Citat:
Ursprungligen postat av
Denom
Om Gud finns är det ju av uppenbara skäl fördelaktigt att man har trott på Gud under ens livstid så varför riskera följderna genom att inte tro på Gud överhuvudtaget? Går det att motivera sin avsaknad av tro på ett eftersträvansvärt sätt i så fall?
Om man inte längtar efter livet i paradis efter döden försvinner en anledning till att tro på gud. Enl. t ex psykoanalysen är längtan efter paradis minnen, förnimmelser från livet i livmodern då allting kändes perfekt. Alla kan ha minnen från tiden i livmodern, men ofta förstår vi inte dessa minnen. Vi kan känna en primitiv fullständig välbehag när vi ligger i livmoder, våra behov där är enkla och lätta att tillfredställa och det skapar en välbehag. Vi behöver denna välbehag för att kunna fortsätta att utvecklas utan trauman. Utanför livmodern kommer våra behov att bli mer komplicerade och svårare att tillfredställa men våra hjärnan skall kunna överleva förändringen.
När vi födds ändras alltig. Vi kommer till en värld som vi inte känner till, där välbehaget ersätts med obehag och nya utmaningar. Om barnet upplever den nya världen som för skrämmande och för otillfredsställande skapar det en läntan efter det gamla, det perfekta, som tillståndet i livmodern. Den nya världen kan bli för tuff om det brister i omvårdnad eller om barnet är ytterst känsligt och har svårt för förändringar. Den omedvetna läntan efter paradiset, d v s tillståndet i livmoder, yttrar sig t ex i strävan efter perfektion, tron på paradis efter döden, läntan efter det första tillståndet vi kunde uppleva och som kändes perfekt. I vuxenliv är det att ligga i koma, att meditera eller att ta droger som man kan nå liknande tillstånd som i livmodern.
Om barnet klarar av att finna sig i den nya världen kommer det att lämna sin längtan efter perfektion och paradiset. Det kommer att gilla förändringar, att ha utmaningar, att lära sig nytt och utvecklas. Tanken om perfektion och paradis kommer att kännas som för enkelt, det finns inga utmaningar där. När barnet inte stannar i sin utveckling i längtan efter det gamla kommer det att fortsätta att utvecklas emotionellt. Bättre mognad leder till att barnet inte stannar i önsketänkandet att världen är som vi önskar att det var. T ex önskan att man får vad man förtjänar ersatts med att acceptera att så blir det inte alltid. Den onde hamnar inte i helvetet och den gode i paradis efter döden. Gränslösheten ersatts med gränser och man förstår att livet har ett slut, att det finns inget efter döden och att det känns helt rimligt. Önskemål om en allsvetande far som beskyddar en (som en gud) ersatts med mer rimliga önskemål för att klara sig själv eller med lite hjälp av andra.
Enl. de psykoanalytiska teorierna försvinner behovet av gudstro om vi mognas tillräckligt emotionellt och accepterar verkligheten bättre. Att leva i gudstro är som att stanna i ett stadium där man inte vågar se verkligheten och acceptera det. Man stannar i ett stadium där önsketänkande har ett stort roll. Avsaknad av gudstro skulle kunna vara som ett bevis för bättre emotionell mognad än vad de troende har enl. psykoanalys.
