Citat:
Är du trög? Kf utmäter de dom får enligt lag. En familj får behålla en vanlig bil även vid skulder…. Dumhuvud.
Gick tillbaka långt i flödet och kollade in alla bilder J lagt upp på lille T… P ger flitigt likes på i princip ALLA bilder förutom på bilder där hennes bonusbarn T är med - supermärkligt. Jag har verkligen gillat P lääänge men det här känns suspekto.
Jag förstår mig verkligen inte på er. Ni sitter och spyr ut hat, missunnsamhet, vidriga kommentarer och i många fall rent förtal. Baserat på vad? Skvaller? Det som syns på sociala medier?
Ni har absolut rätt att ha era åsikter, men att ni verkar ta allt som skrivs i det här forumet som någon form av sanning, utan någon som helst källkritik, faktakoll eller ens ett uns av försök till att se det från mer än en sida av myntet.
Vi delar väldigt mycket på våra Instagram, men verkligen långt ifrån allt. Vi delar det mesta från vardagen, om saker som gör oss glada, arga och ledsna. Vi delar även saker som händer i vårt liv, där vi får otroligt bra stöttning och kärlek ifrån våra följare, som antingen varit med om samma saker eller som genuint vill oss väl. Men nu när vi går igenom vårt livs största trauma och sorg, så överskuggas all stöttning och kärlek från tusentals människor av ett drev av hat och missunnsamhet från er.
Det verkar vara tre ämnen som återkommer mest, våran Ilse, vår ekonomi och min T.
Gällande Ilse, hon är precis lika viktig som våra övriga barn. Att vi delat hennes historia i och med bortgången har hjälpt oss oerhört. Vi har fått stöttning och kärlek ifrån så många som varit med om liknande händelser, att inte behöva känna oss så ensamma i sorgen och även fått höra att vi hjälpt andra i liknande händelser att bearbeta sin sorg. Detta tack vare att vi delat. Att det skulle vara för att fiska följare, likes osv. kan ni bara köra upp någonstans där solen inte lyser. I den här sorgen graspar vi verkligen efter halmstrån för att överleva den, och om vi då får ett uns av hjälp via Instagram och våra följare är det något vi skulle göra om alla gånger. Och att vi ska släppa telefonerna och sörja, istället för att sitta på sociala medier, verkar ni inte förstå att ett inlägg med fina bilder, lite musik eller vad det nu än är ni stör er på tar inte lång tid att göra. Däremot tiden utanför telefonerna använder vi just till allt det ni påstår att vi inte gör, just att sörja, vara med familjen och försöka bearbeta. Och som så många läkare, präster, begravningsentreprenörer, diakoner, kuratorer och psykologer sagt (för ja, vi har träffat dem alla), ingen sorg är den andra lik. Alla bearbetar den på unika sätt. Så att vi bearbetar den på ett sätt som inte passar ER, försök ha lite respekt över det istället för att komma med pekpinnar och hat. Och om det inte passar er, låt bli att titta, skrolla vidare och lev erat egna liv.
När det kommer till vår ekonomi, att ni ska gräva i den, ta kreditkollar och tipsa kronofogden? Wow, har aldrig varit med om en sån sjuk nivå av missunnsamhet. Och det baserar sig återigen på att vi inte gör exakt som ni hade gjort eller vill. Det är ingen hemlighet att vi har skulder hos KF, men ingen av er vet hur färska de är, vad vi gjorde innan för att undvika just det, vad det finns för befintliga avbetalningsplaner via utmätningar osv. Ska ni jaga alla som har skulder hos KF? Eller är det bara oss, pga. vad? Att vi är offentliga? Ni kan släppa det, tror KF och alla dess handläggare har full koll ändå..
Och slutligen, min T. Här har ni verkligen så jäkla dålig koll, och fakta baserat på skvaller och en sida myntet. Jag kan förvisso förstå lite av det, då jag varit tyst om det länge och ni bara blivit matade från ena sidan. Jag kan ta skiten jag får för att jag flyttade långt ifrån honom, att det inte var för hans bästa. Men det är på mitt samvete, ingen annans, och det lever jag med. Det var aldrig tanken att det skulle bli så här, men vi försökte otroligt länge att göra anpassningar just för att det skulle fungera för alla. Men för honom blev det tyvärr för mycket. En naiv tanke att det fungerade bra i början, till att inse långt senare att jag behövde tänka om och göra vad som var bäst för honom i den situationen vi befann oss i. Och när det finns en misstanke om en diagnos inom autism spektrat, som bekräftar mycket av de utmaningar vi haft, så finns det ännu mer anledning till att försöka anpassa på ett sätt som kanske inte passar den norm ni anser är rätt. Och tro mig, vi har försökt länge att få det att fungera, allra mest min P. Hon har vridit sig ut och in för att få han att trivas hos oss och gjort anpassningar. Så lägg ner drevet om att hon manipulerar mig, att jag väljer någon tjej framför honom eller att vi inte bryr oss om honom. Ni har som sagt bara matats av ena sidan myntet.
Gällande autism utredningarna som lagts ned, absolut, så är fallet. Men har ni koll på varför? BVC som endast duger till mäta, ta vikt och ge sprutor? Barnpsykologer som inte ens träffat honom och endast går på en förskönad version av hans mamma? Men ingen som berättar om att hans förskola fått göra anpassningar för honom sen 2 års ålder, ingen som berättar att första läkaren vi pratade med gällande en inledande utredning ser att det finns tendenser till det som misstänks.
Och gällande vårdnaden, ja den har hans mamma. Jag förlorade inte den, jag gav den till henne efter många månaders tjat. Jag tvekade länge, men ville på något vis till slut underlätta för henne då det var ett av argumenten. Så hon skulle slippa det administrativa böket vid BVC besök, förskola, pass osv. För kontakten har vi fortfarande med varandra, och umgänge har T fortfarande rätt till.
Och absolut, hon får ta hela lasset med allt vad en ensamstående mamma innebär, och det beundrar jag henne för. Men ingenstans berättas det om allt motarbetande, bitterhet, beskyllande och smutskastning från både henne och hennes vänner, hur T används som ett slagträ för att ge dåligt samvete. Ingen som berättar att även hon haft samma utmaningar, där hon själv misstänkt samma diagnos. Ingen som berättar att trots att han mått dåligt hos oss, så ska han prompt skickas hit för att hon behövt avlastning. Bara prat om hur jag inte bryr mig om min son, inte tar mitt ansvar och hur P manipulerar mig. Utan nån som helst insyn i helheten. Tror ni på riktigt att vi vill ha det såhär? Vi är bara människor, och gör det vi kan. Det enda vi haft i åtanke är HANS bästa, och lösningarna vi har kommit fram till nu är vad som fungerar bäst just nu. Och om ni vill ha någon form av ett kvitto på ovan, så fråga hans mamma hur han mår. Om han fått mer stabilitet, mindre utbrott och utvecklats bättre, sedan han haft ett kontinuerligt hem, en stabil punkt att förhålla sig till.
Jag förstår att allt jag skriver nu kommer dissekeras och argumenteras emot, och att ni säkert hoppar av lycka som får en reaktion av mig. Kan absolut erkänna att jag tagit åt mig av en hel del av den skit ni skrivit. Men att ni har så lite empati, källkritik och så otroligt mycket missunnsamhet är för mig en gåta. Och framförallt så otroligt lite förståelse det vi går igenom, att i vår största sorg hålla på med detta drev och faktiskt aktivt vilja förstöra för oss.
Ni får jättegärna skriva DM till mig på Instagram om ni undrar någonting, där vi kan föra en vuxen dialog och diskussion, där ni inte gömmer er bakom ett alias på ett anonymt forum. Även om vi inte kanske är överens om något. Men om det bara kommer pekpinnar, hat eller missunnsamhet, kommer jag inte svara.
Ni har absolut rätt att ha era åsikter, men att ni verkar ta allt som skrivs i det här forumet som någon form av sanning, utan någon som helst källkritik, faktakoll eller ens ett uns av försök till att se det från mer än en sida av myntet.
Vi delar väldigt mycket på våra Instagram, men verkligen långt ifrån allt. Vi delar det mesta från vardagen, om saker som gör oss glada, arga och ledsna. Vi delar även saker som händer i vårt liv, där vi får otroligt bra stöttning och kärlek ifrån våra följare, som antingen varit med om samma saker eller som genuint vill oss väl. Men nu när vi går igenom vårt livs största trauma och sorg, så överskuggas all stöttning och kärlek från tusentals människor av ett drev av hat och missunnsamhet från er.
Det verkar vara tre ämnen som återkommer mest, våran Ilse, vår ekonomi och min T.
Gällande Ilse, hon är precis lika viktig som våra övriga barn. Att vi delat hennes historia i och med bortgången har hjälpt oss oerhört. Vi har fått stöttning och kärlek ifrån så många som varit med om liknande händelser, att inte behöva känna oss så ensamma i sorgen och även fått höra att vi hjälpt andra i liknande händelser att bearbeta sin sorg. Detta tack vare att vi delat. Att det skulle vara för att fiska följare, likes osv. kan ni bara köra upp någonstans där solen inte lyser. I den här sorgen graspar vi verkligen efter halmstrån för att överleva den, och om vi då får ett uns av hjälp via Instagram och våra följare är det något vi skulle göra om alla gånger. Och att vi ska släppa telefonerna och sörja, istället för att sitta på sociala medier, verkar ni inte förstå att ett inlägg med fina bilder, lite musik eller vad det nu än är ni stör er på tar inte lång tid att göra. Däremot tiden utanför telefonerna använder vi just till allt det ni påstår att vi inte gör, just att sörja, vara med familjen och försöka bearbeta. Och som så många läkare, präster, begravningsentreprenörer, diakoner, kuratorer och psykologer sagt (för ja, vi har träffat dem alla), ingen sorg är den andra lik. Alla bearbetar den på unika sätt. Så att vi bearbetar den på ett sätt som inte passar ER, försök ha lite respekt över det istället för att komma med pekpinnar och hat. Och om det inte passar er, låt bli att titta, skrolla vidare och lev erat egna liv.
