Citat:
Ursprungligen postat av
Trivselgruppen
Men varifrån kommer kravet att kulturen bara ska få skildra det som är "normalt"? Jag vet att nazisterna tyckte det på sin tid men vi har ju kommit lite längre i civilisationsbygget sedan dess.
Du har helt rätt i sak, men samtidigt känns det lite som att du missar skogen för alla träd.
För egen del kan jag åtminstone säga som så här; jag uppskattar inte att få ideologiska uppfattningar skrivna på näsan/nedkörda i halsen. Jag uppskattar det inte ens att om jag råkar hålla med om dem.
Så om vi till exempel tar Ayn Rand’s verk, så tycker i vart fall jag att det blir svårt att se något artistiskt värde i dem överhuvudtaget (trots att jag personligen ligger relativt nära de politiska uppfattningar som Rand försöker föra fram). En person som inte delar hennes uppfattningar kommer sannolikt inte ens att ge böckerna någon chans.
Nu är känslan hos väldigt många att Hollywood i stort (och kanske Disney i synnerhet) övergivit historieberättandet för det politiska narrativet. Vi kan filtrera i apparna på ”HBTQ-innehåll”. Vi kan filtrera på ”filmer skapade av kvinnor”. Vi kan filtrera på ”Black is beautiful” etc. Det förutsätts att tittaren har en passion för intersektionalitet och identitetspolitik.
Och följden av det blir precis det problem du beskriver. De gör en film med en svart homosexuell huvudrollsinnehavare och en stor del av befolkningen suckar och tänker
”jaha, nu ska vi uppfostras igen”. Så hade det inte behövt vara om man i stället hade bestämt sig för att låta historieberättandet vara det centrala och att identitetspolitiken får vara något de anställda får ägna sig åt på fritiden.
Jämför exempelvis med The Wire, där karaktären Omar Little (en homosexuell svart man) i princip blivit universellt älskad av tittarna, vita som svarta, straighta som homosexuella och högerlutande som vänsterlutande politiskt. Hade den tidens HBO varit kända som en producent av identitetspropaganda hade en stor del av tittarskaran slagit av i stället för att ta karaktären till sina hjärtan.