[quote=Draken55|81741895]
Bra inlägg. Dessutom följer Ryssland samma spelregler och lagar som USA använde för att invadera Irak. Så väst kan INTE hävda att invasionen är olaglig.
Nu använder Ryssland sig åter av samma spelbok och kopierar det USA gjorde när de erkände Kosovo självständigt. Om andra länder erkänner Luhansk och Donetsk som delar av Ryssland MÅSTE USA erkänna landet ENLIGT SINA EGNA LAGAR.
Inte undra på att Pedo-Biden håller på att få hjärnblödning så snart han öppnar käften och pratar om Ryssland.
Citat:
Vi har kommit till en vattendelare i historien.
Det är en självklarhet att regionerna Lugansk, Donetsk, Zaporozhye och Cherson i det tidigare Novorossiya kommer att återassimileras i det ryska fosterlandet.
Odessa kommer att följa någon gång inom en inte så avlägsen framtid.
Och imperiets vägran att erkänna legitimiteten för denna utveckling kommer att visa sig vara helt irrelevant.
Västerländska medier och marionettpolitiker kan skrika "rysk aggression" och "skenval" allt de vill, men faktum kvarstår att dessa regioner till övervägande del är etniska ryssar vars kollektiva önskan är att återförenas med vad de ser som ett mäktigt och nytt Ryssland.
I samband med denna listiga manöver erkänner Vladimir Putin i sitt tal den 21 september, med ryska mått, en liten, men kraftig, upptrappning av den ryska militära närvaron i Ukraina -och därigenom göra ytterligare en del av Rysslands outnyttjade militära styrka och kapacitet tillgänglig.
Detta kommer att resultera i en snabb stegring i den pågående processen för förintelse av den ukrainska militären, dess berg av NATO-vapen och dess många "utländska frivilliga".
Detta ställer förstås imperiet inför ett existentiellt dilemma. Nederlaget för NATO's proxyarmé, vapen och ledarskap i Ukraina i händerna på ryssarna kommer att ses över hela världen som ett aldrig tidigare skådat nederlag för den amerikanska hegemonin, en skiljelinje som kommer att medföra djupa geopolitiska konsekvenser.
Det kommer att innebära slutet för NATO som en trovärdig militär allians. Det kommer att innebära slutet för EU i dess nuvarande sammansättning.
Med andra ord kommer ett avgörande nederlag för imperiets strävanden i Ukraina att ses i Washington, London och Bryssel som ett existentiellt hot -vilket det är. Och som sådan är det svårt för mig att föreställa mig att de inte accepterar det resultatet.
Med det obegripligt blodiga tillbakadragandet av den olyckliga ukrainska "Kherson-motoffensiven", och nu den nästan komiska härvan av den stökiga "motoffensiven" i Kharkiv, har Ukrainakriget tagit en stort steg mot dess sedan länge förutsedda slutsats.
Demilitariseringen av Ukraina har antagit särskilt fruktansvärda förluster. Det som var den största, bäst utbildade och bäst utrustade landstyrkan i Europa i början av 2022, har reducerats till ett ynkligt skal av sitt forna jag. -Nära 100 000 döda och dubbelt så många permanent lemlästade. Trupperna som nu bemannar frontlinjerna är en församling av mestadels otränade värnpliktiga, ofta tvingade av sina egna officerares gevär, att möta de massiva artilleribombarderna från en fiende som de förmodligen aldrig kommer att se, och som de aldrig ens kommer att få se, eller få en chans att skjuta tillbaka på innan uniformen med deras namn på rivs sönder i botten av en skyttegrav fylld med avföring.
För att vara tydlig behåller Ukrainas väpnade styrkor fortfarande en viss farlig anfallskraft på lång räckvidd i form av en handfull överlevande NATO-försedda M-777-haubitsar, och de få raketer de än har kvar till sina kvarvarande HIMARS-launchers.
Men detta krig har nått ett stadie som motsvarar Nazityskland i mitten av januari 1945: kriget är förlorat, alla vet att det är förlorat, och allt som återstår är positioneringen inför den oundvikliga kapitulationen, den ohederliga plundringen och de enstaka trakasserierna av några få aldrig-ge-upp krypskyttar som kommer att slåss till sin sista omgång ammunition och sista droppen blod.