När det kommer till vår ekonomi, att ni ska gräva i den, ta kreditkollar och tipsa kronofogden? Wow, har aldrig varit med om en sån sjuk nivå av missunnsamhet. Och det baserar sig återigen på att vi inte gör exakt som ni hade gjort eller vill. Det är ingen hemlighet att vi har skulder hos KF, men ingen av er vet hur färska de är, vad vi gjorde innan för att undvika just det, vad det finns för befintliga avbetalningsplaner via utmätningar osv. Ska ni jaga alla som har skulder hos KF? Eller är det bara oss, pga. vad? Att vi är offentliga? Ni kan släppa det, tror KF och alla dess handläggare har full koll ändå..
Och slutligen, min T. Här har ni verkligen så jäkla dålig koll, och fakta baserat på skvaller och en sida myntet. Jag kan förvisso förstå lite av det, då jag varit tyst om det länge och ni bara blivit matade från ena sidan. Jag kan ta skiten jag får för att jag flyttade långt ifrån honom, att det inte var för hans bästa. Men det är på mitt samvete, ingen annans, och det lever jag med. Det var aldrig tanken att det skulle bli så här, men vi försökte otroligt länge att göra anpassningar just för att det skulle fungera för alla. Men för honom blev det tyvärr för mycket. En naiv tanke att det fungerade bra i början, till att inse långt senare att jag behövde tänka om och göra vad som var bäst för honom i den situationen vi befann oss i. Och när det finns en misstanke om en diagnos inom autism spektrat, som bekräftar mycket av de utmaningar vi haft, så finns det ännu mer anledning till att försöka anpassa på ett sätt som kanske inte passar den norm ni anser är rätt. Och tro mig, vi har försökt länge att få det att fungera, allra mest min P. Hon har vridit sig ut och in för att få han att trivas hos oss och gjort anpassningar. Så lägg ner drevet om att hon manipulerar mig, att jag väljer någon tjej framför honom eller att vi inte bryr oss om honom. Ni har som sagt bara matats av ena sidan myntet.
Gällande autism utredningarna som lagts ned, absolut, så är fallet. Men har ni koll på varför? BVC som endast duger till mäta, ta vikt och ge sprutor? Barnpsykologer som inte ens träffat honom och endast går på en förskönad version av hans mamma? Men ingen som berättar om att hans förskola fått göra anpassningar för honom sen 2 års ålder, ingen som berättar att första läkaren vi pratade med gällande en inledande utredning ser att det finns tendenser till det som misstänks.
Och gällande vårdnaden, ja den har hans mamma. Jag förlorade inte den, jag gav den till henne efter många månaders tjat. Jag tvekade länge, men ville på något vis till slut underlätta för henne då det var ett av argumenten. Så hon skulle slippa det administrativa böket vid BVC besök, förskola, pass osv. För kontakten har vi fortfarande med varandra, och umgänge har T fortfarande rätt till.
Och absolut, hon får ta hela lasset med allt vad en ensamstående mamma innebär, och det beundrar jag henne för. Men ingenstans berättas det om allt motarbetande, bitterhet, beskyllande och smutskastning från både henne och hennes vänner, hur T används som ett slagträ för att ge dåligt samvete. Ingen som berättar att även hon haft samma utmaningar, där hon själv misstänkt samma diagnos. Ingen som berättar att trots att han mått dåligt hos oss, så ska han prompt skickas hit för att hon behövt avlastning. Bara prat om hur jag inte bryr mig om min son, inte tar mitt ansvar och hur P manipulerar mig. Utan nån som helst insyn i helheten. Tror ni på riktigt att vi vill ha det såhär? Vi är bara människor, och gör det vi kan. Det enda vi haft i åtanke är HANS bästa, och lösningarna vi har kommit fram till nu är vad som fungerar bäst just nu. Och om ni vill ha någon form av ett kvitto på ovan, så fråga hans mamma hur han mår. Om han fått mer stabilitet, mindre utbrott och utvecklats bättre, sedan han haft ett kontinuerligt hem, en stabil punkt att förhålla sig till.
Jag förstår att allt jag skriver nu kommer dissekeras och argumenteras emot, och att ni säkert hoppar av lycka som får en reaktion av mig. Kan absolut erkänna att jag tagit åt mig av en hel del av den skit ni skrivit. Men att ni har så lite empati, källkritik och så otroligt mycket missunnsamhet är för mig en gåta. Och framförallt så otroligt lite förståelse det vi går igenom, att i vår största sorg hålla på med detta drev och faktiskt aktivt vilja förstöra för oss.
Ni får jättegärna skriva DM till mig på Instagram om ni undrar någonting, där vi kan föra en vuxen dialog och diskussion, där ni inte gömmer er bakom ett alias på ett anonymt forum. Även om vi inte kanske är överens om något. Men om det bara kommer pekpinnar, hat eller missunnsamhet, kommer jag inte svara.
Citat:
Jag förstår mig verkligen inte på er. Ni sitter och spyr ut hat, missunnsamhet, vidriga kommentarer och i många fall rent förtal. Baserat på vad? Skvaller? Det som syns på sociala medier?
Ni har absolut rätt att ha era åsikter, men att ni verkar ta allt som skrivs i det här forumet som någon form av sanning, utan någon som helst källkritik, faktakoll eller ens ett uns av försök till att se det från mer än en sida av myntet.
Vi delar väldigt mycket på våra Instagram, men verkligen långt ifrån allt. Vi delar det mesta från vardagen, om saker som gör oss glada, arga och ledsna. Vi delar även saker som händer i vårt liv, där vi får otroligt bra stöttning och kärlek ifrån våra följare, som antingen varit med om samma saker eller som genuint vill oss väl. Men nu när vi går igenom vårt livs största trauma och sorg, så överskuggas all stöttning och kärlek från tusentals människor av ett drev av hat och missunnsamhet från er.
Det verkar vara tre ämnen som återkommer mest, våran Ilse, vår ekonomi och min T.
Gällande Ilse, hon är precis lika viktig som våra övriga barn. Att vi delat hennes historia i och med bortgången har hjälpt oss oerhört. Vi har fått stöttning och kärlek ifrån så många som varit med om liknande händelser, att inte behöva känna oss så ensamma i sorgen och även fått höra att vi hjälpt andra i liknande händelser att bearbeta sin sorg. Detta tack vare att vi delat. Att det skulle vara för att fiska följare, likes osv. kan ni bara köra upp någonstans där solen inte lyser. I den här sorgen graspar vi verkligen efter halmstrån för att överleva den, och om vi då får ett uns av hjälp via Instagram och våra följare är det något vi skulle göra om alla gånger. Och att vi ska släppa telefonerna och sörja, istället för att sitta på sociala medier, verkar ni inte förstå att ett inlägg med fina bilder, lite musik eller vad det nu än är ni stör er på tar inte lång tid att göra. Däremot tiden utanför telefonerna använder vi just till allt det ni påstår att vi inte gör, just att sörja, vara med familjen och försöka bearbeta. Och som så många läkare, präster, begravningsentreprenörer, diakoner, kuratorer och psykologer sagt (för ja, vi har träffat dem alla), ingen sorg är den andra lik. Alla bearbetar den på unika sätt. Så att vi bearbetar den på ett sätt som inte passar ER, försök ha lite respekt över det istället för att komma med pekpinnar och hat. Och om det inte passar er, låt bli att titta, skrolla vidare och lev erat egna liv.
När det kommer till vår ekonomi, att ni ska gräva i den, ta kreditkollar och tipsa kronofogden? Wow, har aldrig varit med om en sån sjuk nivå av missunnsamhet. Och det baserar sig återigen på att vi inte gör exakt som ni hade gjort eller vill. Det är ingen hemlighet att vi har skulder hos KF, men ingen av er vet hur färska de är, vad vi gjorde innan för att undvika just det, vad det finns för befintliga avbetalningsplaner via utmätningar osv. Ska ni jaga alla som har skulder hos KF? Eller är det bara oss, pga. vad? Att vi är offentliga? Ni kan släppa det, tror KF och alla dess handläggare har full koll ändå..
Och slutligen, min T. Här har ni verkligen så jäkla dålig koll, och fakta baserat på skvaller och en sida myntet. Jag kan förvisso förstå lite av det, då jag varit tyst om det länge och ni bara blivit matade från ena sidan. Jag kan ta skiten jag får för att jag flyttade långt ifrån honom, att det inte var för hans bästa. Men det är på mitt samvete, ingen annans, och det lever jag med. Det var aldrig tanken att det skulle bli så här, men vi försökte otroligt länge att göra anpassningar just för att det skulle fungera för alla. Men för honom blev det tyvärr för mycket. En naiv tanke att det fungerade bra i början, till att inse långt senare att jag behövde tänka om och göra vad som var bäst för honom i den situationen vi befann oss i. Och när det finns en misstanke om en diagnos inom autism spektrat, som bekräftar mycket av de utmaningar vi haft, så finns det ännu mer anledning till att försöka anpassa på ett sätt som kanske inte passar den norm ni anser är rätt. Och tro mig, vi har försökt länge att få det att fungera, allra mest min P. Hon har vridit sig ut och in för att få han att trivas hos oss och gjort anpassningar. Så lägg ner drevet om att hon manipulerar mig, att jag väljer någon tjej framför honom eller att vi inte bryr oss om honom. Ni har som sagt bara matats av ena sidan myntet.
Gällande autism utredningarna som lagts ned, absolut, så är fallet. Men har ni koll på varför? BVC som endast duger till mäta, ta vikt och ge sprutor? Barnpsykologer som inte ens träffat honom och endast går på en förskönad version av hans mamma? Men ingen som berättar om att hans förskola fått göra anpassningar för honom sen 2 års ålder, ingen som berättar att första läkaren vi pratade med gällande en inledande utredning ser att det finns tendenser till det som misstänks.
Och gällande vårdnaden, ja den har hans mamma. Jag förlorade inte den, jag gav den till henne efter många månaders tjat. Jag tvekade länge, men ville på något vis till slut underlätta för henne då det var ett av argumenten. Så hon skulle slippa det administrativa böket vid BVC besök, förskola, pass osv. För kontakten har vi fortfarande med varandra, och umgänge har T fortfarande rätt till.
