Iron Maiden - officiell tråd

NPFTD var inte omtyckt ens när den släpptes 1990 (alltså innan grungen slog igenom). Orsaken är ju uppenbar, låtmaterial håller inte alls samma nivå som på de tidigare skivorna. Inte en enda låt på skivan är i närheten av samma nivå som höjdpunkterna på någon tidigare skiva gruppen släppt. Låten Fear of the dark på uppföljaren med samma titel 1992 nådde dock upp till samma nivå som tidigare höjdpunkter och blev väldigt omtyckt.

NPFTD var tänkt att vara mer ”back to basic”, mer avskalad, den ambitionen misslyckades helt eftersom den inte var i närheten så rå som de två första albumen. Däremot är låtarna var för sig ganska bra på NPFTD även om om det inte går att urskilja något genomgående tema, enda svaga punkten är Fates Warning. Tittar vi på FOTD håller jag med dig att titellåten är outstanding, en Maiden klassiker som dessutom kanske är deras bästa live-låt. Men på FOTD blandar de högt och lågt, titelsången, Afraid to Shoot Strangers, The Fugitive, Childhood’s End, Weekend Warrior är bra men sedan många låtar som man bara går förbi: From Here to Eternity, Wasting Love, Judas Be My Guide för att nämna några.

NPFTD är nog en skiva som har lite för bra låtar per tum.
En del skulle nog säga att det är en filler istället för killer.

Samtidigt så kom det väl en del live låtar från skivan i samband med att Bruce hoppade av
Afraid to Shoot Strangers Bring Your Daughter... to the Slaughter , From Here to Eternity, Wasting Love, De kom väl på live skivan A REAL LIVE DEAD ONE om jag minns rätt

No Prayer For The Dying var på något sätt rätt intetsägande. Den där röda tråden saknades genom albumet, något som föregångarna Powerslave, Somewhere in Time och Seventh Son hade.
Även omslaget är rätt kasst. No Prayer For The Dying var där som Steve Harris och resten av Iron Maiden gjort sig ovän med Derek Riggs, mannen som tidigare målat deras omslag. Man ser att Derek Riggs gjort ett hastverk bara för att bli av med dem. Han återkom senare med några omslag, men samarbetet med Iron Maiden var rejält naggat i kanten.

Här skulle jag faktiskt skicka ut hakan och hylla albumet Book of Souls som jag tycker är genomgående bra album och en riktig Iron Maiden utan att bli en tjatig upprepning.

Tycker absolut inte att du sticker ut hakan, BOS var ett bra album och den efterföljande turnén var riktigt bra, en av de bättre på 2000-talet. BOS fick väl ganska bra recensioner, någon recent ångrade sig till och med i efterhand att han inte gett högre betyg-> missförstå mig rätt, jag bryr mig inte allt för mycket vad recensenter tycker men detta var något jag minns om BOS.

Känner att många nya Iron Maiden album inte får den uppmärksamheten de förtjänar. Visst, jag håller med om att vissa nyare album suger, men Book of Souls är i en helt annan kaliber. Man hör att de ansträngt sig ordentligt.

Om jag nu får vara lite provocerande. Jag tycker att The X Factor är ett av Iron Maidens bästa album. Nu vet jag att jag kommer och få tonvis med skit för mitt uttalande för de har ju inte Bruce Dickinson som sångare och The X Factor är annorlunda jämfört med tidigare album.
Men då jag uppskattar goth rock och band som Sisters of Mercy, The 69 Eyes och Type o Negative, så känns The X Factor som ett fulländat album.
Ett mörkt album med ett mörker som skrämde själva Steve Harris.

The X Factor är bra, den är inte med på min topp 5 men inte jättelångt ifrån, den har växt med tiden och jag håller den högre än FOTD. X Factor innehöll riktiga Maiden klassiker som Sign Of The Cross och Man On The Edge. Sign Of The Cross spelades ju under Legacy of the Beast, minns inte om den togs bort efter att de inkluderat låtarna från Senjutsu…..? Det var jobbigt både för bandet och fansen när Bruce slutade men med Blaze Bailey blev det så bra det kunde bli och han bidrog på ett positivt sätt till bandets utveckling.

Inget album på 2000- talet suger, tvärtom. BNW samt NMOLAD är på topp 5 iallafall för mig. Intressant om X Factor, var länge sen jag lyssnade på albumen med B Bailey. Värd o lyssna in sig igen på då kanske.

Mycket bra analys. Det mesta verkar handla om timing i den där branchen. NPFTD, är ett utmärkt album. Jag menar, running silent running deep är favoritlåten. Titellåten är kanon, tailgunner, the assasin m fl är maiden i högform. Samt gillar man inte Mother Russia, kan man inte gilla maiden, klassiskt maiden- episkt slutspår.

Fear of the Dark är ett riktigt bra album, problemet är att det har sina toppar men också sina dalar. En del låtar är intetsägande medan andra är sjukt bra mästerverk som typ Afraid to Shoot Strangers.

Mörkret lockade mig med The X-Factor samtidigt som albumet släpptes då jag gick i gymnasiet och bodde hos mina dysfunktionella föräldrar med psykisk ohälsa. Ett mörkt album som speglade en mörk tid i mitt liv. Därför har det för alltid etsat sig fast och verkligen betyder något. Jag kan däremot tänka mig att någon som börjar lyssna på en massa Iron Maiden skivor har svårt att fastna för The X Factor.

Förresten Iron Maiden körde Sign of the Cross på Copenhell nu i år. Jag var i total extas när de spelade den, fast scenframträdandet de körde under sista låten, Aches High är nog fantamej inget rockband som kan komma i närheten av.

Nja.... vi kan ta en seriös diskussion där. Suger vill jag kanske inte säga, men jag har svårt att ta till mig Dance of Death (2003) och inte helt vän med The Final Frontier (2010). Däremot är A Matter of Life and Death (2006) ett mästerverk och jag ser det lite som en fortsättning på The X Factor fast med Bruce Dickinson.

Du får se till att lyssna in dig rejält på Dance Of Death
Det tar som sagt ett par varv av skivan. Men titelspåret & Journeyman WOW

Men inget klår deras prog Metal mästerverk A Matter of Life and Death (2006)
Glömmer aldrig när man lyssnade på The Reincarnation of Benjamin Breeg å man fick ståpäls direkt.
när introriffet kom igång