Med andra ord, vi har kommit till den farligaste delen i denna konflikt.
Som jag ofta har observerat i detta krig, i det allra djupaste, har det alltid varit en existentiell kamp mellan Ryssland och de snabbt sjunkande förmögenheterna och världsherraväldet i det döende korrumperade Amerikanska imperiet.
Från och med Sovjetunionens fall och genom hela 90-talet så tävlade de västerländska gamkapitalisterna för att splittra, erövra och förstöra naturresurserna. Och faktiskt så på tio år lyckades de utvinna en enorm hög med skatter på Rysslands bekostnad.
Till en början trodde gräshopporna i Washington att de kunde manipulera Putin lika lätt som de hade hans föregångare. Men de insåg den villfarelsen. Så då började de pressa Putin och Ryssland genom att metodiskt assimilera i sin "försvarsallians" (alla de tidigare alliansfria nationerna som stod mellan NATOs 1997 gränser och den ryska gränsen).
Detta väckte naturligtvis en osäker ställning i Ryssland, och 2007, vid säkerhetskonferensen i München, höll Putin ett tal där han uppmärksammade imperiet att Ryssland drog en linje i sanden vilket Ryssland inte skulle tillåta ytterligare NATO-expansion. Den linjen sträckte sig från östra Polen till norra Armenien.
Deklarationen blev först hånad och sedan avfärdad.
Jag misstänker att detta var då Ryssland kom att inse att krig mycket troligt var oundvikligt för att behålla sin suveränitet och säkerhet.
Ändå visade Putin ett utomordentligt tålamod. Samtidigt som han initierade ett aggressivt militärt uppgraderings- och expansionsprogram hade han mycket tid inför de kommande åren.
Men med hotet mot Rysslands strategiska flottbas i Syrien och den USA-orkestrerade statskuppen i Ukraina, var han tvungen att agera, om än med stor återhållsamhet, för att ändra händelseförloppet. Han sände en expeditionsstyrka till Syrien för att förhindra Assad-regimens fall i händerna på USA-stödda "moderata rebeller", han flyttade pjäser för att återta det historiskt ryska Krim, och för att mycket mer aggressivt stödja de etniska ryska separatisterna i Donbass-regionen i Ukraina som förde ett svagt balanserat inbördeskrig mot den USA-installerade regimen i Kiev.
Den Amerikanska planen i Syrien hindrades. Men den pågående de facto NATO-assimileringen av Ukraina fortsatte, när USA och dess NATO-allierade satte sig för att metodiskt konstruera vad som så småningom skulle bli den mest avancerade proxyarmén i historien, med ambitioner att locka Putin in i ett slaviskt inbördeskrig som skulle skada sin fortfarande bräckliga ekonomi och framkalla social oro inom Ryssland och missnöje bland dess olika inhemska maktområden, och i slutändan åstadkomma "regimskifte" i Kreml.
Men Putin utmanövrerade imperiet, varje gång.
Samtidigt producerade den ryska missilteknologins decennier långa överlägsenhet åt Putin flera trumfkort i form av långdistansvapen, som kan hota amerikanska militära tillgångar praktiskt taget var som helst på planeten.
Beväpnad med detta ace in the hole, stärktes Putins förhandlingsposition avsevärt, och från 2018 och framåt började han uttrycka mycket kraftfullare att Ryssland inte skulle acceptera någon ytterligare NATO-expansion mot sina gränser, -mest uttryckligen i fallet med Ukraina, där den ambitiösa utbildningen och utrustningen av en NATOs proxyarmé fortsatte i snabb takt.
Återigen blev Putins varningar hånade och avfärdade.
Slutligen, när den alltför självsäkra Zelensky-regeringen i Kiev i slutet av 2021 flyttade för att placera sina mest erfarna, bäst beväpnade och bäst utbildade styrkor i västra Donbass och i Mariupol, vid porten till Krimland, helt klart förberedande för ett försök att återta Krim -Så visste Putin att sanningens ögonblick äntligen hade kommit.
