt vad en klassiker är.

Carina Rydberg-"Den högsta kasten". (Albert Bonniers förlag, 1997)