Och absolut, hon får ta hela lasset med allt vad en ensamstående mamma innebär, och det beundrar jag henne för. Men ingenstans berättas det om allt motarbetande, bitterhet, beskyllande och smutskastning från både henne och hennes vänner, hur T används som ett slagträ för att ge dåligt samvete. Ingen som berättar att även hon haft samma utmaningar, där hon själv misstänkt samma diagnos. Ingen som berättar att trots att han mått dåligt hos oss, så ska han prompt skickas hit för att hon behövt avlastning. Bara prat om hur jag inte bryr mig om min son, inte tar mitt ansvar och hur P manipulerar mig. Utan nån som helst insyn i helheten. Tror ni på riktigt att vi vill ha det såhär? Vi är bara människor, och gör det vi kan. Det enda vi haft i åtanke är HANS bästa, och lösningarna vi har kommit fram till nu är vad som fungerar bäst just nu. Och om ni vill ha någon form av ett kvitto på ovan, så fråga hans mamma hur han mår. Om han fått mer stabilitet, mindre utbrott och utvecklats bättre, sedan han haft ett kontinuerligt hem, en stabil punkt att förhålla sig till.
Jag förstår att allt jag skriver nu kommer dissekeras och argumenteras emot, och att ni säkert hoppar av lycka som får en reaktion av mig. Kan absolut erkänna att jag tagit åt mig av en hel del av den skit ni skrivit. Men att ni har så lite empati, källkritik och så otroligt mycket missunnsamhet är för mig en gåta. Och framförallt så otroligt lite förståelse det vi går igenom, att i vår största sorg hålla på med detta drev och faktiskt aktivt vilja förstöra för oss.
Ni får jättegärna skriva DM till mig på Instagram om ni undrar någonting, där vi kan föra en vuxen dialog och diskussion, där ni inte gömmer er bakom ett alias på ett anonymt forum. Även om vi inte kanske är överens om något. Men om det bara kommer pekpinnar, hat eller missunnsamhet, kommer jag inte svara.
Ni har absolut rätt att ha era åsikter, men att ni verkar ta allt som skrivs i det här forumet som någon form av sanning, utan någon som helst källkritik, faktakoll eller ens ett uns av försök till att se det från mer än en sida av myntet.
Vi delar väldigt mycket på våra Instagram, men verkligen långt ifrån allt. Vi delar det mesta från vardagen, om saker som gör oss glada, arga och ledsna. Vi delar även saker som händer i vårt liv, där vi får otroligt bra stöttning och kärlek ifrån våra följare, som antingen varit med om samma saker eller som genuint vill oss väl. Men nu när vi går igenom vårt livs största trauma och sorg, så överskuggas all stöttning och kärlek från tusentals människor av ett drev av hat och missunnsamhet från er.
Det verkar vara tre ämnen som återkommer mest, våran Ilse, vår ekonomi och min T.
Gällande Ilse, hon är precis lika viktig som våra övriga barn. Att vi delat hennes historia i och med bortgången har hjälpt oss oerhört. Vi har fått stöttning och kärlek ifrån så många som varit med om liknande händelser, att inte behöva känna oss så ensamma i sorgen och även fått höra att vi hjälpt andra i liknande händelser att bearbeta sin sorg. Detta tack vare att vi delat. Att det skulle vara för att fiska följare, likes osv. kan ni bara köra upp någonstans där solen inte lyser. I den här sorgen graspar vi verkligen efter halmstrån för att överleva den, och om vi då får ett uns av hjälp via Instagram och våra följare är det något vi skulle göra om alla gånger. Och att vi ska släppa telefonerna och sörja, istället för att sitta på sociala medier, verkar ni inte förstå att ett inlägg med fina bilder, lite musik eller vad det nu än är ni stör er på tar inte lång tid att göra. Däremot tiden utanför telefonerna använder vi just till allt det ni påstår att vi inte gör, just att sörja, vara med familjen och försöka bearbeta. Och som så många läkare, präster, begravningsentreprenörer, diakoner, kuratorer och psykologer sagt (för ja, vi har träffat dem alla), ingen sorg är den andra lik. Alla bearbetar den på unika sätt. Så att vi bearbetar den på ett sätt som inte passar ER, försök ha lite respekt över det istället för att komma med pekpinnar och hat. Och om det inte passar er, låt bli att titta, skrolla vidare och lev erat egna liv.
När det kommer till vår ekonomi, att ni ska gräva i den, ta kreditkollar och tipsa kronofogden? Wow, har aldrig varit med om en sån sjuk nivå av missunnsamhet. Och det baserar sig återigen på att vi inte gör exakt som ni hade gjort eller vill. Det är ingen hemlighet att vi har skulder hos KF, men ingen av er vet hur färska de är, vad vi gjorde innan för att undvika just det, vad det finns för befintliga avbetalningsplaner via utmätningar osv. Ska ni jaga alla som har skulder hos KF? Eller är det bara oss, pga. vad? Att vi är offentliga? Ni kan släppa det, tror KF och alla dess handläggare har full koll ändå..
Och slutligen, min T. Här har ni verkligen så jäkla dålig koll, och fakta baserat på skvaller och en sida myntet. Jag kan förvisso förstå lite av det, då jag varit tyst om det länge och ni bara blivit matade från ena sidan. Jag kan ta skiten jag får för att jag flyttade långt ifrån honom, att det inte var för hans bästa. Men det är på mitt samvete, ingen annans, och det lever jag med. Det var aldrig tanken att det skulle bli så här, men vi försökte otroligt länge att göra anpassningar just för att det skulle fungera för alla. Men för honom blev det tyvärr för mycket. En naiv tanke att det fungerade bra i början, till att inse långt senare att jag behövde tänka om och göra vad som var bäst för honom i den situationen vi befann oss i. Och när det finns en misstanke om en diagnos inom autism spektrat, som bekräftar mycket av de utmaningar vi haft, så finns det ännu mer anledning till att försöka anpassa på ett sätt som kanske inte passar den norm ni anser är rätt. Och tro mig, vi har försökt länge att få det att fungera, allra mest min P. Hon har vridit sig ut och in för att få han att trivas hos oss och gjort anpassningar. Så lägg ner drevet om att hon manipulerar mig, att jag väljer någon tjej framför honom eller att vi inte bryr oss om honom. Ni har som sagt bara matats av ena sidan myntet.
Gällande autism utredningarna som lagts ned, absolut, så är fallet. Men har ni koll på varför? BVC som endast duger till mäta, ta vikt och ge sprutor? Barnpsykologer som inte ens träffat honom och endast går på en förskönad version av hans mamma? Men ingen som berättar om att hans förskola fått göra anpassningar för honom sen 2 års ålder, ingen som berättar att första läkaren vi pratade med gällande en inledande utredning ser att det finns tendenser till det som misstänks.
Och gällande vårdnaden, ja den har hans mamma. Jag förlorade inte den, jag gav den till henne efter många månaders tjat. Jag tvekade länge, men ville på något vis till slut underlätta för henne då det var ett av argumenten. Så hon skulle slippa det administrativa böket vid BVC besök, förskola, pass osv. För kontakten har vi fortfarande med varandra, och umgänge har T fortfarande rätt till.
Och absolut, hon får ta hela lasset med allt vad en ensamstående mamma innebär, och det beundrar jag henne för. Men ingenstans berättas det om allt motarbetande, bitterhet, beskyllande och smutskastning från både henne och hennes vänner, hur T används som ett slagträ för att ge dåligt samvete. Ingen som berättar att även hon haft samma utmaningar, där hon själv misstänkt samma diagnos. Ingen som berättar att trots att han mått dåligt hos oss, så ska han prompt skickas hit för att hon behövt avlastning. Bara prat om hur jag inte bryr mig om min son, inte tar mitt ansvar och hur P manipulerar mig. Utan nån som helst insyn i helheten. Tror ni på riktigt att vi vill ha det såhär? Vi är bara människor, och gör det vi kan. Det enda vi haft i åtanke är HANS bästa, och lösningarna vi har kommit fram till nu är vad som fungerar bäst just nu. Och om ni vill ha någon form av ett kvitto på ovan, så fråga hans mamma hur han mår. Om han fått mer stabilitet, mindre utbrott och utvecklats bättre, sedan han haft ett kontinuerligt hem, en stabil punkt att förhålla sig till.
Jag förstår att allt jag skriver nu kommer dissekeras och argumenteras emot, och att ni säkert hoppar av lycka som får en reaktion av mig. Kan absolut erkänna att jag tagit åt mig av en hel del av den skit ni skrivit. Men att ni har så lite empati, källkritik och så otroligt mycket missunnsamhet är för mig en gåta. Och framförallt så otroligt lite förståelse det vi går igenom, att i vår största sorg hålla på med detta drev och faktiskt aktivt vilja förstöra för oss.
Ni får jättegärna skriva DM till mig på Instagram om ni undrar någonting, där vi kan föra en vuxen dialog och diskussion, där ni inte gömmer er bakom ett alias på ett anonymt forum. Även om vi inte kanske är överens om något. Men om det bara kommer pekpinnar, hat eller missunnsamhet, kommer jag inte svara.
❤️❤️❤️ Hjärta till er
Citat:
Ska kronofogden mäta ut något så ska det ha ett visst värde, den där bilen är inte värd någonting och hade de haft något av värde så hade garanterat kf utmätt det. Sen är det nog lån på bilen med och då får de inte mäta ut den.
Ang lön/bidrag m.m så tror jag faktiskt inte de går så mycket plus så det finns utrymme för utmätning öht.
” Och absolut, hon får ta hela lasset med allt vad en ensamstående mamma innebär, och det beundrar jag henne för. Men ingenstans berättas det om allt motarbetande, bitterhet, beskyllande och smutskastning från både henne och hennes vänner, hur T används som ett slagträ för att ge dåligt samvete. Ingen som berättar att även hon haft samma utmaningar, där hon själv misstänkt samma diagnos. Ingen som berättar att trots att han mått dåligt hos oss, så ska han prompt skickas hit för att hon behövt avlastning”
Läs det du själv skriver några gånger högt och låt det sjunka in.
