Rationalism och postmodernism i svensk politik

Politiken både i Sverige och andra länder formas idag inte bara av ekonomiska höger-vänsterfrågor utan även av filosofiska frågor som har att göra med hur man ser på verkligheten. Det är två filosofiska traditioner som drabbar samman: den analytiska filosofins kritiska rationalism och den kontinentala filosofins postmodernism.

Kritisk rationalism

Rationalister anser att det finns en objektiv verklighet som kan förstås av det mänskliga förnuftet (ratio på latin). Idag företräds rationalismen främst av Karl Poppers kritiska rationalism, som beskriver hur man avgör om en teori är sann eller falsk. Teorier måste enligt Popper kunna testas mot verkligheten i försök och falsifieras om de är falska. Poppers kritiska rationalism räknas till den analytiska filosofin, som framför allt utvecklades i den engelskspråkiga världen.

https://en.wikipedia.org/wiki/Critical_rationalism

https://plato.stanford.edu/entries/popper/

När naturvetare talar om den vetenskapliga metoden är det Poppers kritiska rationalism som avses. Det här synsättet är så dominerande inom naturvetenskapen att många länge tog det för givet även inom politik och samhällsliv, utan att vara medvetna om den underliggande filosofin. Man kan säga att den kritiska rationalismen speglar den förnuftstro och utvecklingsoptimism som präglade det moderna samhället efter andra världskriget. Genom rationella och evidensbaserade beslut skulle man bygga en bättre värld.

Postmodernism

Postmodernister anser att verkligheten som vi upplever den är konstruerad av betraktaren, och därför subjektiv. Huruvida ett påstående är sant eller falskt beror på betraktaren (relativism), och man kan inte förstå någon annans verklighet utan att dela dennes bakgrund och erfarenheter. Det finns alltså flera sanningar som tävlar med varandra. Den härskande gruppens sanning upphöjs dock ofta till norm, och styr då enligt postmodernisterna hur människorna beter sig.

https://en.wikipedia.org/wiki/Postmodernism

https://www.britannica.com/topic/postmodernism-philosophy

https://plato.stanford.edu/entries/postmodernism

Postmodernismen hör till den kontinentala filosofin (tysk och fransk filosofi). Postmodernismen har till skillnad från den kritiska rationalismen en stark ställning inom humaniora och samhällsvetenskap. I politiken finns det idag ett postmodernistiskt inflytande över hela vänster-högerskalan, vilket gjort politiken tvådimensionell.

Filosofi och politik

Kritiska rationalister vill steg för steg skapa ett bättre samhälle där alla lever i ekonomisk, politisk och social frihet. Popper kallar denna metod för piecemeal social engineering och ställer den i kontrast till utopisternas grandiosa planer, som ofta leder i fördärvet. Detta reformistiska synsätt delas av socialliberalismen, och Popper räknas som en viktig socialliberal tänkare.

Postmodernister lägger i stället stor vikt vid normer och värderingar eftersom de antas styra hur folk agerar. Kan man bara ändra på dessa så att människorna blir "bättre" får man också ett bättre samhälle, är det tänkt. Mycket av postmodernisternas politik går därför ut på att kritisera normer och värderingar som antas skapa osynliga strukturer i samhället.

Tydligast ser man detta inom identitetspolitiken, men ambitionen att ändra på samhället genom att ändra på människor och strukturer finns även inom miljöpolitiken och många andra områden.

En annan viktig skillnad bottnar i hur man ser på verkligheten: som objektiv och lika för alla eller som en subjektiv konstruktion. Kritiska rationalister anser att politiska beslut ska baseras på objektiva fakta medan postmodernister lägger större vikt vid det subjektivt upplevda hos dem som berörs av besluten. Exempel på detta ser man bland annat inom migrationspolitiken, skolpolitiken och kriminalpolitiken.

