Citat:
Ursprungligen postat av
Arbetsskygg
Så, då har jag äntligen släpat mig ur sängen. Det var skönt att ligga kvar. Solen skiner ute men jag har en tjock gardin som håller solljuset ute. Jag har dessutom ätit också, en stor tallrik mat som jag inte svettats en droppe för.
I mångt och mycket, ja. Jag har aldrig hävdat att jag kommer från radhuskvarteren. Jag ser inte det minsta problem med att låta de korkade servera alla oss andra.
Korrekt. Jag var för lat för det. Tanken slog mig faktiskt men så tänkte jag att ifall jag bara skjuter lite från höften så kommer någon annan säkert att göra jobbet åt mig och uppdatera oss alla om vad som gäller. Och det gjorde du. Tack för det.
Inte en droppe. Tvärtom. Jag är fullkomligt ointresserad av om någon får gå hungrig som resultat av att jag äter två portioner. Mina behov är mer värda än deras behov.
På tal om coping-strategi...
Tittar man på din posthistorik så är det ganska mycket gnäll över att politikerna sviker folket, att omsorgen vittrar och landet förfaller. Är det då verkligen värt att kasta bort större delen av sitt liv på att knega ihop en usel skärv som sedan försvinner på nolltid i ett stort svart hål som du själv inte ens ser? Eller är det lika bra att suga så hårt du kan i sugröret och roffa åt dig vad du kan från vilket håll det nu än må vara för om femtio år är vi alla döda och då är våra gärningar i livet obsoleta?
Arbete ÄR tungt och smutsigt och slitsamt, på ett eller annat sätt. Annars hade det inte varit arbete, då hade det kallats nöje och kostat pengar.
Även det är ju en coping-strategi som knegarna använder; det där att alla innerst inne vill vara en knegare som sliter med "hederliga dagsverken" och att alla som inte ingår i den här gruppen måste må dåligt. Jag mår inte dåligt och det gör inte Rask heller och det är det som stör er som fan. Vi driver runt i våra egna små bubblor och skolkar från vuxenlivet och det sticker något överjävligt i ögonen på sådana som drivs av kollektivism och flockberoende. Du skriver ju det själv, att jobbet har givit dig många fina relationer. Du är beroende av flocken, dess acceptans och godkännande.
Som Bonobo22 skrev, det är en slavmentalitet.
Du som är så redig och arbetsam, kan inte du ta ett extrajobb och ge dina psykiskt sjuka släktingar lite fickpengar? Det hade väl varit en fin gest, något att skryta om i Rask-tråden på Flashback; att du inte bara försörjer dig själv utan även alla andra också?

Jag noterar hur Sverige går åt helvete, men jag bor inte ens i landet så du får gärna pröva mentalisera en gång till 😅👏
"Vi driver runt i våra egna små bubblor och skolkar från vuxenlivet och det sticker något överjävligt i ögonen på sådana som drivs av kollektivism och flockberoende. Du skriver ju det själv, att jobbet har givit dig många fina relationer. Du är beroende av flocken, dess acceptans och godkännande."
Du har precis de tankar om dig själv och din egen position som man kan förvänta sig av en människa som du. Och detta är 100% copeing för att du ska kunna leva med att du kastat bort ditt liv. Och de tankarna är ingenting du väljer tvärtemot så måste du ha de!
Det sticker inte i mina ögon mer än att jag tycker det är fel att parasitera på de som är svagast. Du skiter I det och det beror på att du måste skita i det: annars hade det blivit för tungt för dig.
Det är alltså väldigt lite valfrihet som har gett dig de tankarna du har om dig själv: du har de just för att du måste överleva mentalt.
Och just gällande att det sticker i ögonen..
Egentligen inte: du straffar ju dig själv! Du dömmer dig själv till ett torftigt liv i ensamhet med skrala möjligheter till något alls samtidigt som jag har ett jävligt kul och välbetalt jobb där jag bor på jobbet 1 vecka och har ledigt 2 veckor. Jag har massa givande relationer, datear brudar och jag reser, renoverar och gör massa kul hela jävla tiden.
Samtidigt sitter du ensam och isolerad hemma och har ett tankesystem där du är vinnaren för att du på något sätt ställer dig utanför ett system: när sanningen är att du inte alls står utanför någonting: hela din överlevnad beror på systemet.
Det svider inte i ögonen, jag tycker synd om dig nästan