Du har satt ditt barns mamma i sitsen som helt ensamstående, till förmån för att du ska leva ett nytt liv med din nya familj. Förlåt men vem hade inte varit bitter för ett sådant otroligt svek? Vad trodde du mamman och hennes vänner skulle göra, hylla dig?
Jag har svårt att se det storsinta i att du låter hans mamma dra hela lasset pga en påstådd diagnos ni föräldrar tydligen inte ens är överens om. Om din lilla pojke (och även hans mamma enligt dig?) har så stora svårigheter är det väl av ännu större vikt att finnas där för honom och även kunna avlasta hans mor. Av din instagram att döma verkar det inte förekomma något umgänge heller längre.
Tragiskt… tycker du borde tänka ett varv till hur det du gör nu påverkar ditt barns uppväxt och liv 😔
Läs det du själv skriver några gånger högt och låt det sjunka in.
Du har satt ditt barns mamma i sitsen som helt ensamstående, till förmån för att du ska leva ett nytt liv med din nya familj. Förlåt men vem hade inte varit bitter för ett sådant otroligt svek? Vad trodde du mamman och hennes vänner skulle göra, hylla dig?
Jag har svårt att se det storsinta i att du låter hans mamma dra hela lasset pga en påstådd diagnos ni föräldrar tydligen inte ens är överens om. Om din lilla pojke (och även hans mamma enligt dig?) har så stora svårigheter är det väl av ännu större vikt att finnas där för honom och även kunna avlasta hans mor. Av din instagram att döma verkar det inte förekomma något umgänge heller längre.
Tragiskt… tycker du borde tänka ett varv till hur det du gör nu påverkar ditt barns uppväxt och liv 😔
Citat:
Jag förstår mig verkligen inte på er. Ni sitter och spyr ut hat, missunnsamhet, vidriga kommentarer och i många fall rent förtal. Baserat på vad? Skvaller? Det som syns på sociala medier?
Ni har absolut rätt att ha era åsikter, men att ni verkar ta allt som skrivs i det här forumet som någon form av sanning, utan någon som helst källkritik, faktakoll eller ens ett uns av försök till att se det från mer än en sida av myntet.
Vi delar väldigt mycket på våra Instagram, men verkligen långt ifrån allt. Vi delar det mesta från vardagen, om saker som gör oss glada, arga och ledsna. Vi delar även saker som händer i vårt liv, där vi får otroligt bra stöttning och kärlek ifrån våra följare, som antingen varit med om samma saker eller som genuint vill oss väl. Men nu när vi går igenom vårt livs största trauma och sorg, så överskuggas all stöttning och kärlek från tusentals människor av ett drev av hat och missunnsamhet från er.
Det verkar vara tre ämnen som återkommer mest, våran Ilse, vår ekonomi och min T.
Gällande Ilse, hon är precis lika viktig som våra övriga barn. Att vi delat hennes historia i och med bortgången har hjälpt oss oerhört. Vi har fått stöttning och kärlek ifrån så många som varit med om liknande händelser, att inte behöva känna oss så ensamma i sorgen och även fått höra att vi hjälpt andra i liknande händelser att bearbeta sin sorg. Detta tack vare att vi delat. Att det skulle vara för att fiska följare, likes osv. kan ni bara köra upp någonstans där solen inte lyser. I den här sorgen graspar vi verkligen efter halmstrån för att överleva den, och om vi då får ett uns av hjälp via Instagram och våra följare är det något vi skulle göra om alla gånger. Och att vi ska släppa telefonerna och sörja, istället för att sitta på sociala medier, verkar ni inte förstå att ett inlägg med fina bilder, lite musik eller vad det nu än är ni stör er på tar inte lång tid att göra. Däremot tiden utanför telefonerna använder vi just till allt det ni påstår att vi inte gör, just att sörja, vara med familjen och försöka bearbeta. Och som så många läkare, präster, begravningsentreprenörer, diakoner, kuratorer och psykologer sagt (för ja, vi har träffat dem alla), ingen sorg är den andra lik. Alla bearbetar den på unika sätt. Så att vi bearbetar den på ett sätt som inte passar ER, försök ha lite respekt över det istället för att komma med pekpinnar och hat. Och om det inte passar er, låt bli att titta, skrolla vidare och lev erat egna liv.
När det kommer till vår ekonomi, att ni ska gräva i den, ta kreditkollar och tipsa kronofogden? Wow, har aldrig varit med om en sån sjuk nivå av missunnsamhet. Och det baserar sig återigen på att vi inte gör exakt som ni hade gjort eller vill. Det är ingen hemlighet att vi har skulder hos KF, men ingen av er vet hur färska de är, vad vi gjorde innan för att undvika just det, vad det finns för befintliga avbetalningsplaner via utmätningar osv. Ska ni jaga alla som har skulder hos KF? Eller är det bara oss, pga. vad? Att vi är offentliga? Ni kan släppa det, tror KF och alla dess handläggare har full koll ändå..
Och slutligen, min T. Här har ni verkligen så jäkla dålig koll, och fakta baserat på skvaller och en sida myntet. Jag kan förvisso förstå lite av det, då jag varit tyst om det länge och ni bara blivit matade från ena sidan. Jag kan ta skiten jag får för att jag flyttade långt ifrån honom, att det inte var för hans bästa. Men det är på mitt samvete, ingen annans, och det lever jag med. Det var aldrig tanken att det skulle bli så här, men vi försökte otroligt länge att göra anpassningar just för att det skulle fungera för alla. Men för honom blev det tyvärr för mycket. En naiv tanke att det fungerade bra i början, till att inse långt senare att jag behövde tänka om och göra vad som var bäst för honom i den situationen vi befann oss i. Och när det finns en misstanke om en diagnos inom autism spektrat, som bekräftar mycket av de utmaningar vi haft, så finns det ännu mer anledning till att försöka anpassa på ett sätt som kanske inte passar den norm ni anser är rätt. Och tro mig, vi har försökt länge att få det att fungera, allra mest min P. Hon har vridit sig ut och in för att få han att trivas hos oss och gjort anpassningar. Så lägg ner drevet om att hon manipulerar mig, att jag väljer någon tjej framför honom eller att vi inte bryr oss om honom. Ni har som sagt bara matats av ena sidan myntet.
Gällande autism utredningarna som lagts ned, absolut, så är fallet. Men har ni koll på varför? BVC som endast duger till mäta, ta vikt och ge sprutor? Barnpsykologer som inte ens träffat honom och endast går på en förskönad version av hans mamma? Men ingen som berättar om att hans förskola fått göra anpassningar för honom sen 2 års ålder, ingen som berättar att första läkaren vi pratade med gällande en inledande utredning ser att det finns tendenser till det som misstänks.
Och gällande vårdnaden, ja den har hans mamma. Jag förlorade inte den, jag gav den till henne efter många månaders tjat. Jag tvekade länge, men ville på något vis till slut underlätta för henne då det var ett av argumenten. Så hon skulle slippa det administrativa böket vid BVC besök, förskola, pass osv. För kontakten har vi fortfarande med varandra, och umgänge har T fortfarande rätt till.
Och absolut, hon får ta hela lasset med allt vad en ensamstående mamma innebär, och det beundrar jag henne för. Men ingenstans berättas det om allt motarbetande, bitterhet, beskyllande och smutskastning från både henne och hennes vänner, hur T används som ett slagträ för att ge dåligt samvete. Ingen som berättar att även hon haft samma utmaningar, där hon själv misstänkt samma diagnos. Ingen som berättar att trots att han mått dåligt hos oss, så ska han prompt skickas hit för att hon behövt avlastning. Bara prat om hur jag inte bryr mig om min son, inte tar mitt ansvar och hur P manipulerar mig. Utan nån som helst insyn i helheten. Tror ni på riktigt att vi vill ha det såhär? Vi är bara människor, och gör det vi kan. Det enda vi haft i åtanke är HANS bästa, och lösningarna vi har kommit fram till nu är vad som fungerar bäst just nu. Och om ni vill ha någon form av ett kvitto på ovan, så fråga hans mamma hur han mår. Om han fått mer stabilitet, mindre utbrott och utvecklats bättre, sedan han haft ett kontinuerligt hem, en stabil punkt att förhålla sig till.
Jag förstår att allt jag skriver nu kommer dissekeras och argumenteras emot, och att ni säkert hoppar av lycka som får en reaktion av mig. Kan absolut erkänna att jag tagit åt mig av en hel del av den skit ni skrivit. Men att ni har så lite empati, källkritik och så otroligt mycket missunnsamhet är för mig en gåta. Och framförallt så otroligt lite förståelse det vi går igenom, att i vår största sorg hålla på med detta drev och faktiskt aktivt vilja förstöra för oss.
Ni får jättegärna skriva DM till mig på Instagram om ni undrar någonting, där vi kan föra en vuxen dialog och diskussion, där ni inte gömmer er bakom ett alias på ett anonymt forum. Även om vi inte kanske är överens om något. Men om det bara kommer pekpinnar, hat eller missunnsamhet, kommer jag inte svara.
Ni har absolut rätt att ha era åsikter, men att ni verkar ta allt som skrivs i det här forumet som någon form av sanning, utan någon som helst källkritik, faktakoll eller ens ett uns av försök till att se det från mer än en sida av myntet.
Vi delar väldigt mycket på våra Instagram, men verkligen långt ifrån allt. Vi delar det mesta från vardagen, om saker som gör oss glada, arga och ledsna. Vi delar även saker som händer i vårt liv, där vi får otroligt bra stöttning och kärlek ifrån våra följare, som antingen varit med om samma saker eller som genuint vill oss väl. Men nu när vi går igenom vårt livs största trauma och sorg, så överskuggas all stöttning och kärlek från tusentals människor av ett drev av hat och missunnsamhet från er.
Det verkar vara tre ämnen som återkommer mest, våran Ilse, vår ekonomi och min T.