De svenska riksdagspartierna

Här är ett försök att placera in de svenska riksdagspartierna i två dimensioner där vi förutom en ekonomisk vänster-högerskala även har en filosofisk skala som går från kritisk rationalism (upp) till postmodernism (ned):


Som synes är en skillnad mellan det rödgröna och blågula blocket att de rödgröna i varierande grad är postmodernister och de blågula rationalister. Någon strikt korrelation är det dock inte fråga om. Några kommentarer om enskilda partier:

V står till vänster och är postmodernistiskt. Partiet rör sig dock med små steg i en rationalistisk riktning där man lägger mer krut på fördelningspolitik och mindre på identitetspolitik. Nooshi Dadgostar försökte driva på den utvecklingen på den senaste kongressen, men fick mothugg av postmodernisterna.

S ligger nära mitten på bägge skalorna, vilket skapar spänningar inom partiet. Högersossar mot vänstersossar, rationalister (gråsossar) mot postmodernister.

MP är utpräglat postmodernistiskt och ligger mitt i höger-vänsterskalan.

C är också starkt postmodernistiskt och ligger längs till höger av partierna. Denna "dubbla extremism" förklarar varför C har så svårt att samarbeta med andra partier. De ligger ensamma i ett hörn långt bort från alla andra.

L ligger till höger om mitten. Var tidigare postmodernistiskt men har under Sabuni och Pehrson stadigt rört sig i en alltmer rationalistisk riktning.

M ligger något längre högerut och har också rört sig bort från postmodernismen i en rationalistisk riktning. Den utvecklingen inleddes redan när Reinfeldt avgick, så M har hunnit något längre än L.

KD är svårplacerade, men som värdekonservativ höger är de i vart fall inte postmodernister.

SD är också svårplacerade. Ligger precis som MP i mitten i ekonomiska frågor. Deras svenska identitetspolitik gör att de är något mer postmodernistiska än man först kunde tro.

Frågor att diskutera:

1. Vilka frågor är viktigast i dagens politik? Ekonomiska eller filosofiska?

2. Det är trångt i det rationalistiska högerhörnet. Kommer det att leda till partisammanslagningar?

3. Det saknas en rationalistisk vänster i svensk politik. Kommer det tomrummet att fyllas, och i så fall av vad?

4. Kommer C att närma sig de andra partierna eller fortsätta sin ökenvandring ute i hörnet?

5. Är du själv rationalist eller postmodernist? Förklara gärna varför.

Se följande inlägg för konkreta exempel på skillnaden mellan rationalism och postmodernism, och en sammanfattning av den moderna filosofins historia i tre delar som förklarar de begrepp som diskuteras ovan.

Rationalism och postmodernism i praktiken

Rationalister och postmodernister har ofta svårt att förstå varandra eftersom de tänker så olika. Jag ska belysa det med några exempel. Du kan själv räkna poäng och se om du är en Anna (rationalist) eller en Birger (postmodernist).

1. Abdul från Bangladesh söker asyl i Sverige. Rationalisten Anna anser att man måste granska objektiva fakta. Hur gammal är Abdul? Har han utsatts för politisk förföljelse? Finns det konkreta hot mot honom? Postmodernisten Birger anser att det viktiga är hur Abdul upplever sin situation. Skulle han känna sig tryggare i Sverige? Hot är något subjektivt som Abdul upplever, inte ett objektivt faktum.

2. Läraren Lars har svurit åt eleven Kalle när denne kastade böcker kring sig. Rationalisten Anna anser att innan man klandrar Lars måste man ta reda på objektiva fakta. Varför kastade Kalle böcker? Träffade de någon annan? Postmodernisten Birger anser att det viktiga är hur Kalle upplevde situationen. Blev han sårad? Kände han sig kränkt?

3. Åke är en transsexuell idrottsman som bytt namn till Åsa och vill tävla som kvinna. Rationalisten Anna anser att Åke har rätt att leva som kvinna om han vill, men hans kön är ett objektivt faktum. Han är en man och kan därför inte tävla som kvinna. Postmodernisten Birger anser att det viktiga är hur Åsa upplever sig själv. Om hon känner sig som en kvinna ska hon i alla sammanhang behandlas som en kvinna.

4. Gängmedlemmen Conny åtalas för att ha skjutit ihjäl en annan man. Rationalisten Anna anser att domen måste baseras på objektiva fakta. Vad såg vittnena? Var dådet planerat? Postmodernisten Birger anser att det viktiga är hur Conny upplevde situationen. Kände han sig hotad av den andre mannen? Vilka trauman bär Conny med sig från sin barndom som kan förklara hans agerande?

