Tidningen “Journalisten”

Ja, så kanske det är! Det är väl en variant av att vara ”De Goda” i samhället.

Giertta finns på Wiki; ”svensk journalist som sedan 2008 arbetar som chefredaktör på tidningen Journalisten”. Så det är några år hon varit där. Sitter förmodligen kvar till pensionen då.

Det är intressant med journalister och journalistbranschen iom strukturomvandlingen som kommit med internet.

Journalistkåren verkar inte ha hämtat sig från chocken med att det inte längre är envägskommunikation. ”Undersåtarna” bjäbbar tillbaka, startar ”hatsajter” och är allmänt vulgära och obehagligt folkliga. Stackars journalister! Men vad bra att de får redaktionsstöd, ty annars är demokratin i fara! 🙃

När jag, någon enstaka gång nu för tiden, läser Journalisten slås jag av samma sak som när jag läser det mesta av övrig svensk journalistik. Om jag jämför den med andra länders media (har levt internationellt i många år) så framstår den alltid som så mycket sämre. Den går sällan helt på djupet och ännu mer sällan ifrågasätter något på allvar i svenska samhället. Artiklarna bygger i princip alltid på samma ”bovar” och ”hjältar” i olika tappningar. Det känns som journalisterna snarare än söka sanningen ska berätta för mig vad jag ska tycka och tänka.

Den kris som finns i svensk media är inte underlig. Det är snarare svårförståeligt att den inte är ännu djupare. Det saknas någon form av seriös och kritisk diskussion inom den svenska journalistkåren om deras uppdrag och hur man uppfyller det, vilket egentligen borde vara Journalistens roll.

Ja, det finns mycket att lära hos både gamle Bourdieu och Toby Youngs roliga och genomskådande How To Lose Friends and Alienate People (på svenska "Hopplös och hatad av alla"), Youngs bok kom precis i millennieskiftet och bygger på hans egna erfarenheter som ung brittisk journalist värvad till den prestigetunga tidskriften Vanity Fair i New York under 90-talet, ett tänkt drömjobb som snabbt glider in i en förödmjukande mardröm där han aldrig riktigt passar in. Den här boken lästes av väldigt många som pluggade journalistik eller intresserade sig för media just då, jag minns flera recensioner och samtal om den, och det slående är att nästan alla bara verkar ha tänkt att "jaaaa, vad kul och ironiskt! höhö, han är litet snobb och gör allting fel inför amerikanerna?!".

När jag själv läste den ett par år senare såg jag direkt att den också har en mediekritisk potential: den visar på ett snyggt och roligt sätt hur finmedia allt mer hamnar i knät på de personer och miljöer de antas bevaka, de samarbetar men låtsas inte om det, man förnekar det t o m för sig själva (t ex att bilder rutinmässigt retuscheras eller att man undviker "knepiga frågor" som kan ge dålig stämning vid intervjuer). Hos Young handlar det främst om filmstjärnor, modeller och celebriteter, men det gäller naturligtvis även politiker och affärsmän. Sedan boken kom runt år 2000 har även svensk media blivit mycket mer ihopväxt med sina objekt på det sättet.

Hm. Jag är inte jätteinsatt i detta, men tänker att t ex Tyskland har mer seriösa dags tidningar som ”Frankfurter Allgemeine Zeitung” och ” Süddeutschen Zeitung” och boulevardpress i stil med BildZeitung”.

DN och Svenskan känns som dagis jämfört med ”de tunga tidningarna utomlands”. Och skillnaden mellan dagspress och kvällspress är inte alls så stor som i t ex Tyskland.

Tidningen ”Journalisten” känns också tämligen oseriös. Propaganda. Svårt förstå att journalisterna själva nöjer sig med den låga nivån. Men kanske är det inte de mest begåvade som dras till yrket? Synd.

Stockholmsfixeringen är en del av problemet, det lilla antalet tunga medieägare ett annat. Journalister och politisk elit i Sverige är en marknad där alla känner alla eller är bekanta med varandra, mer eller mindre - och där "alla" antingen bor i/nära Stockholm (utom de som har stuckit vidare till Bryssel, New York etc) eller vill ta sig dit. De lokala offentligheterna har tappat kraften att hävda sig mot detta.

Bonniers äger numera t ex 100% av dagstidningsmarknaden i Skåne - de har varit dominerande där i minst 15 år - men både Konkurrensverket och JF blundar helt för detta. Och detta innebär egentligen att det är Stockholm som bestämmer vad tidningarna i Skåne kan och inte kan skriva om, hur det ska låta osv.

Sverige har en extrem högerpolitik där löneslavar går på knäna medan kapitalisterna frodas. Låt extremvänstern ha sin facktidning i fred.

Finansieras tidningen av medlemmar i facket? Eller får denna tidning också ”redaktionsstöd” med mera?

Inte en aning. Känslan är att journalister frivilligt skriver artiklar och fyller tidningen. Vad tror du?

Bland ”godbitarna” i ”Journalisten”:

”Min vision med Blankspot var att våra läsare skulle försvara journalistik som grundfundament när slentrianmässig generell avsky mot medier dyker upp. Mediekritik är förstås superviktigt men jag menar när medie*kritik också blir synonymt med en nedmontering av den fria pressen vilket det fanns starka rörelser för online då.

De där starka tendenserna för ett medie*hat bubblade verkligen överallt och vi ville att våra läsare skulle förstå mer av vad som skiljer journalistik från allt annat på nätet. Våra reportrar gav läsarna detaljinsyn i det journalistiska hantverket och de kunde i sin tur ställa mängder av frågor.”

Ur text med rubriken: ”Brit Stakston: ”Allt fler makthavare kommer att avstå från medverkan i etablerade medier”

https://www.journalisten.se/nyheter/brit-stakston-allt-fler-makthavare-kommer-att-avsta-fran-medverkan-i-etablerade-medier

Nä. Frivilligt skriver de enbart deckare där modiga journalister är hjältar och bekämpar onda krafter. De sistnämnda är så kallade nazister/klimatförnekare som finns i ett överflöd i journalisternas fiktiva värld.

Det så kallade klägget?

Jaha, tack för din åsikt!