I slutet av december 2021, vidarebefordrade ryssarna ett dokument till USA och dess NATO-vasaller som i detalj formulerade Rysslands uttryckliga krav på tillbakadragning av NATO till dess 1997 års gränser.
Återigen framkallade Rysslands krav och varningar hånfulla kommentarer från imperiet och dess undergivna europeiska kolonier.
Och så började det länge oundvikliga kriget den 24 februari 2022 och fortsätter än idag.
Nu måste det tydligt förstås att kriget i Ukraina handlar om mycket mer än att bara Ryssland återupprätta strategiskt djup på sin västra gräns och återassimilering av etniska ryska befolkningar i moderlandet. Nej, det handlar, som alla stormakter på planeten mycket tydligt inser, om att sätta stopp för hejdlös amerikansk imperialism. -Ekonomiskt, politiskt och militärt. På någon nivå kan det inte råda några tvivel om att detta nu är allmänt erkänt som den största konsekvensen av detta krig.
Washington, New York och London.
Det avgörande nederlaget för deras armé i Ukraina, och deras imperialistiska expansions förlust, kommer att påskynda den redan påbörjade övergången av planeten till ett multipolärt maktbalansparadigm som t.ex. världen före tillkomsten av amerikansk global dominans under eran efter andra världskriget.
Lätt uttryckt markerar det slutet på det amerikanska imperiet.
Och så befinner vi oss nu i det farligaste ögonblicket som mänskligheten har ställts inför, kanske i hela historien. Nu kommer vi att få reda på vad självmordsmästarna av imperiet kommer att göra när de står inför den oundvikliga förlusten av sitt herravälde över jorden. Något säger mig att de är högst osannolikt att rycka på axlarna, bli filosofiska över det hela, eller samla ihop alla sina militära leksaker och gå hem. Att göra det skulle signalera till imperiets kolonier och vasaller att festen är över.
NATO kommer i praktiken att upphöra som en meningsfull och trovärdig allians. Europeiska unionen i dess nuvarande form kommer snabbt att upplösas.
...
Det är en självklarhet att regionerna Lugansk, Donetsk, Zaporozhye och Cherson i det tidigare Novorossiya kommer att återassimileras i det ryska fosterlandet.
Odessa kommer att följa någon gång inom en inte så avlägsen framtid.
Och imperiets vägran att erkänna legitimiteten för denna utveckling kommer att visa sig vara helt irrelevant.
Västerländska medier och marionettpolitiker kan skrika "rysk aggression" och "skenval" allt de vill, men faktum kvarstår att dessa regioner till övervägande del är etniska ryssar vars kollektiva önskan är att återförenas med vad de ser som ett mäktigt och nytt Ryssland.
I samband med denna listiga manöver erkänner Vladimir Putin i sitt tal den 21 september, med ryska mått, en liten, men kraftig, upptrappning av den ryska militära närvaron i Ukraina -och därigenom göra ytterligare en del av Rysslands outnyttjade militära styrka och kapacitet tillgänglig.
Detta kommer att resultera i en snabb stegring i den pågående processen för förintelse av den ukrainska militären, dess berg av NATO-vapen och dess många "utländska frivilliga".
Detta ställer förstås imperiet inför ett existentiellt dilemma. Nederlaget för NATO's proxyarmé, vapen och ledarskap i Ukraina i händerna på ryssarna kommer att ses över hela världen som ett aldrig tidigare skådat nederlag för den amerikanska hegemonin, en skiljelinje som kommer att medföra djupa geopolitiska konsekvenser.
Det kommer att innebära slutet för NATO som en trovärdig militär allians. Det kommer att innebära slutet för EU i dess nuvarande sammansättning.
Med andra ord kommer ett avgörande nederlag för imperiets strävanden i Ukraina att ses i Washington, London och Bryssel som ett existentiellt hot -vilket det är. Och som sådan är det svårt för mig att föreställa mig att de inte accepterar det resultatet.
