Citat:
Ursprungligen postat av
AuntAugusta
Du skriver förnuftigt. Så i den här världen bland oändligt många världar skapade av oändligt många gudar har människan försökt finna en ordning.
Vi reflekterar över livet och vi förstår att vår tid är utmätt och vi lever och dör som att detta inte är en sanning som gäller alla, hög som låg. Kroppen förfaller, blir sjuk, barnen går vidare i sina liv mot okända mål och du står ensam inför din död. Var allt bara en dröm?
Kanske en dröm jag drömt många gånger? Kalpa efter kalpa.
Vad är medvetande? Vad är identitet? Vad är liv? Vad är begär? Vad är lidande?
Detta måste om inte annat av ren uttråkning analyseras tycker jag.
Jag drömde att jag återföddes i helvetet en gång. Jag minns det väl. Jag skrek tills min hals blödde och allt var eld. Vad kan man säga om det? Vill du att tiden ska gå långsamt, sätt dig på en spik haha.
Nej men tid, rum och identitet är saker som är i ständig rörelse eftersom livet är en process som inte rör sig linjärt utöver i de abstrakta tankemodeller som utmärker människan som art.
Jag tror att om man börjar fundera på sånt en längre stund och sen går ut och kollar soluppgången i detta vackra vinterlandskap som en gud kanske skapade för om allt som är bara existerar i min hjärna egentligen så är det en mycket vacker hjärna. Alla som tycker om soluppgångar har en vacker hjärna. Det är väldigt skönt att veta att jag har detta gemensamt med stora delar av mänskligheten.
Solen är. Hon är gammelmormor. Big Mama in the sky. It is all goodness när hon tittar fram.
Skratta och var glad när insikter och reflektioner stimulerar sinnets annars mörka rum.
Dom gånger jag mött Gudarna har jag offrat allt, sedan leder de dig fram på en "stig" ej synlig för det blotta ögat, där finns ingen humor inga skratt och vägen dit farlig.
Vad var och en kommer tillbaka med är var och ens upplevelse och tolkning av Guden eller Gudarna.
De är uråldriga är min lärdom, vi människor oftast, allt för ofta ovetande om att vara brickor i deras drag.
Den ända möjlighet anser jag är att veta, att om du ser dom betyder de att i den inre själens spegel även där finns en Gud, men möten direkt med dessa är ett vansinnets lek, det finns inga garantier att komma tillbaka, tvärtom kommer de mötena prägla och påverka och "helvetet" bli lika synligt som den verklighet som kan kallas standard eller normal.
Att sällsynt få vågar möta Gud Gudarna är nog för att det är alldeles för många "helvetes" portar att gå igenom, kanske det finns skonsammare vägar men det är isåfall under beskydd av en väktare en mentor hälften människa och hälften Gud.
Det är för många religiösa termer och rätt diffusa begrepp.
Sinnets labyrint, att hitta utgången och förstå sin sanna natur, att veta att även språken och orden i mycket har sina begränsningar och speciellt vid möte av Gud Gudarna.
Fridsam och tålamod med nära kontakt med hjärtat är troligen skonsammare än att som meteorit färdas in till de urgamla världarna.
Att de finns och att de funnits innan äns vår existens tvivlar jag inte på.
Att droger eller religiösa sammanslutningar skulle få en till att komma nära de Urgamla är jag rätt skeptisk till.
Du skriver om Kalpa, ja så är det nog.
Återfödelse efter återfödelse eller "generna" som söker sig upp mot ljuset till liv och transformation.
Det finns många fällor, många törnros taggar och även om ting kan se ut som ont eller gott är det en illusion.
Fast det har väl mycket med hur vi hanterar och kan ta till oss detta.
Dom flesta lever lite som barn i Guds Gudarnas sandlåda,omedvetna och med en falsk trygghet om ett eget "jag" isolerat ifrån allt runt omkring.
