Ursprungligen postat av
Assyouwish
Skulle kunna skriva en bok om mina äventyr inom sjukvården men ska försöka hålla det så kort som möjligt.
2012 var jag drygt 25 år, vältränad, social, frisk, lycklig- lite på gränsen till euforisk och hade jobbat som en maskin i nästan 10 år (servitris, telemarketing, städare bl.a). Sen var jag med om ett svårt trauma som fick mig att gå in i väggen och fick sluta jobba. Det triggade även igång lite annat kul, min bipolära sjukdom bröt ut. ADHD har jag levt med sen barnsben men aldrig fått medicinering pga att mina utredare alltid slutade eller så rymde jag runt och gömde mig från familj och vänner. Jag slutade i skolan årskurs 8 i grundskolan och började jobba strax efter. Panikattackerna började i 16 års åldern och uppsökte ständigt läkare för att kolla ekg och hjärnan men de hittade inget fel. Självmedicinerade mig med amfetamin och alkohol (ofta på arbetet) i några år tills jag fick ett seriöst jobb. Nu fick jag massvis med ansvar, jag trivdes med mitt utseende, hade många vänner, bra med pengar, störtkär i min nya pojkvän (Haft otur med kärleken, blivit misshandlad och respektlöst behandlad av både kåkfarare, fotbollshulliganer och narkomaner).
2012 rasade korthuset. Blev på väg från jobbet en natt överfallen och våldtagen. En modig ängel räddade mig medans jag låg och blev strypt och hade tuppat av. Hon har min tacksamhet tills jag dör.
Mina psykiska sjukdomar kom som på löpande band (fick äta antidepressiva som gjorde allt värre) och jag blev uppsagd pga psykotiskt beteende.
Då börjar min resa, psykiatrin först. Fick efter många utredningar diagnoserna ADHD, Bipolär 1, PTSD, GAD, eventuellt OCD och Borderline men har inte orkat göra klart de utredningarna kände mig överväldigad av diagnoser. Började bli medicinerad med Litium, läkarna skulle ha koll på min sköldkörtel men det glömde dem i mina blodprover så var själv tillslut tvungen att fråga eftersom jag mådde ren skit på sätt som är svårt att förklara. Visade sig att jag hade svår hypertyreos. Bort med Litium snabbt som fan och in med Lamictal, Concerta, Abilify. Och såklart sömntabletterna skulle korrigeras från stilnoct till imovane och propavan. Atarax slängde jag med ett hånflin. Sen träffade jag en läkare som sa att jag kunde koncentrera bort ångest/ depression så han plockade bort lite psykofarma hit och dit. Sen bytte jag läkare och de satte in dubbel dos på de mediciner han plockat bort pga att jag krashade totalt utan mediciner. Men medicinlistan började bli längre och längre. Tillslut stod jag på ett 15 tal tabletter om dagen för att fungera. Och mitt i allt detta står jag i kö till KBT men går jäkligt segt. Jag har under åren försökt jobba men har svårt att kontrollera ångest attacker under arbetstid.
2016 var mitt senaste försök men fick en köttkniv genom handen när en besticklåda föll på mig i restaurangen jag jobbade. Nervskada, misslyckad operation och än idag fungerar inte min vänster hand, tur jag är högerhänt.
Efter det började jag få molande värk i ländryggen och fick svårt att gå längre sträckor. Detta eskalerade rejält på 1 år, tillslut hade jag ont i hela ryggen och ut i skinkor och lår. Gjorde MR 2017 men var bara början på ett diskbråck. Fick lite citodon och tramadol. Nån diklofenak kur hit och dit minns inte riktigt. Men nu 2017 har jag gått upp 15 kg på ett år. Har ju då inte hållit upp motionen/ träningen pga smärtor och äter en del olanzapine och quetiapine som enligt läkarna kan va en delvis förklaring. Men smärtorna börjar sprida sig till armar och underben. Jag åker fram och tillbaka till vårdcentraler och akutmottagningar, fick ofta ryggskott av nästan ingenting. Får magproblem för det mesta illamående och kräkningar från ingenstans, högt blodtryck, känselbortfall i fötter och händer.
Hela mitt hudlager känns som ett stort blåmärke. 2019 har jag så mycket kroppsliga problem att jag knappt går ut och handlar längre. Plus att jag då gått upp 40 kg och har inga pengar till större kläder.