Gällande Ilse, hon är precis lika viktig som våra övriga barn. Att vi delat hennes historia i och med bortgången har hjälpt oss oerhört. Vi har fått stöttning och kärlek ifrån så många som varit med om liknande händelser, att inte behöva känna oss så ensamma i sorgen och även fått höra att vi hjälpt andra i liknande händelser att bearbeta sin sorg. Detta tack vare att vi delat. Att det skulle vara för att fiska följare, likes osv. kan ni bara köra upp någonstans där solen inte lyser. I den här sorgen graspar vi verkligen efter halmstrån för att överleva den, och om vi då får ett uns av hjälp via Instagram och våra följare är det något vi skulle göra om alla gånger. Och att vi ska släppa telefonerna och sörja, istället för att sitta på sociala medier, verkar ni inte förstå att ett inlägg med fina bilder, lite musik eller vad det nu än är ni stör er på tar inte lång tid att göra. Däremot tiden utanför telefonerna använder vi just till allt det ni påstår att vi inte gör, just att sörja, vara med familjen och försöka bearbeta. Och som så många läkare, präster, begravningsentreprenörer, diakoner, kuratorer och psykologer sagt (för ja, vi har träffat dem alla), ingen sorg är den andra lik. Alla bearbetar den på unika sätt. Så att vi bearbetar den på ett sätt som inte passar ER, försök ha lite respekt över det istället för att komma med pekpinnar och hat. Och om det inte passar er, låt bli att titta, skrolla vidare och lev erat egna liv.
När det kommer till vår ekonomi, att ni ska gräva i den, ta kreditkollar och tipsa kronofogden? Wow, har aldrig varit med om en sån sjuk nivå av missunnsamhet. Och det baserar sig återigen på att vi inte gör exakt som ni hade gjort eller vill. Det är ingen hemlighet att vi har skulder hos KF, men ingen av er vet hur färska de är, vad vi gjorde innan för att undvika just det, vad det finns för befintliga avbetalningsplaner via utmätningar osv. Ska ni jaga alla som har skulder hos KF? Eller är det bara oss, pga. vad? Att vi är offentliga? Ni kan släppa det, tror KF och alla dess handläggare har full koll ändå..
Och slutligen, min T. Här har ni verkligen så jäkla dålig koll, och fakta baserat på skvaller och en sida myntet. Jag kan förvisso förstå lite av det, då jag varit tyst om det länge och ni bara blivit matade från ena sidan. Jag kan ta skiten jag får för att jag flyttade långt ifrån honom, att det inte var för hans bästa. Men det är på mitt samvete, ingen annans, och det lever jag med. Det var aldrig tanken att det skulle bli så här, men vi försökte otroligt länge att göra anpassningar just för att det skulle fungera för alla. Men för honom blev det tyvärr för mycket. En naiv tanke att det fungerade bra i början, till att inse långt senare att jag behövde tänka om och göra vad som var bäst för honom i den situationen vi befann oss i. Och när det finns en misstanke om en diagnos inom autism spektrat, som bekräftar mycket av de utmaningar vi haft, så finns det ännu mer anledning till att försöka anpassa på ett sätt som kanske inte passar den norm ni anser är rätt. Och tro mig, vi har försökt länge att få det att fungera, allra mest min P. Hon har vridit sig ut och in för att få han att trivas hos oss och gjort anpassningar. Så lägg ner drevet om att hon manipulerar mig, att jag väljer någon tjej framför honom eller att vi inte bryr oss om honom. Ni har som sagt bara matats av ena sidan myntet.
Gällande autism utredningarna som lagts ned, absolut, så är fallet. Men har ni koll på varför? BVC som endast duger till mäta, ta vikt och ge sprutor? Barnpsykologer som inte ens träffat honom och endast går på en förskönad version av hans mamma? Men ingen som berättar om att hans förskola fått göra anpassningar för honom sen 2 års ålder, ingen som berättar att första läkaren vi pratade med gällande en inledande utredning ser att det finns tendenser till det som misstänks.
Och gällande vårdnaden, ja den har hans mamma. Jag förlorade inte den, jag gav den till henne efter många månaders tjat. Jag tvekade länge, men ville på något vis till slut underlätta för henne då det var ett av argumenten. Så hon skulle slippa det administrativa böket vid BVC besök, förskola, pass osv. För kontakten har vi fortfarande med varandra, och umgänge har T fortfarande rätt till.
Och absolut, hon får ta hela lasset med allt vad en ensamstående mamma innebär, och det beundrar jag henne för. Men ingenstans berättas det om allt motarbetande, bitterhet, beskyllande och smutskastning från både henne och hennes vänner, hur T används som ett slagträ för att ge dåligt samvete. Ingen som berättar att även hon haft samma utmaningar, där hon själv misstänkt samma diagnos. Ingen som berättar att trots att han mått dåligt hos oss, så ska han prompt skickas hit för att hon behövt avlastning. Bara prat om hur jag inte bryr mig om min son, inte tar mitt ansvar och hur P manipulerar mig. Utan nån som helst insyn i helheten. Tror ni på riktigt att vi vill ha det såhär? Vi är bara människor, och gör det vi kan. Det enda vi haft i åtanke är HANS bästa, och lösningarna vi har kommit fram till nu är vad som fungerar bäst just nu. Och om ni vill ha någon form av ett kvitto på ovan, så fråga hans mamma hur han mår. Om han fått mer stabilitet, mindre utbrott och utvecklats bättre, sedan han haft ett kontinuerligt hem, en stabil punkt att förhålla sig till.
Jag förstår att allt jag skriver nu kommer dissekeras och argumenteras emot, och att ni säkert hoppar av lycka som får en reaktion av mig. Kan absolut erkänna att jag tagit åt mig av en hel del av den skit ni skrivit. Men att ni har så lite empati, källkritik och så otroligt mycket missunnsamhet är för mig en gåta. Och framförallt så otroligt lite förståelse det vi går igenom, att i vår största sorg hålla på med detta drev och faktiskt aktivt vilja förstöra för oss.
Ni får jättegärna skriva DM till mig på Instagram om ni undrar någonting, där vi kan föra en vuxen dialog och diskussion, där ni inte gömmer er bakom ett alias på ett anonymt forum. Även om vi inte kanske är överens om något. Men om det bara kommer pekpinnar, hat eller missunnsamhet, kommer jag inte svara.
Köper det du skriver om I. Köper det du skriver om er ekonomi. Helt enig, ni gör er grej där och det är ingen annans business.
Köper inte det du skriver om T dock och såklart en sån här situation upprör. Du skriver om ditt eget dåliga samvete. Ingen bryr sig om ditt samvete. Folk bryr sig om pojkens uppväxt och hur han kommer ta skada av en pappa som drog pga andra mer prioriterade barn.
”Gav vårdnaden för att hon ska kunna göra pass”. Pass gör man väl med minst 3 års mellanrum. Du kan inte finnas tillgänglig för honom ens var tredje år? Lol.
Du har övergivit pojken för ny familj. Såklart hans mor ber om hjälp och avlastning från pojkens PAPPA. Det är din skyldighet, hon ska inte behöva be om avlastning. Hon ska inte behöva dra hela lasset själv.
Kan inte pojken vara hemma hos er på halvtid då får du lösa det på annat sätt?
Nä, på den punkten kan du inte vinna. Man tar hand om de barn man satt till jorden, punkt. Och det gör du ju uppenbarligen inte, thats it och du är ingen bra farsa till T.
Ha det gott.
Citat:
Jag förstår mig verkligen inte på er. Ni sitter och spyr ut hat, missunnsamhet, vidriga kommentarer och i många fall rent förtal. Baserat på vad? Skvaller? Det som syns på sociala medier?
Ni har absolut rätt att ha era åsikter, men att ni verkar ta allt som skrivs i det här forumet som någon form av sanning, utan någon som helst källkritik, faktakoll eller ens ett uns av försök till att se det från mer än en sida av myntet.
Vi delar väldigt mycket på våra Instagram, men verkligen långt ifrån allt. Vi delar det mesta från vardagen, om saker som gör oss glada, arga och ledsna. Vi delar även saker som händer i vårt liv, där vi får otroligt bra stöttning och kärlek ifrån våra följare, som antingen varit med om samma saker eller som genuint vill oss väl. Men nu när vi går igenom vårt livs största trauma och sorg, så överskuggas all stöttning och kärlek från tusentals människor av ett drev av hat och missunnsamhet från er.
Det verkar vara tre ämnen som återkommer mest, våran Ilse, vår ekonomi och min T.
Gällande Ilse, hon är precis lika viktig som våra övriga barn. Att vi delat hennes historia i och med bortgången har hjälpt oss oerhört. Vi har fått stöttning och kärlek ifrån så många som varit med om liknande händelser, att inte behöva känna oss så ensamma i sorgen och även fått höra att vi hjälpt andra i liknande händelser att bearbeta sin sorg. Detta tack vare att vi delat. Att det skulle vara för att fiska följare, likes osv. kan ni bara köra upp någonstans där solen inte lyser. I den här sorgen graspar vi verkligen efter halmstrån för att överleva den, och om vi då får ett uns av hjälp via Instagram och våra följare är det något vi skulle göra om alla gånger. Och att vi ska släppa telefonerna och sörja, istället för att sitta på sociala medier, verkar ni inte förstå att ett inlägg med fina bilder, lite musik eller vad det nu än är ni stör er på tar inte lång tid att göra. Däremot tiden utanför telefonerna använder vi just till allt det ni påstår att vi inte gör, just att sörja, vara med familjen och försöka bearbeta. Och som så många läkare, präster, begravningsentreprenörer, diakoner, kuratorer och psykologer sagt (för ja, vi har träffat dem alla), ingen sorg är den andra lik. Alla bearbetar den på unika sätt. Så att vi bearbetar den på ett sätt som inte passar ER, försök ha lite respekt över det istället för att komma med pekpinnar och hat. Och om det inte passar er, låt bli att titta, skrolla vidare och lev erat egna liv.
När det kommer till vår ekonomi, att ni ska gräva i den, ta kreditkollar och tipsa kronofogden? Wow, har aldrig varit med om en sån sjuk nivå av missunnsamhet. Och det baserar sig återigen på att vi inte gör exakt som ni hade gjort eller vill. Det är ingen hemlighet att vi har skulder hos KF, men ingen av er vet hur färska de är, vad vi gjorde innan för att undvika just det, vad det finns för befintliga avbetalningsplaner via utmätningar osv. Ska ni jaga alla som har skulder hos KF? Eller är det bara oss, pga. vad? Att vi är offentliga? Ni kan släppa det, tror KF och alla dess handläggare har full koll ändå..
