Glider ifrån mina vänner - någon som kan relatera?

Javisst, i 30-årsåldern upp till 40, börjar man logga ut från varandra. Av 15-20 kompisar jag hade från studentåren återstår väl två-tre idag. Jag saknar inte de övriga. Vi hade kul och festade ihop, åkte skidor på vintern, charter på sommaren, spelade spel nätterna igenom osv.

Baksmällan blir också på något märkligt sätt värre med åren, nu tar en rejäl festkväll tre dagar för mig att kurera mig från, så det får man inte göra mer än någon gång om året eller vartannat år. Festande är i sig också idag ett otillräckligt och tråkigt umgänge, tycker jag.

Intressant att reflektera är vilka kompisar som blir kvar. Vad är du delar med de som är kvar, och vad är du inte delar med de andra? Ofta är det också så att man vid 40 års ålder mognat fram sin inre kärna (40-årskrisen helt enkelt) och då är umgänge som inte matchar kärnan tråkiga att umgås med.

Självklart! Sedan är det lite skillnad att se ner på främlingar på internet, och på att se ner på de man kallar sina vänner.

Har haft bra relationer med mina vänner i snart 15 år. Vi träffades i grundskolan och har rest och festat mycket ihop - vi är ett gäng på 16pers och många har ofta sina respektive med och så det händer att vi blir en grupp av 30 pers när vi samlas. (Många bor runtom i Europa.)

Nåväl. De senaste åren har jag märkt att jag börjat tröttna lite på festandet och resandet. Det tär mycket på psyket och krafterna.. självklart har vi roliga stunder tillsammans och jag är väldigt tacksam för dem och allt vi upplevt. Dock så blir jag mer och mer redo för och skaffa familj med min sambo, och känner ro i sinnet som inte är så taggad på "jetset-livet" längre. Jag är glad när jag får koppla av, kolla en serie/läsa en bok, träna o ta en promenad i skogen.

De flesta av dem är rätt beroende av sociala medier och är negativt inställda till och skaffa barn & stadga sig med familj. Mycket snack om vego-mat och miljön samtidigt som man flyger med lågbudget bolag flertal ggr om året. Nu när vi blivit äldre så pratas det även mycket om botox och dylikt. Väldigt lite tankar och diskussioner om djupare samtalsämnen samt få som vågar ta upp saker som inte "trendar".

Känner att jag har mindre och mindre gemensamt med dem. Blir mer och mer fokuserad på päronen/syskon/syskonbarn samt eventuell egen familj.
Samtidigt är jag rädd för och släppa taget (men orkar inte riktigt hålla upp fasaden heller).

Har någon varit i samma sits? Hur gjorde du när du märkte att du gled ifrån, släppte du taget helt och körde ditt, ångra du dig i efterhand osv? Vet inte riktigt om det är jag som är onödigt mogen och tråkig eller om det är dem som halkar efter .. kan tillägga att vi är alla tidiga 90-talister.

Tror att den stora skillnaden är att jag är väldigt trött på att ha mig själv som mittpunkten i mitt liv. Har upplevt mycket och det är inte så mycket som gör mig exalterad längre. Vill på ett eller annat sätt göra saker för andra - och misstolka mig inte, jag förstår att i grunden så är även detta en självisk önskan.

De flesta jag känner sedan grundskolan/ högstadiet och gymnasiet har tagit bort de flesta av sina vänner från den tiden på facebook. Folk får nya umgängen och då duger inte de gamla, eftersom människor utvecklas åt olika håll med stigande ålder och många vill kanske inte bli påminda om hur de var under skoltiden. En och annan från den tiden hänger kvar, men det är ofta de som inte gjort någon karriär att tala om.

Livet går ut på att upptäcka alla förmågor man har, både i sig självt och i relation och gemenskap med andra. Och ingen annan än du kan leva ditt liv. Ingen annan vet heller vilka saker och aspekter av dig själv du vill utveckla. Därför föreligger paradoxalt också en skyldighet för dig att upptäcka och utveckla din potential, och om det innebär uppbrott från dina gamla kamrater, så är det nödvändigt för dig att komma vidare med den du är i din innersta kärna.

Så se det inte som själviskt, utan det här är varje människas skyldighet gentemot sig själv och gentemot det liv som du fått genom att födas som människa.

