Citat:
Ursprungligen postat av
Vit-Brandbil
Jag och min sambo är närmare 50 och har valt ett liv utan barn. Än så länge är jag bara glad och tycker det är jävligt skönt att vi valde detta. Vi är båda helt överens om valet.
Vem vill egentligen njuta av en helg i en kall hockeyrink för att se sitt barn traggla runt med klubba och puck. Vem vill stå och titta på en riduppvisning eller dansuppvisning egentligen.
På helgen vill man njuta av livet, gå på en promenad, slökolla på någon film, vara med vänner eller något annat skönt.
När man har barn så vill man inget hellre. Inget gör mig gladare än att se mina barn utforska och upptäcka världen från deras perspektiv. Leendet som uppstår första gången de får tillfället att klappa en hund eller katt. Deras första smakupplevelser vare det sig är sin första tårtbit eller en apelsin. Spänningen under julafton när de ser tomten trampa i djupsnön utanför fönstret. Det enkla nöjet att njuta och skratta till en nostalgisk film/barnprogram man själv såg och skrattade till som barn. Stoltheten de känner och uppvisar när de lärt sig räkna till 20 och lärt sig blinka lilla stjärna på pianot. Eller första gången man som förälder får se sitt eget kött och blod uppträda på en riktig scen för att visa vad man lärt sig på terminens danslektioner där de utmanar sina rädslor och växer som människa. Att vara någons främsta förebild i livet. Att se storasystern älska, leka och vägleda sina småsyskon.
Detta är något som är omöjligt för barnlösa att förstå sig på då man inte vet vad man på riktigt går miste om känslomässigt. Visst med barn kommer en del uppoffringar och det är inte alltid en dans på rosor men inget värt att leva för är en baggis.
Allt du radar upp är ju bara ytligt egentligen. Men vet du vad, trots att man har barn så gör man allt det där ändå. Resor, vandringar, promenader, vänner och ens intressen. Inget har jag behövt uppoffra bara för att ha barn. Är inget zero-sum game att skaffa barn i ett parförhållande.