Och slutligen, min T. Här har ni verkligen så jäkla dålig koll, och fakta baserat på skvaller och en sida myntet. Jag kan förvisso förstå lite av det, då jag varit tyst om det länge och ni bara blivit matade från ena sidan. Jag kan ta skiten jag får för att jag flyttade långt ifrån honom, att det inte var för hans bästa. Men det är på mitt samvete, ingen annans, och det lever jag med. Det var aldrig tanken att det skulle bli så här, men vi försökte otroligt länge att göra anpassningar just för att det skulle fungera för alla. Men för honom blev det tyvärr för mycket. En naiv tanke att det fungerade bra i början, till att inse långt senare att jag behövde tänka om och göra vad som var bäst för honom i den situationen vi befann oss i. Och när det finns en misstanke om en diagnos inom autism spektrat, som bekräftar mycket av de utmaningar vi haft, så finns det ännu mer anledning till att försöka anpassa på ett sätt som kanske inte passar den norm ni anser är rätt. Och tro mig, vi har försökt länge att få det att fungera, allra mest min P. Hon har vridit sig ut och in för att få han att trivas hos oss och gjort anpassningar. Så lägg ner drevet om att hon manipulerar mig, att jag väljer någon tjej framför honom eller att vi inte bryr oss om honom. Ni har som sagt bara matats av ena sidan myntet.
Gällande autism utredningarna som lagts ned, absolut, så är fallet. Men har ni koll på varför? BVC som endast duger till mäta, ta vikt och ge sprutor? Barnpsykologer som inte ens träffat honom och endast går på en förskönad version av hans mamma? Men ingen som berättar om att hans förskola fått göra anpassningar för honom sen 2 års ålder, ingen som berättar att första läkaren vi pratade med gällande en inledande utredning ser att det finns tendenser till det som misstänks.
Och gällande vårdnaden, ja den har hans mamma. Jag förlorade inte den, jag gav den till henne efter många månaders tjat. Jag tvekade länge, men ville på något vis till slut underlätta för henne då det var ett av argumenten. Så hon skulle slippa det administrativa böket vid BVC besök, förskola, pass osv. För kontakten har vi fortfarande med varandra, och umgänge har T fortfarande rätt till.
Och absolut, hon får ta hela lasset med allt vad en ensamstående mamma innebär, och det beundrar jag henne för. Men ingenstans berättas det om allt motarbetande, bitterhet, beskyllande och smutskastning från både henne och hennes vänner, hur T används som ett slagträ för att ge dåligt samvete. Ingen som berättar att även hon haft samma utmaningar, där hon själv misstänkt samma diagnos. Ingen som berättar att trots att han mått dåligt hos oss, så ska han prompt skickas hit för att hon behövt avlastning. Bara prat om hur jag inte bryr mig om min son, inte tar mitt ansvar och hur P manipulerar mig. Utan nån som helst insyn i helheten. Tror ni på riktigt att vi vill ha det såhär? Vi är bara människor, och gör det vi kan. Det enda vi haft i åtanke är HANS bästa, och lösningarna vi har kommit fram till nu är vad som fungerar bäst just nu. Och om ni vill ha någon form av ett kvitto på ovan, så fråga hans mamma hur han mår. Om han fått mer stabilitet, mindre utbrott och utvecklats bättre, sedan han haft ett kontinuerligt hem, en stabil punkt att förhålla sig till.
Jag förstår att allt jag skriver nu kommer dissekeras och argumenteras emot, och att ni säkert hoppar av lycka som får en reaktion av mig. Kan absolut erkänna att jag tagit åt mig av en hel del av den skit ni skrivit. Men att ni har så lite empati, källkritik och så otroligt mycket missunnsamhet är för mig en gåta. Och framförallt så otroligt lite förståelse det vi går igenom, att i vår största sorg hålla på med detta drev och faktiskt aktivt vilja förstöra för oss.
Ni får jättegärna skriva DM till mig på Instagram om ni undrar någonting, där vi kan föra en vuxen dialog och diskussion, där ni inte gömmer er bakom ett alias på ett anonymt forum. Även om vi inte kanske är överens om något. Men om det bara kommer pekpinnar, hat eller missunnsamhet, kommer jag inte svara.
Ni har absolut rätt att ha era åsikter, men att ni verkar ta allt som skrivs i det här forumet som någon form av sanning, utan någon som helst källkritik, faktakoll eller ens ett uns av försök till att se det från mer än en sida av myntet.
Vi delar väldigt mycket på våra Instagram, men verkligen långt ifrån allt. Vi delar det mesta från vardagen, om saker som gör oss glada, arga och ledsna. Vi delar även saker som händer i vårt liv, där vi får otroligt bra stöttning och kärlek ifrån våra följare, som antingen varit med om samma saker eller som genuint vill oss väl. Men nu när vi går igenom vårt livs största trauma och sorg, så överskuggas all stöttning och kärlek från tusentals människor av ett drev av hat och missunnsamhet från er.
Det verkar vara tre ämnen som återkommer mest, våran Ilse, vår ekonomi och min T.
Gällande Ilse, hon är precis lika viktig som våra övriga barn. Att vi delat hennes historia i och med bortgången har hjälpt oss oerhört. Vi har fått stöttning och kärlek ifrån så många som varit med om liknande händelser, att inte behöva känna oss så ensamma i sorgen och även fått höra att vi hjälpt andra i liknande händelser att bearbeta sin sorg. Detta tack vare att vi delat. Att det skulle vara för att fiska följare, likes osv. kan ni bara köra upp någonstans där solen inte lyser. I den här sorgen graspar vi verkligen efter halmstrån för att överleva den, och om vi då får ett uns av hjälp via Instagram och våra följare är det något vi skulle göra om alla gånger. Och att vi ska släppa telefonerna och sörja, istället för att sitta på sociala medier, verkar ni inte förstå att ett inlägg med fina bilder, lite musik eller vad det nu än är ni stör er på tar inte lång tid att göra. Däremot tiden utanför telefonerna använder vi just till allt det ni påstår att vi inte gör, just att sörja, vara med familjen och försöka bearbeta. Och som så många läkare, präster, begravningsentreprenörer, diakoner, kuratorer och psykologer sagt (för ja, vi har träffat dem alla), ingen sorg är den andra lik. Alla bearbetar den på unika sätt. Så att vi bearbetar den på ett sätt som inte passar ER, försök ha lite respekt över det istället för att komma med pekpinnar och hat. Och om det inte passar er, låt bli att titta, skrolla vidare och lev erat egna liv.
När det kommer till vår ekonomi, att ni ska gräva i den, ta kreditkollar och tipsa kronofogden? Wow, har aldrig varit med om en sån sjuk nivå av missunnsamhet. Och det baserar sig återigen på att vi inte gör exakt som ni hade gjort eller vill. Det är ingen hemlighet att vi har skulder hos KF, men ingen av er vet hur färska de är, vad vi gjorde innan för att undvika just det, vad det finns för befintliga avbetalningsplaner via utmätningar osv. Ska ni jaga alla som har skulder hos KF? Eller är det bara oss, pga. vad? Att vi är offentliga? Ni kan släppa det, tror KF och alla dess handläggare har full koll ändå..
Och slutligen, min T. Här har ni verkligen så jäkla dålig koll, och fakta baserat på skvaller och en sida myntet. Jag kan förvisso förstå lite av det, då jag varit tyst om det länge och ni bara blivit matade från ena sidan. Jag kan ta skiten jag får för att jag flyttade långt ifrån honom, att det inte var för hans bästa. Men det är på mitt samvete, ingen annans, och det lever jag med. Det var aldrig tanken att det skulle bli så här, men vi försökte otroligt länge att göra anpassningar just för att det skulle fungera för alla. Men för honom blev det tyvärr för mycket. En naiv tanke att det fungerade bra i början, till att inse långt senare att jag behövde tänka om och göra vad som var bäst för honom i den situationen vi befann oss i. Och när det finns en misstanke om en diagnos inom autism spektrat, som bekräftar mycket av de utmaningar vi haft, så finns det ännu mer anledning till att försöka anpassa på ett sätt som kanske inte passar den norm ni anser är rätt. Och tro mig, vi har försökt länge att få det att fungera, allra mest min P. Hon har vridit sig ut och in för att få han att trivas hos oss och gjort anpassningar. Så lägg ner drevet om att hon manipulerar mig, att jag väljer någon tjej framför honom eller att vi inte bryr oss om honom. Ni har som sagt bara matats av ena sidan myntet.
Gällande autism utredningarna som lagts ned, absolut, så är fallet. Men har ni koll på varför? BVC som endast duger till mäta, ta vikt och ge sprutor? Barnpsykologer som inte ens träffat honom och endast går på en förskönad version av hans mamma? Men ingen som berättar om att hans förskola fått göra anpassningar för honom sen 2 års ålder, ingen som berättar att första läkaren vi pratade med gällande en inledande utredning ser att det finns tendenser till det som misstänks.
Och gällande vårdnaden, ja den har hans mamma. Jag förlorade inte den, jag gav den till henne efter många månaders tjat. Jag tvekade länge, men ville på något vis till slut underlätta för henne då det var ett av argumenten. Så hon skulle slippa det administrativa böket vid BVC besök, förskola, pass osv. För kontakten har vi fortfarande med varandra, och umgänge har T fortfarande rätt till.
Och absolut, hon får ta hela lasset med allt vad en ensamstående mamma innebär, och det beundrar jag henne för. Men ingenstans berättas det om allt motarbetande, bitterhet, beskyllande och smutskastning från både henne och hennes vänner, hur T används som ett slagträ för att ge dåligt samvete. Ingen som berättar att även hon haft samma utmaningar, där hon själv misstänkt samma diagnos. Ingen som berättar att trots att han mått dåligt hos oss, så ska han prompt skickas hit för att hon behövt avlastning. Bara prat om hur jag inte bryr mig om min son, inte tar mitt ansvar och hur P manipulerar mig. Utan nån som helst insyn i helheten. Tror ni på riktigt att vi vill ha det såhär? Vi är bara människor, och gör det vi kan. Det enda vi haft i åtanke är HANS bästa, och lösningarna vi har kommit fram till nu är vad som fungerar bäst just nu. Och om ni vill ha någon form av ett kvitto på ovan, så fråga hans mamma hur han mår. Om han fått mer stabilitet, mindre utbrott och utvecklats bättre, sedan han haft ett kontinuerligt hem, en stabil punkt att förhålla sig till.