Jag påbörjar en utredning om Fibromyalgi. Men min läkare slutar och väntar på att nån ska ta upp tråden. Tillslut terroriserar jag vården säkert 3 dagar i veckan både psykiatrin och VC. Jag behöver få gå KBT för det första och en rejäl smärtutredning. 2021. Nu är jag helt kaputt, beroende av både benzo och opiater, sömntabletter och lugnande, smärtstillande.. ja. Nu träffar jag min nuvarande läkare. Har nu gått upp nästan 65 kg sen 2016, tappat halva håret, stress eksem lite här och där, kaos i magen, totalt deprimerad (Precis fått börja KBT) och desperat. Hon kollade på mina eksem vilka var väldigt milda, och misstänkte Psoriasis, hmm kan det vara Psoriasisartrit jag har? Blir remitterad till Reumatolog trots att jag gjort en utredning ifall jag har reumatism men var inte tillräckligt inflammerat. Men tydligen hade de vetskap om artrit. Så i februari i år sätter de diagnosen, Psoriasisartrit. Får nu ett biologiskt läkemedel i form av injektioner som heter Imraldi. Skulle ta dem i 3 månader sen återbesök. Fick göra MR höfter där man ser ifall det är artrit. Jag börjar få biverkningar ganska snabbt på ett par veckor bara. Börjar med små psoriasisliknande prickar på fötter och händer. Nu har jag börjat simma dagligen, samt skära ned på tabletter.. så jävla peppad av att kanske det ska hjälpa så skiter i hur jag ser ut i baddräkt och bara vill frisk igen. Eksemen sprider sig så fick börja simma med badstrumpor för det såg lite äckligt ut. Plus att jag fortsätter gå upp i vikt, så jag gör som jag alltid gör. Ringer runt och ber om hjälp, ska eksemen försvinna, varför går jag upp i vikt. Ja eksemen kommer försvinna säger dem, en liten biverkning i början bara. Och vikten beror på att jag bygger muskler trots att jag säger att jag bara motionerar. Jag får salvor utskrivet. Men 2 månader in i behandlingen börjar jag få svårt att gå på fötterna och händerna är verkligen inte på topp. Men de säger att jag ska fortsätta med injektionerna ändå. Nu är det så illa att jag kan inte simma längre, det gör för ont. Det är blandat med blåsor, "kakor", torrt, spricker, blöder, klåda och ödem. Jag får en tid om en månad. Haltar dit från där taxin lämnar mig och gråten i halsen. Jag har min killes badtofflor på mig för får inte på mig mina egna, men hen vill inte ens undersöka mig utan säger bara ok då får du sluta med behandlingen så blir det bättre. OCH - Jajuste, MR visade inget spår av artrit, så du får gå tillbaka till din vårdcentral nu.
Så allt var i onödan.
Måste runda av här nu.. säkert varit på vc 170 gånger senaste månaderna och hudläkare. Har en ovanlig hudsjukdom till följd av Imraldi, PPP förkortat. Men detta var den svåraste min hudläkare någonsin sett. Håller nu på med en aggressiv behandling sen början av juli.
Detta förklarade hon att den är obotlig och svårbehandlad. Så detta kommer i skov livet ut.
Jag är sängliggande för det mesta och min kille sköter allt från att handla, städa plus att han jobbar.
Mina fötter är som skinnflådda och uppsvällda och mina händer växlar från blåsor till torrhet och sprickor. Jag har även gått upp över 15 kg till. Våga gissa dagens vikt? Mina smärtor innan kan inte ens mäta sig med de jag har nu. Det kom som dubbelt tillbaka. Men läkarna verkar ha gett upp. Hen sa senast att jag skulle googla själv.
Nu till hur jag ska hämnas. Är det vården eller läkemedlet?
Tänker fan mjölka vartenda droppe från försäkringsbolagen. Men vad är bäst, var ska man börja och löf/lif vad ger mest ersättning ifall jag nu kvalificerar för det? Har anmält till patientnämnden men de kan inte svara på frågor om ersättning. Och jag har googlat mig blodig på vilka belopp man har rätt till men hittar inget konkret. Känner att jag blivit runt tossad sen 2012, är det kanske bättre att anlita en jurist? Har så många funderingar så jätte tacksam för svar och dialoger!
