Citat:
Ursprungligen postat av
Guillounism
En viss typ av män sätter en oerhörd prestige i sin karriär och den status de uppnår där. När de sedan uppfattar att detta håller på att fullständigt raseras så kan självmordet vara den enda vägen de ser ut ur det hela. Svårt att förstå för gemene man, jag förstår det inte heller. Men en viss typ av män inom vissa branscher fungerar så.
Han hade väl inga barn eller så heller vad jag förstått?
Det jag reagerar på vid sådana här händelser är just att dessa självmord sker ganska ”drastiskt”, eller vad man ska säga. Ja, press har legat på ett tag, men det rör sig om en ”enskild händelse”, inte om år av fram och tillbaka i slutenvården och psykiatrin. Han har ju uppenbarligen fungerat väl i sitt liv, inte kantats av uppsägningar, hemlöshet eller den typ av rejäl social utsatthet. Samtidigt lever många människor i många många år med självmordstankar, trauman, motgång efter motgång. Och det kan ta lång tid innan en sådan person tillslut faktiskt gör ett självmordsförsök.
Det får mig att fundera på om ifall ett upplevt högre fall är så dramatiskt och traumatiskt för personer att det ökar risken för att gå till handling. Medan personer som konstant är på botten, eller faller från en ”låg position” till en lägre position, fortsätter att traggla på. Det verkar lite som att personer i hans situation upplever deras plötsliga kris med en extrem reaktion och blir mer desperata och impulsiva i att hantera det.
Hans fall är från en hög position, men han riskerade ju inte att falla ner till botten. Många människor förlorar jobbet med större ekonomiska konsekvenser, och har otroliga sociala utanförskap också, och under flera år.