Har haft bra relationer med mina vänner i snart 15 år. Vi träffades i grundskolan och har rest och festat mycket ihop - vi är ett gäng på 16pers och många har ofta sina respektive med och så det händer att vi blir en grupp av 30 pers när vi samlas. (Många bor runtom i Europa.)

Nåväl. De senaste åren har jag märkt att jag börjat tröttna lite på festandet och resandet. Det tär mycket på psyket och krafterna.. självklart har vi roliga stunder tillsammans och jag är väldigt tacksam för dem och allt vi upplevt. Dock så blir jag mer och mer redo för och skaffa familj med min sambo, och känner ro i sinnet som inte är så taggad på "jetset-livet" längre. Jag är glad när jag får koppla av, kolla en serie/läsa en bok, träna o ta en promenad i skogen.

De flesta av dem är rätt beroende av sociala medier och är negativt inställda till och skaffa barn & stadga sig med familj. Mycket snack om vego-mat och miljön samtidigt som man flyger med lågbudget bolag flertal ggr om året. Nu när vi blivit äldre så pratas det även mycket om botox och dylikt. Väldigt lite tankar och diskussioner om djupare samtalsämnen samt få som vågar ta upp saker som inte "trendar".

Känner att jag har mindre och mindre gemensamt med dem. Blir mer och mer fokuserad på päronen/syskon/syskonbarn samt eventuell egen familj.
Samtidigt är jag rädd för och släppa taget (men orkar inte riktigt hålla upp fasaden heller).

Har någon varit i samma sits? Hur gjorde du när du märkte att du gled ifrån, släppte du taget helt och körde ditt, ångra du dig i efterhand osv? Vet inte riktigt om det är jag som är onödigt mogen och tråkig eller om det är dem som halkar efter .. kan tillägga att vi är alla tidiga 90-talister.

Har inte varit i samma position som dig, men kan fortfarande relatera. Jag tror majoriteten män och kvinnor glider ifrån många av sina vänner medan man är 27-40 år. Varje enskild vänskap kan bero på helt olika saker.

Folk blir tråkigare. Folk hittar sig själva. Folk flyttar. Folk slutar festa. Folk festar för hårt. Folk skaffar olika typer av partners. Folk förblir singel. Folk skaffar udda hobby. Folk har ingen hobby. Folk isolerar sig. Folk blir för på.

Hade jag varit TS..?

Jag hade varit helt ärlig med att man är "färdig" med livet. Inte dra in massa taskiga grejer mot någon utan nu har man festat, rest och så. Man är redo att ta nästa steg eller ett steg ifrån allt. Några kanske kommer säga "Fan vad tråkig han blivit" medan andra kommer känna igen sig. De som känner igen sig kanske vill umgås mer på sätt som är lämpliga för dig. Spela golf, käka en middag utan massa alkohol, gå på dubbeldejt eller vad du nu gör.

Vissa kanske lyckas behålla alla vänner, men det lär vara ovanligt. Många kommer försvinna, en del kommer finnas på håll och förhoppningsvis kommer några vara kvar.

Tror stenhårt på att ärligheten fungerar. Massa vita lögner för att slippa hänga på kommer driva bort alla i längden. De kommer tro att du inte bara ledsnat på specifika saker utan på de som personer. Vilket kanske inte är fallet? Det kanske är halva gänget du känner mindre gemensamt med egentligen?

Självfallet så har man lite bättre relationer med vissa - men har ju även märkt, att även detta förändrats inom åren då en del drar åt ett håll o andra åt ett annat. En som jag va närmst för några år sen har jag väldigt lite gemensamt med nu. Kärleken finns där och det är inget personligt, men ibland tar man avstånd för att skydda sig själv från vanor som man vill komma ifrån.

Tror med majoritetens svar i denna tråd så kan man nästan konstatera att det är nog bäst o låta naturen ha sin gång och det är onödigt o hålla fast vid något bara för att det varit mittpunkten vid ett tidigare skede. Kommer absolut inte säga något taskigt eller liknande, jag har full respekt för varje individs rätt till och leva utvecklas med sitt intresse.

Det är långt ifrån omöjligt att vi hittar tillbaka till varandra igen - kanske under helt andra omständigheter och dynamik, men det välkomnar jag så länge det inte känns "tvingat"!

Haha...nä, men om man inte gillar någons stuk så drar man väl vidare. Att se ner på andra tyder inte på någon vidare karaktär.