Med det obegripligt blodiga tillbakadragandet av den olyckliga ukrainska "Kherson-motoffensiven", och nu den nästan komiska härvan av den stökiga "motoffensiven" i Kharkiv, har Ukrainakriget tagit en stort steg mot dess sedan länge förutsedda slutsats.
Demilitariseringen av Ukraina har antagit särskilt fruktansvärda förluster. Det som var den största, bäst utbildade och bäst utrustade landstyrkan i Europa i början av 2022, har reducerats till ett ynkligt skal av sitt forna jag. -Nära 100 000 döda och dubbelt så många permanent lemlästade. Trupperna som nu bemannar frontlinjerna är en församling av mestadels otränade värnpliktiga, ofta tvingade av sina egna officerares gevär, att möta de massiva artilleribombarderna från en fiende som de förmodligen aldrig kommer att se, och som de aldrig ens kommer att få se, eller få en chans att skjuta tillbaka på innan uniformen med deras namn på rivs sönder i botten av en skyttegrav fylld med avföring.
För att vara tydlig behåller Ukrainas väpnade styrkor fortfarande en viss farlig anfallskraft på lång räckvidd i form av en handfull överlevande NATO-försedda M-777-haubitsar, och de få raketer de än har kvar till sina kvarvarande HIMARS-launchers.
Men detta krig har nått ett stadie som motsvarar Nazityskland i mitten av januari 1945: kriget är förlorat, alla vet att det är förlorat, och allt som återstår är positioneringen inför den oundvikliga kapitulationen, den ohederliga plundringen och de enstaka trakasserierna av några få aldrig-ge-upp krypskyttar som kommer att slåss till sin sista omgång ammunition och sista droppen blod.
Med andra ord, vi har kommit till den farligaste delen i denna konflikt.
Som jag ofta har observerat i detta krig, i det allra djupaste, har det alltid varit en existentiell kamp mellan Ryssland och de snabbt sjunkande förmögenheterna och världsherraväldet i det döende korrumperade Amerikanska imperiet.
Från och med Sovjetunionens fall och genom hela 90-talet så tävlade de västerländska gamkapitalisterna för att splittra, erövra och förstöra naturresurserna. Och faktiskt så på tio år lyckades de utvinna en enorm hög med skatter på Rysslands bekostnad.
Till en början trodde gräshopporna i Washington att de kunde manipulera Putin lika lätt som de hade hans föregångare. Men de insåg den villfarelsen. Så då började de pressa Putin och Ryssland genom att metodiskt assimilera i sin "försvarsallians" (alla de tidigare alliansfria nationerna som stod mellan NATOs 1997 gränser och den ryska gränsen).
Detta väckte naturligtvis en osäker ställning i Ryssland, och 2007, vid säkerhetskonferensen i München, höll Putin ett tal där han uppmärksammade imperiet att Ryssland drog en linje i sanden vilket Ryssland inte skulle tillåta ytterligare NATO-expansion. Den linjen sträckte sig från östra Polen till norra Armenien.
Deklarationen blev först hånad och sedan avfärdad.
Jag misstänker att detta var då Ryssland kom att inse att krig mycket troligt var oundvikligt för att behålla sin suveränitet och säkerhet.
Ändå visade Putin ett utomordentligt tålamod. Samtidigt som han initierade ett aggressivt militärt uppgraderings- och expansionsprogram hade han mycket tid inför de kommande åren.
Men med hotet mot Rysslands strategiska flottbas i Syrien och den USA-orkestrerade statskuppen i Ukraina, var han tvungen att agera, om än med stor återhållsamhet, för att ändra händelseförloppet. Han sände en expeditionsstyrka till Syrien för att förhindra Assad-regimens fall i händerna på USA-stödda "moderata rebeller", han flyttade pjäser för att återta det historiskt ryska Krim, och för att mycket mer aggressivt stödja de etniska ryska separatisterna i Donbass-regionen i Ukraina som förde ett svagt balanserat inbördeskrig mot den USA-installerade regimen i Kiev.
