Citat:
Ursprungligen postat av
HusvagnSvensson
Vi har dock alltså fortfarande frågan om varför mannen klarar sig helt utan straff när både åklagare och domstol är överens om att det är ett brott han begått.
Att åklagaren eventuellt inte gjorde jobbet ordentligt med bevisningen och missade alternativyrkande fråntar ju inte domstolen från ansvar för att ha frikänt mannen, om de ändå kunde dömt honom för annat brott som gick in under gärningsbeskrivningen.
Om det var så att hovrätten tyckte det var viktigare att ge åklagaren en näsbränna än att ge flickan upprättelse är folks upprördhet oavsett högst motiverad.
Jag har försökt få svar på frågan vilka möjligheter domstolen hade att döma mannen om de så önskade, men ingen tycks säker på svaret, även om det på lagtexter tycks vara möjligt för dem att döma mannen med hänvisning till gärningsbeskrivningen.
Högsta domstolen har i NJA 2015 s. 405 uttalat bl.a. följande angående
tolkning av gärningsbeskrivningar:
Citat:
En domstol är inte bunden av yrkanden beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum (30 kap. 3 § andra meningen RB). Det är domstolens uppgift att känna till lagens innehåll och att tillämpa rätt bestämmelser på de faktiska förhållanden som anges i gärningsbeskrivningen. Domstolen kan enligt bestämmelsen alltså göra en annan rättslig bedömning av den påstådda gärningen och komma fram till att det rör sig om ett annat brott än det som åklagaren har antagit.
Om en gärningsbeskrivning är oklar eller framstår som ofullständig ska domstolen genom materiell processledning verka för att det blir klarlagt vad den innefattar. Detta kan ske genom frågor och påpekanden som initierar förtydliganden av gärningsbeskrivningen (jfr NJA 1993 s. 134, jfr också Roberth Nordh, Praktisk process II, Processens ram i brottmål, 3 uppl. 2012, s. 39 ff.).
Det finns inga särskilda krav på i vilken form den tilltalade ska få reda på hur den
gärning som åtalet avser kan kategoriseras rättsligt eller vilken bestämmelse som kan
vara tillämplig. Information behöver alltså inte nödvändigtvis ges i gärningsbeskrivningen eller i anslutning till denna.
Enligt 30 kap. 3 § RB får en dom inte avse någon annan gärning än den för vilken talan
i behörig ordning förts. I stämningsansökningen ska åklagaren enligt 45 kap. 4 § första
stycket 3 ange bl.a. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess
förövande och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande. Kravet
på åklagaren är således inte att denne i detalj ska beskriva den brottsliga gärningen.
Detta innebär att gärningsbeskrivningen ska innehålla vad som enligt åklagaren
konstituerar brottet.
Överåklagaren redogör för det genom att hänvisa till Högsta domstolen NJA 2015.
Det är nog snarare så att rådmännen börjar bli till åldern och inte ger någon en näsbränna utan rent av klantar till det.