Dödshjälp, aktiv dödshjälp, eutanasi - samlingstråd

Nej det gör de i regel inte.

Oftast är handikappade paria även för den egna familjen och det blir allt som oftast andra institutioner som får vara dra det stora lasset.

Det beror på vilket handikapp de har. De flesta älskar sin handikappade anhörige trots det jobb det kan innebära. Det finns dessutom flera exempel på personer som gjort bra saker för mänskligheten.

Det finfina med oss människor är att vi hittar lösningar på saker trots att vi saknar de genetiska förutsättningarna. Vi kan inte flyga så vi har skapat flygplan. Vi är inte fysiskt starka nog att försvara oss mot ett rovdjur, men vi kan knäppa dem med en hagelbrakare. Får man nedsatt syn har vi uppfunnit glasögon. Får vi nedsatt hörsel så finns hörapparat m.m. Bland andra djur är det finito om man bryter ett ben eller liknande. Men inte för oss människor.

För dödshjälp och för självmord. Det ska vara frivilligt att leva.

Jag kan bara utgå då du pratar med sådan tro på det du säger att det måste vara du som är den handikappade i din familj och beskriver människorna omkring digs dagliga lidande att leva med dig. Jag beklagar din familjs förlust, fysisk handikapp går att leva med, men mentala sådana förvärrar livet för alla inblandade.

Sen tar jag illa upp av ordet paria för att det används för att mobba ut friska, jag föredrar parasit eller värdelös ätare som Bernard uttryckte det.

Du kan alltid åka på MAID-semester i Kanada, det kan jag bidra med till med mina skattepengar, för att befria din familj från din parasitism.

Menar att det finns exempel på flera personer som har och haft olika handikapp och funktionsnedsättningar, som trots det bidragit mycket till samhället och mänskligheten.

Lite reklam från landet
https://m.youtube.com/watch?v=YQX9I5Pxc0c

Självklart att alla ska ha rätt till dödshjälp. Vi alla kommer ändå att dö, så varför inte få hjälp att dö när man känner för det?

Ska man ha eutanasi ska man börja med dem som tycker det är så bra. PC Jersild t ex. Om han inte accepterar en enkelbiljett till dödsklinik i Schweiz för sig själv och omedelbums, (han är urgammal) så ska han inte förespråka det för andra heller. Enkel logik.

Även abort är ju en form av dödshjälp,men ändå mer acceptabelt en eutanasi för redan födda.

Har man svåra psykiska problem eller ett fysiskt lidande, som inte kommer lösa sig, så ska man kunna begära dödshjälp.

Varför det, ett bortaborterat foster har ju aldrig ens givits möjligheten att själv reflektera över om det liv det fått är värt att leva, utan ens att ha provsmakat livet.

Frivillig eutanasi borde vara så självklart att det är en icke-fråga. Om man är kapabel nog att fatta det beslutet utan att någon har utnyttjat det för egen räkning, och plågas av en obotlig sjukdom, den må vara fysisk, psykisk eller bådadera, så ska man få hjälp att avsluta livet på ett snabbt sätt som inte innebär vare sig fysisk smärta eller ångest.

Det kan väl knappast vara bättre med alla dessa självmordsförsök som går helt åt fanders, där någon försökt hänga sig men "överlevt" med miljoner döda hjärnceller som följd, någon som skjutit sig i skallen med missat hjärnan och skjutit sönder båda ögonen och blivit blind på kuppen (relativt vanligt i USA, där just skjutvapen av förklarliga skäl används vid en stor del av alla självmord/försök) eller någon stackare pajat levern efter att ha överdoserat helt vanliga alvedon?

Jag håller med, psykisk ohälsa tycks verkligen vara något mycket "svenskt" jämfört med andra länder i Europa/Världen, åtminstone tar sig den psykiska ohälsan andra uttryck i andra länder. Självklart finns det psykisk ohälsa även i andra länder men jag tror att Sveriges klimat, sinnessjuka politik, den av myndigheterna extremt kontrollerade tillvaron där mångas liv levs på automatik som vore man en maskin, den sociala kultur som utvecklats i landet bidrar till att många går in i ett mentalt mörker. Men givetvis långt ifrån alla.

Många länder har något som kan lindra den maktlöshet och misär som många "vanliga" människor känner.

Ett axplock:

Italien har sina viner, sin goda mat, sin inkluderande kultur i lokalsamhället som motverkar ensamhet och ett fantastiskt klimat.
Spanien har sina fiestor och karnevaler, tjurrusningar som erbjuder unga adrenalintorskar spänning i tillvaron samt sin katolska fatalism, där allting löser sig i himlen en vacker dag (jo, den mentaliteten finns faktiskt än i dag).
USA har freedom, goda hamburgare och möjligheten för gemene man i de flesta delstater att äga vapen, vilket säkert gör att många upplever att de har kontroll över tillvaron, om de sedan verkligen har det är en annan sak, men tron finns där. Och en stark kyrka i många mindre samhällen som fungerar som social samlingspunkt.

Vad har Sverige?

Kanske älgjakten, om man bor på landsbygden och har turen att få en plats i ett jaktlag kan ge några en viss stimulans och mening? Det torde förvisso upplevas som mycket manligt att nedlägga stora horndjur med skarp ammunition, och sedan njuta framför lägerelden i skogen med kaffekask och korvmacka, och ta hem kött som frugan lagar kalasmat av. Men det är trots allt bara en minoritet som får uppleva detta.

Vad finns annars? ABF, Folkets hus, parkbänken utanför bolaget? Någon dum demonstration att marschera i, som ändå inte förändrar något?

Tack och lov har vi våra kära blattar som langar knark till oss så många kan behandla sina problem "medicinskt". Utan babbarna hade vi knappt haft varken pizza eller knark. Åtminstone inte under en övergångsperiod, innan inhemska entreprenörer kunnat bygga upp verksamheter. För nöden är uppfinningarnas moder, det är ett som är säkert.

Gå in och läs på rtvd.se. De är intresseorganisation för dödshjälp. Det finns även ett livsslutsdirektiv man kan fylla i som förbjuder vårdpersonal ge annat än morfin om man blir grönsak, blir dement eller får en stroke.

Kostar 200,- om året bli medlem. De kör lobby till politikerna för ett lagförslag till aktiv dödshjälp.

Vem vill ligga och kika i taket tjugo år efter en stroke?