Citat:
Ursprungligen postat av
Mindbusiness
Fel. Bekräftas i denna video
https://youtu.be/Wb-Kdh7vE28
1. Det enda som framgår av filmen är att de får storstryk av Ryssarna och helt enkelt anser sig behöva fler stridsvagnar med vad de tror har lägre underhållskrav och mindre terräng och klimatkänsliga.
1.1. Så här ser det ut när stridsvagnar med västerländska skyddsmekanismer träffas (i det här fallet av Rb56/NLAW/Excalibur (samma stridsspets inom ramarna för paketen (NLAW och Excalibur har små och färre paket).
https://www.youtube.com/watch?v=8ARjuTKdiIk Personerna är alltså lurade avseende överlevnadsförmågan i det avseendet. Att äldre Sovjet vagnar har startproblem i vintern var ganska nytt förövrigt men de vill väl understryka att de verkligen behöver fler stridsvagnar.
Citat:
Ursprungligen postat av
88SON
Jag sa aldrig att jag vet, bara att det hade hjälpt. Ifall väst lyckas integrera Challenger i Ukrainas arme så kommer de förmodligen att slå mycket hårdare än de stridsvagnar ryssarna använder, detta är rätt substantiell fakta.
Använder Ukraina Challenger i infanteristöd och amatörmässigt kommer det inte göra en stor skillnad, vagner är dock fortfarande bättre. Men strategiskt kommer inte skillnaden att vara särskilt märkbar
Hetsa? Mja, kanske. Väst ser att den enda freden är då Ryssland ger upp i Ukraina, vilket kräver offensiv förmåga. Hetsa eller uppmuntra spelar ingen roll, resultatet lär visa sig
1. Som jag tidigare skrev har inte en Challenger 2 någon betydande större eldkraft än en T-62 i moderniserat format. Den har en högre skyddsförmåga men inte betydande större än en T-84a eller fullt moderniserad T-72a eller äldre T90 vagn. Kvar finns samband, ledning, FLIR, IR, radar och en del specialtricks som utmärker vissa Challengervagnar unikt ungefär som strv-103.
1.1. Att Ukraina kan integrera Challenger står utom allt rimligt tvivel, det kommer dock att ta minst 1-2 år i ultra speed mode.
2. 12 stycken vagnar kommer säkert att förändra världen. Försöken att hetsa mindre kunniga politiker är dock uppenbar.
3. Bye-bye