Citat:
Ursprungligen postat av
notknapparen
Ja, verkligen!
Hur kunde det sluta så här!
Jag kan inte få in i mitt huvud att två personer, där bara den ena har motivet, sitt eget sjuka motiv dessutom (som jag tror), JJ som alltså är den som kan få låsningar vad gäller konfliker enligt vännen, kan lyckas få in en snäl och omtänksam person i sin egen agenda. Då handlar det inte om bagateller, utan mord...
Eller så är det just därför JJ har kunnat göra det.
JJ har under lång tid, lika länge som hennes egen "låsning" varat, kunnat påverka MH. Mh som kanske äntligen har fått "chansen" (om man nu ska e det så, för den resan har visat sig vara resan till helvetet) att få en vän som är hennes bästis, en vän som har pondus, självförtroende, agerar med självklarhet och har kontakter. Det är fest och det händer grejor, och plötsligt är lilla Maja inte längre hemmastittare och känner sig utanför.
Och MH sägs vara snäll, vill vara lojal till sin räddare? Och med alla svårigheter har haft, kan hon ha haft svårt att skilja agnarna från vetet, dvs hon har valt fel sida.
Kanske inte MH fattade hur stort JJs har var, eller hur långtJJ kunde gå?
Och som en person som kan ha svårt med omdömet, och startsträckan mellan tanke och handling (alltför kort), så agerade hon på impuls? Höll MH fast Tove på något sätt, medan JJ var den som stod för det dödliga? Eller fattade inte MH hur farligt det var att sätta sitt knä på Toves bröstkorg och hålla kvar?
Jag vill tro att även ett barn kan förstå det där, och att det i slutändan är hatet och adrenalinet som tar överhand (JJ).
Jag vill ännu inte acceptera och kan inte förstå.
Så länge jag inte har sett ett erkännande eller avslöjande förhör/bevisning, så kommer mitt sinne värja sig mot det här.
Ms förnekande skulle kunna hänga ihop med adhd-diagnosen. Det är mer regel än undantag att ha svårt att se sin egen roll i en konflikt, att det egna agerandet är en konsekvens av vad någon annan gjort. De lyckas rättfärdiga sitt handlande för sig själv och det är aldrig deras fel att något blir knas.
En generalisering, visst, men en gångbar sådan.
Jag kan tänka mig att hon fortfarande sitter fast i en förnekelsefas, att hon varken har velat eller kunnat ta in vad som hänt. Och att hon är fjättrad vid överenskommelsen med J om att hon inget sett och inget hört.
Vad som händer i hennes arma huvud nu när J erkänt, kan nog ingen föreställa sig. Allt hon har trott på och levt för är ställt på ända. Har hon ens möjlighet att tänka en tanke eller snurrar allt som i en centrifug?
Möjligtvis skulle en stark gudstro och förtröstan på hjälp uppifrån kunna rädda henne från total härdsmälta.