5. Elpriserna skenar i höjden och det talas om ransonering. Rationalisten Anna anser att eftersom modern kärnkraft är billigare och säkrare än andra kraftkällor bör vi bygga ut den. Postmodernisten Birger invänder att många upplever kärnkraften som farlig, och därför bör vi i stället lägga ner den kärnkraft vi redan har.

6. PISA-undersökningarna visar att svenska skolbarn presterar allt sämre jämfört med andra länders skolbarn. Rationalisten Anna menar att vi måste motivera barnen att studera genom att sätta betyg oftare. Postmodernisten Birger invänder att betyg är skadliga eftersom de strider mor principen om alla barns lika värde.

7. Aktivister kräver att Gustav III-statyn på Skeppsbrokajen ska tas bort eftersom han främjade slavhandeln. Rationalisten Anna anser att politiken måste fokusera på dagens problem och att det vore löjligt att ta bort statyn. Postmodernisten Birger anser att om folk känner sig kränkta av Gustav III så bör vi ta bort alla statyer av Gustav III och inte längre nämna honom i historieböckerna.

8. Allt fler får rivs av varg i Värmland. Rationalisten Anna anser att det är dags att begränsa vargstammen där det finns får. Postmodernisten Birger menar att vargar också har rätt att leva. Dessutom tycker Birger att fårhållning är onödig eftersom han själv är vegan och andra borde lära sig att leva efter hans normer.

9. Presstödet ska ses över. Rationalisten Anna anser att det bör fördelas enligt objektiva kriterier. Postmodernisten Birger kräver att publikationer som inte delar hans värdegrund ska nekas presstöd.

10. Bensinpriset närmar sig snabbt 30 kronor litern. Rationalisten Anna anser att bensinskatten måste sänkas så att pendlare och glesbygdsbor klarar sig. Postmodernisten Birger menar att privatbilismen är skadlig och att folk får åka tunnelbana i stället. Det gör han själv varje dag, och folk borde lära sig att leva efter hans normer.

11. Kraftiga räntehöjningar gör att många inte klarar av sina boendekostnader. Rationalisten Anna anser att alla vetat om att nollräntefesten inte skulle vara för evigt, och att de som nu inte har råd att bo i dyra bostäder måste byta ner sig. Postmodernisten Birger anser att vi måste höja ränteavdragen så att han kan bo kvar i sin bostadsrätt på Södermalm.

12. Motsättningarna ökar i samhället. Rationalisten Anna anser att vi måste ta tag i brottslighet, social utstötthet och segregation genom konkreta åtgärder. Postmodernisten Birger anser att vi behöver en politik för att bygga vår gemensamma identitet.

Observera att skillnaden mellan rationalism och postmodernism inte handlar om huruvida man är mer eller mindre empatisk eller förstående för andra människor, utan om hur man ser på verkligheten: som objektiv och lika för alla eller som en subjektiv konstruktion. Anna fokuserar därför på objektiva fakta medan Birger sätter det subjektivt upplevda och sina egna normer och värderingar i centrum.

Den moderna filosofins historia [del 1]

Nedan följer en kort sammanfattning av den moderna filosofins historia, med fokus på kontinental och analytisk filosofi, och särskilt då postmodernism och kritisk rationalism. För att hålla texten rimligt lång har jag utelämnat de flesta årtal, fullständiga namn och referenser. De filosofer som diskuteras är dock så kända att de ofta omnämns bara med efternamn. Den som vill läsa mer kan lätt hitta dem på Wikipedia eller Stanford Encyclopedia of Philosophy (plato.stanford.edu).

Klassisk rationalism och empirism

Rationalister anser att det finns en objektiv verklighet som kan förstås av det mänskliga förnuftet (ratio) och att det med vetenskapliga metoder går att avgöra om en viss teori eller åsikt är sann eller falsk.