Jag förstår att allt jag skriver nu kommer dissekeras och argumenteras emot, och att ni säkert hoppar av lycka som får en reaktion av mig. Kan absolut erkänna att jag tagit åt mig av en hel del av den skit ni skrivit. Men att ni har så lite empati, källkritik och så otroligt mycket missunnsamhet är för mig en gåta. Och framförallt så otroligt lite förståelse det vi går igenom, att i vår största sorg hålla på med detta drev och faktiskt aktivt vilja förstöra för oss.
Ni får jättegärna skriva DM till mig på Instagram om ni undrar någonting, där vi kan föra en vuxen dialog och diskussion, där ni inte gömmer er bakom ett alias på ett anonymt forum. Även om vi inte kanske är överens om något. Men om det bara kommer pekpinnar, hat eller missunnsamhet, kommer jag inte svara.
Om man som förälder sätter sig själv åt sidan (vilket man bara får så lov att göra när man är vuxen och sätter barn till världen) så måste de finnas lösningar som du kan göra för att ha ett fungerande umgänge med din son. Jag kan inte köpa de du säger, om du vill att folk ska sluta spekulera och gå på lösa rykten kanske du får dela med dig på vilket vis de absolut inte går att lösa. Varför skulle en eventuell Autism diagnos hindra ett umgänge? På vilket vis behöver din son inte ha en pappa för att han eventuellt har en autism diagnos?
Om lilla T behöver ha en kontinutet med sitt boende hos bara en förälder, då behöver han inte träffa sin pappa alls? De är liksom allt eller inget då som gäller?
Hur man kan flytta så långt ifrån sina barn kommer aldrig någonsin vara försvarbart. Aldrig.. visst du träffade en ny kvinna i ditt liv, de blev snabbt ett till barn ja förstår att det måste vara surt att inte kunna få bo ihop på heltid. Lilla T får ta konsekvenserna av att du (ditt val) prioriterar att få bo med P. Lilla T får ta konsekvenserna av att du (ditt val) tycker det är viktigare att få vara med L varje dag. Ja fattar att de känns jävligt surt, men ett oegoistisk val hade varit att bo kvar där din son bor, finnas för honom, ha ett umgänge med honom kontinuerligt, men om han behöver skulle han kunna ha sin nattliga vila hos mamman för kontinuteten. P och L skulle du kunna träffa på övrig tid, du kan åka till dom å dom kan komma till dig. på så vis skulle båda barnen få ha en relation och ett umgänge med sin pappa, som de förtjänar.. att skylla på en ev diagnos, att skylla på mamman, eller i vissa fall ekonomin. Bullshit.. som vuxen människa, bara lös de.. ta ansvar för de barn du satt i livet, ditt eget liv och lust kommer alltid komma i sista hand. De va de valet du tog när du skaffade barn, båda dina barn.
Blir fasen inte klok på föräldrar som sviker sina barn å skyller på de ena med det andra, men i själva verket handlar de bara om sina egna luster och behov. Det skadar barnen för all framtid..
Citat:
Jag förstår mig verkligen inte på er. Ni sitter och spyr ut hat, missunnsamhet, vidriga kommentarer och i många fall rent förtal. Baserat på vad? Skvaller? Det som syns på sociala medier?
Ni har absolut rätt att ha era åsikter, men att ni verkar ta allt som skrivs i det här forumet som någon form av sanning, utan någon som helst källkritik, faktakoll eller ens ett uns av försök till att se det från mer än en sida av myntet.
Vi delar väldigt mycket på våra Instagram, men verkligen långt ifrån allt. Vi delar det mesta från vardagen, om saker som gör oss glada, arga och ledsna. Vi delar även saker som händer i vårt liv, där vi får otroligt bra stöttning och kärlek ifrån våra följare, som antingen varit med om samma saker eller som genuint vill oss väl. Men nu när vi går igenom vårt livs största trauma och sorg, så överskuggas all stöttning och kärlek från tusentals människor av ett drev av hat och missunnsamhet från er.
Det verkar vara tre ämnen som återkommer mest, våran Ilse, vår ekonomi och min T.
Gällande Ilse, hon är precis lika viktig som våra övriga barn. Att vi delat hennes historia i och med bortgången har hjälpt oss oerhört. Vi har fått stöttning och kärlek ifrån så många som varit med om liknande händelser, att inte behöva känna oss så ensamma i sorgen och även fått höra att vi hjälpt andra i liknande händelser att bearbeta sin sorg. Detta tack vare att vi delat. Att det skulle vara för att fiska följare, likes osv. kan ni bara köra upp någonstans där solen inte lyser. I den här sorgen graspar vi verkligen efter halmstrån för att överleva den, och om vi då får ett uns av hjälp via Instagram och våra följare är det något vi skulle göra om alla gånger. Och att vi ska släppa telefonerna och sörja, istället för att sitta på sociala medier, verkar ni inte förstå att ett inlägg med fina bilder, lite musik eller vad det nu än är ni stör er på tar inte lång tid att göra. Däremot tiden utanför telefonerna använder vi just till allt det ni påstår att vi inte gör, just att sörja, vara med familjen och försöka bearbeta. Och som så många läkare, präster, begravningsentreprenörer, diakoner, kuratorer och psykologer sagt (för ja, vi har träffat dem alla), ingen sorg är den andra lik. Alla bearbetar den på unika sätt. Så att vi bearbetar den på ett sätt som inte passar ER, försök ha lite respekt över det istället för att komma med pekpinnar och hat. Och om det inte passar er, låt bli att titta, skrolla vidare och lev erat egna liv.
När det kommer till vår ekonomi, att ni ska gräva i den, ta kreditkollar och tipsa kronofogden? Wow, har aldrig varit med om en sån sjuk nivå av missunnsamhet. Och det baserar sig återigen på att vi inte gör exakt som ni hade gjort eller vill. Det är ingen hemlighet att vi har skulder hos KF, men ingen av er vet hur färska de är, vad vi gjorde innan för att undvika just det, vad det finns för befintliga avbetalningsplaner via utmätningar osv. Ska ni jaga alla som har skulder hos KF? Eller är det bara oss, pga. vad? Att vi är offentliga? Ni kan släppa det, tror KF och alla dess handläggare har full koll ändå..
Och slutligen, min T. Här har ni verkligen så jäkla dålig koll, och fakta baserat på skvaller och en sida myntet. Jag kan förvisso förstå lite av det, då jag varit tyst om det länge och ni bara blivit matade från ena sidan. Jag kan ta skiten jag får för att jag flyttade långt ifrån honom, att det inte var för hans bästa. Men det är på mitt samvete, ingen annans, och det lever jag med. Det var aldrig tanken att det skulle bli så här, men vi försökte otroligt länge att göra anpassningar just för att det skulle fungera för alla. Men för honom blev det tyvärr för mycket. En naiv tanke att det fungerade bra i början, till att inse långt senare att jag behövde tänka om och göra vad som var bäst för honom i den situationen vi befann oss i. Och när det finns en misstanke om en diagnos inom autism spektrat, som bekräftar mycket av de utmaningar vi haft, så finns det ännu mer anledning till att försöka anpassa på ett sätt som kanske inte passar den norm ni anser är rätt. Och tro mig, vi har försökt länge att få det att fungera, allra mest min P. Hon har vridit sig ut och in för att få han att trivas hos oss och gjort anpassningar. Så lägg ner drevet om att hon manipulerar mig, att jag väljer någon tjej framför honom eller att vi inte bryr oss om honom. Ni har som sagt bara matats av ena sidan myntet.
Gällande autism utredningarna som lagts ned, absolut, så är fallet. Men har ni koll på varför? BVC som endast duger till mäta, ta vikt och ge sprutor? Barnpsykologer som inte ens träffat honom och endast går på en förskönad version av hans mamma? Men ingen som berättar om att hans förskola fått göra anpassningar för honom sen 2 års ålder, ingen som berättar att första läkaren vi pratade med gällande en inledande utredning ser att det finns tendenser till det som misstänks.
Och gällande vårdnaden, ja den har hans mamma. Jag förlorade inte den, jag gav den till henne efter många månaders tjat. Jag tvekade länge, men ville på något vis till slut underlätta för henne då det var ett av argumenten. Så hon skulle slippa det administrativa böket vid BVC besök, förskola, pass osv. För kontakten har vi fortfarande med varandra, och umgänge har T fortfarande rätt till.
Och absolut, hon får ta hela lasset med allt vad en ensamstående mamma innebär, och det beundrar jag henne för. Men ingenstans berättas det om allt motarbetande, bitterhet, beskyllande och smutskastning från både henne och hennes vänner, hur T används som ett slagträ för att ge dåligt samvete. Ingen som berättar att även hon haft samma utmaningar, där hon själv misstänkt samma diagnos. Ingen som berättar att trots att han mått dåligt hos oss, så ska han prompt skickas hit för att hon behövt avlastning. Bara prat om hur jag inte bryr mig om min son, inte tar mitt ansvar och hur P manipulerar mig. Utan nån som helst insyn i helheten. Tror ni på riktigt att vi vill ha det såhär? Vi är bara människor, och gör det vi kan. Det enda vi haft i åtanke är HANS bästa, och lösningarna vi har kommit fram till nu är vad som fungerar bäst just nu. Och om ni vill ha någon form av ett kvitto på ovan, så fråga hans mamma hur han mår. Om han fått mer stabilitet, mindre utbrott och utvecklats bättre, sedan han haft ett kontinuerligt hem, en stabil punkt att förhålla sig till.
Jag förstår att allt jag skriver nu kommer dissekeras och argumenteras emot, och att ni säkert hoppar av lycka som får en reaktion av mig. Kan absolut erkänna att jag tagit åt mig av en hel del av den skit ni skrivit. Men att ni har så lite empati, källkritik och så otroligt mycket missunnsamhet är för mig en gåta. Och framförallt så otroligt lite förståelse det vi går igenom, att i vår största sorg hålla på med detta drev och faktiskt aktivt vilja förstöra för oss.