Den Amerikanska planen i Syrien hindrades. Men den pågående de facto NATO-assimileringen av Ukraina fortsatte, när USA och dess NATO-allierade satte sig för att metodiskt konstruera vad som så småningom skulle bli den mest avancerade proxyarmén i historien, med ambitioner att locka Putin in i ett slaviskt inbördeskrig som skulle skada sin fortfarande bräckliga ekonomi och framkalla social oro inom Ryssland och missnöje bland dess olika inhemska maktområden, och i slutändan åstadkomma "regimskifte" i Kreml.
Men Putin utmanövrerade imperiet, varje gång.
Samtidigt producerade den ryska missilteknologins decennier långa överlägsenhet åt Putin flera trumfkort i form av långdistansvapen, som kan hota amerikanska militära tillgångar praktiskt taget var som helst på planeten.
Beväpnad med detta ace in the hole, stärktes Putins förhandlingsposition avsevärt, och från 2018 och framåt började han uttrycka mycket kraftfullare att Ryssland inte skulle acceptera någon ytterligare NATO-expansion mot sina gränser, -mest uttryckligen i fallet med Ukraina, där den ambitiösa utbildningen och utrustningen av en NATOs proxyarmé fortsatte i snabb takt.
Återigen blev Putins varningar hånade och avfärdade.
Slutligen, när den alltför självsäkra Zelensky-regeringen i Kiev i slutet av 2021 flyttade för att placera sina mest erfarna, bäst beväpnade och bäst utbildade styrkor i västra Donbass och i Mariupol, vid porten till Krimland, helt klart förberedande för ett försök att återta Krim -Så visste Putin att sanningens ögonblick äntligen hade kommit.
I slutet av december 2021, vidarebefordrade ryssarna ett dokument till USA och dess NATO-vasaller som i detalj formulerade Rysslands uttryckliga krav på tillbakadragning av NATO till dess 1997 års gränser.
Återigen framkallade Rysslands krav och varningar hånfulla kommentarer från imperiet och dess undergivna europeiska kolonier.
Och så började det länge oundvikliga kriget den 24 februari 2022 och fortsätter än idag.
Nu måste det tydligt förstås att kriget i Ukraina handlar om mycket mer än att bara Ryssland återupprätta strategiskt djup på sin västra gräns och återassimilering av etniska ryska befolkningar i moderlandet. Nej, det handlar, som alla stormakter på planeten mycket tydligt inser, om att sätta stopp för hejdlös amerikansk imperialism. -Ekonomiskt, politiskt och militärt. På någon nivå kan det inte råda några tvivel om att detta nu är allmänt erkänt som den största konsekvensen av detta krig.
Washington, New York och London.
Det avgörande nederlaget för deras armé i Ukraina, och deras imperialistiska expansions förlust, kommer att påskynda den redan påbörjade övergången av planeten till ett multipolärt maktbalansparadigm som t.ex. världen före tillkomsten av amerikansk global dominans under eran efter andra världskriget.
Lätt uttryckt markerar det slutet på det amerikanska imperiet.
Och så befinner vi oss nu i det farligaste ögonblicket som mänskligheten har ställts inför, kanske i hela historien. Nu kommer vi att få reda på vad självmordsmästarna av imperiet kommer att göra när de står inför den oundvikliga förlusten av sitt herravälde över jorden. Något säger mig att de är högst osannolikt att rycka på axlarna, bli filosofiska över det hela, eller samla ihop alla sina militära leksaker och gå hem. Att göra det skulle signalera till imperiets kolonier och vasaller att festen är över.
NATO kommer i praktiken att upphöra som en meningsfull och trovärdig allians. Europeiska unionen i dess nuvarande form kommer snabbt att upplösas.
...
Bra inlägg. Dessutom följer Ryssland samma spelregler och lagar som USA använde för att invadera Irak. Så väst kan INTE hävda att invasionen är olaglig.
Nu använder Ryssland sig åter av samma spelbok och kopierar det USA gjorde när de erkände Kosovo självständigt. Om andra länder erkänner Luhansk och Donetsk som delar av Ryssland MÅSTE USA erkänna landet ENLIGT SINA EGNA LAGAR.
Inte undra på att Pedo-Biden håller på att få hjärnblödning så snart han öppnar käften och pratar om Ryssland.
