Tobias Andersson (SD)

Om det är sant eller inte är avgörande för om den som yttrade "förtalet" skall undslippa ansvar i det fall det var försvarligt att yttra sig. Eller lite mer krångligt uttryckt Att det yttrade är sant är ett rekvisit för att den yttrande skall kunna ha ansetts ha skäl att yttra det yttrade och att det då inte skall leda till straffansvar. I detta fall bortses helt från konsekvenserna för den beskyllda. Det är detta villkor som jag menar skulle ha friat Ebba i Ebba-fallet, och det är då ett krav att det hon sa var sant, vilket det alltså var.

I detta fallet är yttrandet inte sant, och då spelar det ingen roll om det fanns skäl att yttra det yttrade. Å andra sidan kan man säga att det rimligen aldrig kan finnas skäl att yttra en lögn. Vilket ju å tredje sidan är vad som blir resultatet av lagen så som den är skriven.

I första hand utreds om ett brott begåtts överhuvudtaget, och då är konsekvenserna för den beskyllda irrelevanta. Detta är i princip enligt 1 § om ärekränkning. Därefter, om ett brott kan konstateras, ses till om det är grovt eller inte och då vägs "konsekvenserna" in, t.ex. spridningens omfattning.

Ja, det skall bli intressant att se vart det tar vägen.
Har vi fått någon bekräftelse på att polisanmälan är inlämnad?

De har immunitet för sådant de säger från riksdagens talarstol.

Just Ebba-fallet visar att sanningsrekvisitet är underordnat. Men, vårt juridiska "system" har kanske ändra sig till denna gång.

Vet inget om anmälan.

Om du med "underordnat" menar att det kommer i verkan först om det som yttrats kan anses försvarligt, så ja visst så kan man se det. Men man kan också vända på det och säga att det måste vara sant för att kunna anses försvarligt.

Man kan också vända på själva förtalsdelen och säga att om det som sades var sant och försvarligt, så var det inte förtal.

Vad som är underordnat eller överordnat blir mer en filosofisk fråga.

Rekvisiten för att undslippa straffansvar är kumulativa, yttrandet skall ha varit sant och det skall ha varit försvarligt.

Om yttrandet var sant och försvarligt, så skall man ej dömas till ansvar.

Man kan gott argumentera för att det sanna och försvarliga är överordnat själva förtalet, eftersom det undanröjer straffansvaret.

I Ebba fallet får vi aldrig veta om det som sades var försvarligt eftersom det inte prövades. Att det var sant vet vi redan, det är fakta (ett objektivt rekvisit)
Kanske är det därför som du menar att det sanna är underordnat. Eftersom det hon sa var sant men hon undslapp inte ansvar ändå. Men rent strikt juridiskt gäller det omvända också. Om det var försvarligt att säga, men inte sant, hade hon inte heller undsluppit ansvar. Den ena står inte över den andra. Båda måste vara uppfyllda. Nu säger jag kanske emot mig själv i första stycket ovan. I så fall menar jag att detta sista är mer korrekt

I detta fallet med Tobias Andersson så vet vi (i avsaknad av bevis däremot) att det yttrade inte var sant, och den som pekade ut TA som brottslig kan därför inte undgå ansvar genom att hänvisa till att det var försvarligt. För att undslippa ansvar måste alltså polis/åklagare anse att inget brott begåtts alls, eller att det inte finns grund för allmänt åtal. Det senare torde bli extremt krystat i ljuset av tidigare allmänna åtal, återigen ex.vis Ebba-fallet.

Att politiker får anses tåla mer än gemene man kan jag hålla med om.

Men att utpekas som brottslig på sociala medier av sveriges största partis presschef är tveklöst långt över den gränsen. Det är verkligen inte ok att vi har en massa politiska tjänstemän som springer omkring och i sociala medier med lögner pekar ut diverse politiker som brottsliga.