Även psykologin i väst tar upp vår starka påverkan av människor och miljön omkring oss.
Att människor mår dåligt och får ångest, och sedan inte får frihet och tid att se över sina stenar i den själsliga inre trädgården, det skapar större problem.
Eftersom dessa stenar kommer vi annars snubbla på igen och igen.
Det finns inget högt eller lågt i en viss bemärkelse, även om det är så tydligt i flockmentalitet även och kanske mest tydligt ibland människor.
Det fria uttrycket är i väst knappast möjligt.
Det döms och värderas med måttstockar och lupp.
Se bara här på denna forums plattform.
Är det så stor skillnad på nutida människor och myrornas samhällen och funktioner.
Har mänskligheten börjat bli mer som insekter nu med alla teknologiska hjälpmedel, ja hur som helst, rätt så främmande ifrån vår sanna natur.
Otillfredsställelse är rätt så frekvent närvarande, allt krimskrams runt det egna jaget lika så.
Ondska får fäste i och med gruppernas rädsla som småningom blir till fullskaligt krig, dårskapens evinnerliga kretslopp.
Vad vill då Gud Gudarna med människor, hur blev vi till.
Det är inte helt lätt att se, kanske en logisk förklaring kan stilla sinnet, att vi reste oss upp för att se mer och längre.
Att se fiender och rovdjur som hade även människan på menyn.
Nu lever inga sådana rovdjur kvar i större mening, därför ser vi varandra eller andra okända människor som så
Ett möte som störde mig lite var i Östergötland, nära vår släktgård vid Bråviken.
Det gjorde att jag plöjde igenom all litteratur jag kunde finna och resultatet blev att det var ett "fönster".
Ett större område runt omkring Kolmården där observationer av oidentifierade föremål observerats.
Mitt möte var något annorlunda än de jag läste om andras berättelser.
Först och främst hade jag en kontakt, en stark känsla som ledde mig till ett naturligt öppet fält med en stor klippsten, stor som en halv badminton bana, ett par meter hög och rätt flat på översidan.
Jag kunde se flera hundra meter på cirka 45 grader upp.
Min första tolkning av den starka känslan var att jag uppfattat ljud av en rovfågel, de finns mycket fiskgjuse där.
Men sedan kom ett tyst och stort väldigt mäktigt runt föremål med gråa detaljer som på låg höjd flög över mig.
Det kan ha varit på en höjd av hundra meter och tog flera sekunder innan jag inte kunde se den mer.
Det var ingen synvilla och jag fick ett rätt hårt intryck, hade gått en genväg in i ett skogsparti ifrån Krokek och vädret var rätt bistert med skyar och viss nederbörd men inte där och då.
Sysslar inte med knark eller var i psykisk obalans, så någon hallucination var det inte frågan om.
En känsla av något okänt militärt eller främmande makt for igenom mitt sinne.
Väl hemma stod jag vid min Farbrors hyllmeter med lexikon, jag visste att svaret inte kunde letas upp där på vanligt vis.
Så jag blundade och tog tag i en av de gröna pärmarna och öppnade en sida, då var det bild på Hitler i talarstolen med en stor folksamling och sidorna handlade om tredje riket.
Efteråt har jag även tagit mig för på senare år att se över information om detta och funnit möjligheten att en viss Viktor Schauberger (säkert felstavning) hade kunskap och gjort lyckade experiment även för den dåvarande makten i Tyskland.
Det säger förstås egentligen ingenting, mer än vad det än var som jag över trettio år sedan mötte, så var det inte något direkt offentligt accepterat existerat även om nu i vår tid så är det just det.
Har det något med Gud eller Gudar att göra vet jag inte, det är överhuvudtaget svårt att veta exakt vad som är vad och många gånger inte nödvändigt.
Men det kan uppstå grubblerier.
So long Big Mama and Luci in the sky with the diamonds
Kärlek är viktigt och att röra på sig ;-)