Ni får jättegärna skriva DM till mig på Instagram om ni undrar någonting, där vi kan föra en vuxen dialog och diskussion, där ni inte gömmer er bakom ett alias på ett anonymt forum. Även om vi inte kanske är överens om något. Men om det bara kommer pekpinnar, hat eller missunnsamhet, kommer jag inte svara.
Ni har absolut rätt att ha era åsikter, men att ni verkar ta allt som skrivs i det här forumet som någon form av sanning, utan någon som helst källkritik, faktakoll eller ens ett uns av försök till att se det från mer än en sida av myntet.
Vi delar väldigt mycket på våra Instagram, men verkligen långt ifrån allt. Vi delar det mesta från vardagen, om saker som gör oss glada, arga och ledsna. Vi delar även saker som händer i vårt liv, där vi får otroligt bra stöttning och kärlek ifrån våra följare, som antingen varit med om samma saker eller som genuint vill oss väl. Men nu när vi går igenom vårt livs största trauma och sorg, så överskuggas all stöttning och kärlek från tusentals människor av ett drev av hat och missunnsamhet från er.
Det verkar vara tre ämnen som återkommer mest, våran Ilse, vår ekonomi och min T.
Gällande Ilse, hon är precis lika viktig som våra övriga barn. Att vi delat hennes historia i och med bortgången har hjälpt oss oerhört. Vi har fått stöttning och kärlek ifrån så många som varit med om liknande händelser, att inte behöva känna oss så ensamma i sorgen och även fått höra att vi hjälpt andra i liknande händelser att bearbeta sin sorg. Detta tack vare att vi delat. Att det skulle vara för att fiska följare, likes osv. kan ni bara köra upp någonstans där solen inte lyser. I den här sorgen graspar vi verkligen efter halmstrån för att överleva den, och om vi då får ett uns av hjälp via Instagram och våra följare är det något vi skulle göra om alla gånger. Och att vi ska släppa telefonerna och sörja, istället för att sitta på sociala medier, verkar ni inte förstå att ett inlägg med fina bilder, lite musik eller vad det nu än är ni stör er på tar inte lång tid att göra. Däremot tiden utanför telefonerna använder vi just till allt det ni påstår att vi inte gör, just att sörja, vara med familjen och försöka bearbeta. Och som så många läkare, präster, begravningsentreprenörer, diakoner, kuratorer och psykologer sagt (för ja, vi har träffat dem alla), ingen sorg är den andra lik. Alla bearbetar den på unika sätt. Så att vi bearbetar den på ett sätt som inte passar ER, försök ha lite respekt över det istället för att komma med pekpinnar och hat. Och om det inte passar er, låt bli att titta, skrolla vidare och lev erat egna liv.
När det kommer till vår ekonomi, att ni ska gräva i den, ta kreditkollar och tipsa kronofogden? Wow, har aldrig varit med om en sån sjuk nivå av missunnsamhet. Och det baserar sig återigen på att vi inte gör exakt som ni hade gjort eller vill. Det är ingen hemlighet att vi har skulder hos KF, men ingen av er vet hur färska de är, vad vi gjorde innan för att undvika just det, vad det finns för befintliga avbetalningsplaner via utmätningar osv. Ska ni jaga alla som har skulder hos KF? Eller är det bara oss, pga. vad? Att vi är offentliga? Ni kan släppa det, tror KF och alla dess handläggare har full koll ändå..
Och slutligen, min T. Här har ni verkligen så jäkla dålig koll, och fakta baserat på skvaller och en sida myntet. Jag kan förvisso förstå lite av det, då jag varit tyst om det länge och ni bara blivit matade från ena sidan. Jag kan ta skiten jag får för att jag flyttade långt ifrån honom, att det inte var för hans bästa. Men det är på mitt samvete, ingen annans, och det lever jag med. Det var aldrig tanken att det skulle bli så här, men vi försökte otroligt länge att göra anpassningar just för att det skulle fungera för alla. Men för honom blev det tyvärr för mycket. En naiv tanke att det fungerade bra i början, till att inse långt senare att jag behövde tänka om och göra vad som var bäst för honom i den situationen vi befann oss i. Och när det finns en misstanke om en diagnos inom autism spektrat, som bekräftar mycket av de utmaningar vi haft, så finns det ännu mer anledning till att försöka anpassa på ett sätt som kanske inte passar den norm ni anser är rätt. Och tro mig, vi har försökt länge att få det att fungera, allra mest min P. Hon har vridit sig ut och in för att få han att trivas hos oss och gjort anpassningar. Så lägg ner drevet om att hon manipulerar mig, att jag väljer någon tjej framför honom eller att vi inte bryr oss om honom. Ni har som sagt bara matats av ena sidan myntet.
Gällande autism utredningarna som lagts ned, absolut, så är fallet. Men har ni koll på varför? BVC som endast duger till mäta, ta vikt och ge sprutor? Barnpsykologer som inte ens träffat honom och endast går på en förskönad version av hans mamma? Men ingen som berättar om att hans förskola fått göra anpassningar för honom sen 2 års ålder, ingen som berättar att första läkaren vi pratade med gällande en inledande utredning ser att det finns tendenser till det som misstänks.
Och gällande vårdnaden, ja den har hans mamma. Jag förlorade inte den, jag gav den till henne efter många månaders tjat. Jag tvekade länge, men ville på något vis till slut underlätta för henne då det var ett av argumenten. Så hon skulle slippa det administrativa böket vid BVC besök, förskola, pass osv. För kontakten har vi fortfarande med varandra, och umgänge har T fortfarande rätt till.
Och absolut, hon får ta hela lasset med allt vad en ensamstående mamma innebär, och det beundrar jag henne för. Men ingenstans berättas det om allt motarbetande, bitterhet, beskyllande och smutskastning från både henne och hennes vänner, hur T används som ett slagträ för att ge dåligt samvete. Ingen som berättar att även hon haft samma utmaningar, där hon själv misstänkt samma diagnos. Ingen som berättar att trots att han mått dåligt hos oss, så ska han prompt skickas hit för att hon behövt avlastning. Bara prat om hur jag inte bryr mig om min son, inte tar mitt ansvar och hur P manipulerar mig. Utan nån som helst insyn i helheten. Tror ni på riktigt att vi vill ha det såhär? Vi är bara människor, och gör det vi kan. Det enda vi haft i åtanke är HANS bästa, och lösningarna vi har kommit fram till nu är vad som fungerar bäst just nu. Och om ni vill ha någon form av ett kvitto på ovan, så fråga hans mamma hur han mår. Om han fått mer stabilitet, mindre utbrott och utvecklats bättre, sedan han haft ett kontinuerligt hem, en stabil punkt att förhålla sig till.
Jag förstår att allt jag skriver nu kommer dissekeras och argumenteras emot, och att ni säkert hoppar av lycka som får en reaktion av mig. Kan absolut erkänna att jag tagit åt mig av en hel del av den skit ni skrivit. Men att ni har så lite empati, källkritik och så otroligt mycket missunnsamhet är för mig en gåta. Och framförallt så otroligt lite förståelse det vi går igenom, att i vår största sorg hålla på med detta drev och faktiskt aktivt vilja förstöra för oss.
Ni får jättegärna skriva DM till mig på Instagram om ni undrar någonting, där vi kan föra en vuxen dialog och diskussion, där ni inte gömmer er bakom ett alias på ett anonymt forum. Även om vi inte kanske är överens om något. Men om det bara kommer pekpinnar, hat eller missunnsamhet, kommer jag inte svara.
Tack för du redde ut mycket frågetecken!!!
Citat:
” Och absolut, hon får ta hela lasset med allt vad en ensamstående mamma innebär, och det beundrar jag henne för. Men ingenstans berättas det om allt motarbetande, bitterhet, beskyllande och smutskastning från både henne och hennes vänner, hur T används som ett slagträ för att ge dåligt samvete. Ingen som berättar att även hon haft samma utmaningar, där hon själv misstänkt samma diagnos. Ingen som berättar att trots att han mått dåligt hos oss, så ska han prompt skickas hit för att hon behövt avlastning”
Läs det du själv skriver några gånger högt och låt det sjunka in.
Du har satt ditt barns mamma i sitsen som helt ensamstående, till förmån för att du ska leva ett nytt liv med din nya familj. Förlåt men vem hade inte varit bitter för ett sådant otroligt svek? Vad trodde du mamman och hennes vänner skulle göra, hylla dig?
Jag har svårt att se det storsinta i att du låter hans mamma dra hela lasset pga en påstådd diagnos ni föräldrar tydligen inte ens är överens om. Om din lilla pojke (och även hans mamma enligt dig?) har så stora svårigheter är det väl av ännu större vikt att finnas där för honom och även kunna avlasta hans mor. Av din instagram att döma verkar det inte förekomma något umgänge heller längre.
Tragiskt… tycker du borde tänka ett varv till hur det du gör nu påverkar ditt barns uppväxt och liv 😔
Läs det du själv skriver några gånger högt och låt det sjunka in.
Du har satt ditt barns mamma i sitsen som helt ensamstående, till förmån för att du ska leva ett nytt liv med din nya familj. Förlåt men vem hade inte varit bitter för ett sådant otroligt svek? Vad trodde du mamman och hennes vänner skulle göra, hylla dig?
Jag har svårt att se det storsinta i att du låter hans mamma dra hela lasset pga en påstådd diagnos ni föräldrar tydligen inte ens är överens om. Om din lilla pojke (och även hans mamma enligt dig?) har så stora svårigheter är det väl av ännu större vikt att finnas där för honom och även kunna avlasta hans mor. Av din instagram att döma verkar det inte förekomma något umgänge heller längre.
Tragiskt… tycker du borde tänka ett varv till hur det du gör nu påverkar ditt barns uppväxt och liv 😔
Autisms får man inte diagnos på förrän runt 4 år men däremot kan man misstänkt de långt tidigare. Varför verksr ni tror att de hittat på han har autism
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