Om Jimmie Åkesson hade nämnt Ygeman vid namn gällande såväl hans faktiska brott som han är dömd för, eller menat att han begått brott i samband med deblacet han ställde till med på Transportsstyrelsen, så hade jag tyckt att det var helt i sin ordning. Det var ju sant, det har med politiken att göra och dessutom hade han skäl att uttala sig mot bakgrund av S presskonferens några dagar tidigare. Men SD's presschef lögnaktigt påstått att Ygeman hotat barn, då hade det varit precis lika illa som att S presschef lögnaktigt påstår att TA hotat barn.

Jovisst kan man göra rättsfilosofi av både sanningsfrågan och förtalsfrågan, men till slut är det inte ett seminarium på Juridicum, utan ett domslut som skall falla, och då förefaller det som troligast att sanningsaspekten får liten till ingen betydelse. Men, jag kan ha fel, jag har haft fel förr. Minns en gång 1995...

Nä men vilket baklängesmål. Börjar man rota i SD:s nätmobb, vilket kan bli fallet nu, kan mycket otrevliga saker dyka upp som SD helst vill ha undanskymt. Sossarna gnuggar händerna när SD, i brist på demokratisk känsla, skiter ner sig för något som inte uppfattas som förtal.

Varför kan inte SD leverera något träffsäkert i huvudtaget? De verkar vara helt tafatta, helt utan maner, bara planlöst pladdrande.
Troligen är det partiets toppstyrda kultur som gör partiet så plågsamt efterblivet.

Tja, om det bedöms som förtal men också som att det fanns skäl för uttalandet, så blir sanningsfrågan helt avgörande, sant = friad, falskt = dömd.

Varför menar du att just sanningsfrågan skull få liten till ingen betydelse i detta fallet?

Personligen så menar jag att den är avgörande för att man inte ens behöver värdera om det fanns skäl att yttra sig.

Själv har jag fel ganska ofta, men jag ser det som en förutsättning att inse och förstå det, för ständigt fortsatt lärande och kunskapsinhämtande

Jag anser att sanningsfrågan borde tillmätas stor betydelse, men med ledning av Ebba-fallet är jag skeptisk till att det blir så. Nu skall jag inte vara för dogmatisk - även användande av sanning kan nog understundom utgöra förtal, men det bör definitivt utgöra en kraftigt förmildrande omständighet.

I härvarande fall tycks emellertid ingen sanning i det förtalande uttalandet föreligga, och då är det så klart graverande. Men...

Ok, då är jag med dig, och att sanningen generellt sett borde tillmätas större betydelse för att något inte är förtal håller jag helt med om. I grund och botten tror jag då att vi är överens om att sanningen som rekvisit för åtalsfrihet borde frikopplas från rekvisitet om skäl. Var det som sades sant är det inte förtal, utom möjligen omvänt i vissa undantagsfall. Som kanske skulle kunna vara om det inte fanns någon rimlig anledning att uttala sig. Och det kan man ju tycka att det gjorde i bägge dessa fall, men med den skillnaden att i Tobias fallet var det sagda trots allt inte sant, och då rök han på det i alla fall, även om det var rimligt att uttala sig om Tobias agerande (vilket dock inte var att hota barn).


Just precis.

Det står såklart fritt fram för dig att tycka, men jag tvivlar starkt på att någon åklagare kommer att hålla med för att ta upp det till allmänt åtal. Så då blir det isåfall upp till TA om han vill driva det vidare som enskilt åtal. En process som jag betvivlar att han kommer att vinna. Tänk på hur många som kallat Löfven och Tegnell för mördare i samband med Sveriges coronastrategi där de lät många äldre dö. Tror du någon skulle fällas för förtal ang det?

När kallade ett riksdagspartis presschef Löfven och Tegnell för mördare på twitter i samband med Sveriges coronastrategi, och när gjorde de en anmälan om den saken?

Nej, just det. Det har aldrig hänt, inte något av det.

Det förefaller som det är en hel del mekanismer här som du inte fattar. Du får väl läsa på lite mer ingående om vad förtal är och vad som krävs för åtal.

Du tycks påstå att det inte är förtal att i sociala medier kalla Anders Tegnell för mördare, i alla fall inte tillräckligt för allmänt åtal, men i så fall skulle det näppeligen vara tillräckligt att kalla Johann Binninge för sexualbrottsling heller, och det senare var ju dessutom sant.