Rationalismen uppstod på 1600-talet (Descartes, Leibniz, Spinoza) och var ursprungligen rent deduktiv. Man skulle med logikens hjälp resonera sig fram till hur verkligheten ser ut. Rationalismen var även reduktionistisk: man ansåg att komplexa system kan förstås om man studerar dess delar var för sig. Den klassiska rationalismen var genom sin tro på det mänskliga förnuftets förmåga starkt framstegsoptimistisk. Den var motorn bakom upplysningen, som därför brukar kallas för fönuftets tidsålder.

En svaghet i den klassiska rationalismen var dess ensidiga fokus på den deduktiva metoden, som lätt leder vilse om premisserna är fel. En tidig reaktion mot den deduktiva filosofin var den brittiska empirismen (Bacon, Locke, Berkeley) som hävdade att all kunskap i stället kommer från våra sinnesintryck och erfarenheter (den induktiva metoden). Längst gick Berkeley som hävdade att det inte finns någon fysisk verklighet och att det bara är själen och dess tankar som existerar.

Som Hume senare visade är dock induktion också en bristfällig metod: vi kan aldrig vara säkra på att ett mönster fortsätter att upprepa sig (induktionsproblemet). Hur många vita svanar vi än ser kan vi aldrig vara säkra på att alla svanar är vita.

Den kontinentala filosofin

En reaktion mot den klassiska rationalismen som kom att dominera västerländsk filosofi i mer än hundra år och fortfarande har många anhängare var den kontinentala filosofin, som kallas så därför att den utvecklades i det kontinentala Europa, främst Tyskland och Frankrike.

Den förste (och enligt många störste) kontinentale filosofen var Kant, som i sin Kritik av det rena förnuftet angrep rationalismen på samma grund som empiristerna: att det bara är genom sinnesintrycken som vi får kunskap om omvärlden. Kant erkände dock existensen av en objektiv verklighet (tingen i sig) även om vi inte kan veta något säkert om den, och ansåg även att viss kunskap (kunskap a priori) är oberoende av sinnesintrycken.

En mer radikal filosof var Hegel, som förkastade Kants ting i sig som en onödig komplikation. Hegel presenterade sin filosofi i Andens fenomenologi. Fenomenologin, läran om medvetandet och sinnesintrycken, kom att spela en central roll i den kontinentala filosofin. Mer om detta nedan.

Hegel förespråkade en absolut idealism, där vi har kunskap om omvärlden bara därför att det finns en identitet mellan tanken och dess objekt. Med detta menar dock Hegel inte samma sak som Berkeley (objekt finns bara i våra tankar) utan att subjekt och objekt utvecklas enligt samma plan (världsandens vilja) och därför måste spegla varandra.

Hegel förkastade även rationalisternas reduktionism, och förespråkade i stället en holistisk epistemologi där full kunskap om enskilda objekt bara kan fås genom att förstå deras relationer till andra objekt. Ju fler objekt som inkluderas i en ständigt mer utvidgad analys desto fullständigare blir kunskapen. Detta utmynnar i en panteistisk tro på en alltomfattande världsande, das Absolute, som inbegriper all möjlig kunskap.

Få filosofer är mer svårbegripliga än Hegel. Redan många av hans samtida avfärdade honom därför som en humbug. Schopenhauer kallade t.ex. Hegel för en "klumpig charlatan". Att jag tar upp honom tämligen utförligt beror på den stora betydelse han fick för den kontinentala filosofin, särskilt då fenomenologin och postmodernismen.

En annan viktig filosof var Nietzsche, en radikal fritänkare som retade många. Nietzsche är ju idag mest känd för att ha inspirerat de tyska nazisterna med sin tes om övermänniskan som står över lagen, något som skulle ha förfärat honom om han levt så länge (han avskydde både antisemitism och nationalism). Nietzsches betydelse för dagens kontinentala filosofi, särskilt då postmodernismen, ligger i att han introducerade relativismen eller perspektivismen, tanken att det finns olika verkligheter som beror på betraktaren. Som Nietzsche uttryckte det: det finns inga fakta, bara tolkningar.

Fenomenologin fick en mer solid grund kring förra sekeskiftet, då Husserl bildade det som kom att kallas den fenomenologiska skolan inom den kontinentala filosofin. Husserl och hans lärjunge Heidegger studerade metvetandet, sinnesintrycken och den subjektiva varseblivningen. Detta blev grunden för den subjektivism som kom att prägla den kontinentala filosofin under hela 1900-talet.

