Citat:
Ursprungligen postat av
ImovaneKungen
Ja men med dessa diagnoser bör det väll inte vara några problem att en läkare förskriver dig dessa typer av mediciner. Varför ska det finnas ett underhållsprogram för det, det är de jag undrar? Opi receptorerna fortsätter o crave'a i evighet det blir inte bättre. Så dem återhämtar sig till viss del, men suget är extremt även långt långt efter. Jag menar om nu bensodiazepiner var så problematiska som du säger, varför finns då inget program redan? Metadon har folk fått sedan 60-talet, så varför finns detta inte för benso isf? Men om du skulle få sig 40 mg Diazepam per dag det är förstahandsval Ikto leker vi är dagens metadon. Skulle du sköta det och inte ta massa annat inkl. andra bensodiazepiner etc. ? Jag förstår att benso AT är lång och plågsam och att folk som käkat det länge och i höga doser har en lång resa framför sig. Men hade det varit så att ett sådant program skulle behövt existera så hade det redan gjort det för länge sedan. Dessa läkemedel är inte menade att användas varje dag under lång tid, då får man ångest för att man inte tar tabletten och då är man beroende.
Jag skötte alltid mina förskrivna. Allt från dexamfetamin till bensodiazepiner, insomningstabletter och smärtläkemedel. Undantaget var vid suicidförsök men där rykte Alvedon och hela helvetet.
Motiveringen till ett program för bensodiazepiner är helt enkelt att ge läkare rätt att förskriva utan tjafs från Socialstyrelsen. Idag är läkare rädda att förskriva. Restriktionerna avseende narkotikaförskrivning inom vården har ödelagt liv och lett till lidande hos smärt -och ångestpatienter/komplexa fall (de som sköter sin medicinering men är i behov, vilket misstolkas som beroende om patienten träffar en ny läkare). Hur många patienter med narkotikarecept känner inte ett obehag inom vården att begära receptförnyelse av narkotikaklassade läkemedel? Är det ett läkemedelsberoende eller ett läkemedelsbehov? Vården drar båda över en och samma kam.
Om vi hade ett bensoprogram hade ingen behövt oroa sig för att mista den typen av medicin. Även om en psykläkare skulle erbjuda mig bensobehandling skulle det vara omöjligt att lita på förskrivningen för att psykiatriker har olika åsikter och uppfattningar om ångest gällande uppkomst, funktionsnedsättningsgrad och behandlingsmetod.
Jag vet att avgiftningen är full av ksaloloffer som tagit opioider. "Dubbelgrupppen" är enhetlig. Sedan enstaka alkoholist. Avgiftningen trappar ner bensodiazepinister under max en vecka oavsett dos och frekvens. Kroppen hamnar i en situation där kramper, psykos och/eller hjärtstillestånd hotar.
Den här gruppen självmedicierare kan antingen vara primär opioidtyp eller bensotyp. Främst bensotyp remitteras mot psykiatrin för sin ångest som nekar remisser pga missbruk (de står utan hjälp från hela vården) och opioidtyp skickas mot LARO. Kombinationsmissbruket verkar uppstå som en del av antingen den ena eller andra drogen för synergieffekt. Problemet är när unga ångestpatienter hamnar utanför psykiatrin och börjar självmedicinera. I den bästa av världar blir de slutligen opioidare som föredrar opioider framför bensodiazepiner och i den absolut sämsta kickas de ut ur LARO pga bensosidomissbruk (vanligaste orsaken till utskrivning ur LARO-programmet).
Vidare bör psykiatrin ha ett ansvar för tidigare unga långvarigt medicinerade bensodiazepinister. De som förskrivs xanor länge innan hjärnan vuxit klart. Jag tvivlar på att hjärnan någonsin återhämtar sig. Lägg därtill på massa traumatiska händelser. Det kommer ta tid och pengar att överhuvudtaget få en sådan patient att kunna vårda sig själv. Alternativt så ger man någon stesolidburk i månaden.
Jag vill inte dra på rak arm ens vad det kostar samhället med min ångest och vara i behov av en medicin som inte längre förskrivs för psykisk ohälsa. Jag har knappt fått hjälp men kostat miljoner. Med bensodiazepiner fungerar jag till 90% och utan helt inkapabel. Återkommande LPT, polishandräckningar, suicidförsök (acetylcystein x ggr), boendestöd, socialtjänst, självmedicinering (vilket är ett brott som polisen och TR/HR blir indragen i). Nu kvalificerar jag mig även biokemiskt för LARO men måste tacka nej pga bensotyp, kan inte hålla ett jobb, somatiseringsbesvär som ökad smärtkänslighet, stresskänslighet, bruxism, tandläkare, specialistvård för migränbehandling osv. När allt kan lösas med 30 mg Stesolid dagligen. Bidrag och behandlingshemsvistelser där jag är falskplacerad. Alltså en ångestpatient bland knarkare och psykotiska individer. Väl ute drar jag ner partners med min isolering som måste passa upp på mig för ångesten håller mig fången i bostaden så att jag svälter mig. Episodisk sekundär anorexi. Vad kostar en anorektiker i sina somatiska besvär? Dietister skickar remisser och psyk avvisar. Avgiftningen skickar remisser och psyk avvisar. "Vi har inget att erbjuda den där patienten." Beroendemottagningen: "psykiska problem, inget för oss."
Jag har varit i förhållanden där partners har behövt duscha mig och mata mig. Det är inte ok någonstans för hur tror ni att dessa personer mår efter ett tag? Vad tycker jag om att min partner lider? Jag träffar en kille på bensodiazepiner och verkar normal för att sedan få ett läkarbyte eller en läkare som helt enkelt en dag slutar förnya. Jag blir lämnad i svält och begår suicidförsök då jag inte vågar gå utanför dörren för att själv uppsöka akutpsyk som i sin tur aldrig agerar om inte approximativt 5 läkemedelsintoxer föreligger en kort bensoförskrivning som kan tas ifrån en när som helst.
In med bensodiazepinerna psyk! Skärp er.