Heidegger var övertygad nazist och utsågs till rektor för universitetet i Freiburg 1933 efter det att nazisterna tvingat bort den nyvalde rektorn von Möllendorff, som vägrat lyda Hitlers order att sparka alla judar. Heidegger har äran av att vara den vid sidan av Hegel mest svårbegriplige kontinentale filsofen. Förutom fenomenologi ägnade han sig åt ontologiska frågor och hans mest kända verk är Varat och tiden där han funderar över existensens och tidens natur. Heidegger använde där ordet Dasein flitigt, och filosofer diskuterar än idag vad han menade med det.

Intresset för tiden delades av en annan kontinental filosof, fransmannen Bergson, som fick Nobelpriset i litteratur för sina funderingar. Heidegger och Bergson utgick båda från den klassiska fysikens världsbild, där tid och rum är helt skilda begrepp. Denna världsbild hade redan krossats av Einstein som visade att rum och tid hänger ihop, men det förstod inte de kontinentala filosoferna. Bergson träffade Einstein för att debattera tiden 1922, men de pratade förbi varandra.

Efter andra världskriget kom tyngdpunkten i den kontinentala filosofin att förskjutas till Frankrike. En fransk filosof som inspirerats av både Hegel och Heidegger var Sartre som i skriften Varat och intet: en fenomenologisk essä om ontologi presenterade sin version av existentialismen, en filosofi med rötter hos Nietzsche och dansken Kierkegaard. Sartre kombinerade fenomenologins fokus på medvetandet, subjektet och det upplevda med Nietzsches relativism, och skapade av det en närmast nihilistisk filosofi.

Camus vidareutvecklade Sartres existentialism till en egen filosofi (absurdismen) som hävdar att livet saknar mening och tillvaron därför är absurd. Både Sartre och Camus fick Nobelpriset i litteratur, men Sartre vägrade att ta emot det.

Lite elakt kan man säga att med Hegel försvann de kontinentala filosoferna ned i fenomenologins kaninhål, och de hittade aldrig ut igen.

Den moderna filosofins historia [del 2]

Postmodernism

Den kontinentala filosofins subjektivism, relativism och anti-rationalism kulminerade på 1970-talet i postmodernismen eller poststrukturalismen (överlappande begrepp), en filosofi som utvecklades i Frankrike och fortfarande spelar en stor roll inom humaniora, samhällsvetenskap och politik. Lyotard, Foucault, Derrida och Barthes var tidiga förgrundsfigurer inom postmodernismen.

Postmodernismen påstås ibland vara en reaktion mot modernismen som inte var någon filosofi utan en stil inom litteratur, konst och arkitektur. Detta är dock ett missförstånd. Lyotard, som myntade begreppet postmodern 1979, kritiserade inte modernismen utan det man brukar kalla för moderniteten, den världsbild som växte fram med upplysningen och som kommit att dominera det västerländska samhället sedan dess. Postmodernismen är alltså främst en reaktion mot framstegsoptimism och förnuftstro (rationalism), både upplysningstidens klassiska rationalism och den moderna vetenskapens kritiska rationalism.

Detta sagt, så var flera ledande postmodernister litteraturvetare, och det växte snabbt fram en postmodernistisk stilbildning inom litteratur och konst som dock bara indirekt har med den postmodernistiska filosofin att göra. Debatten om postmodernismens betydelse inom kulturen är därför ofta rätt förvirrad. Trots sitt ursprung inom litteraturvetenskapen var postmodernismen redan från början fast förankrad i den kontinentala filosofin, och betraktas som dess idag viktigaste gren.

Parallellt med detta pågick en utveckling inom lingvistik, psykologi, sociologi och antropologi, där den förhärskande skolan, de Saussures strukturalism ifrågasattes av delvis samma samma personer (Foucault, Derrida, Barthes), som då kallades för poststrukturalister. Postmodernism och poststrukturalism syftar alltså till stor del på samma rörelse, och termerna flöt snabbt ihop. Idag används främst ordet postmodernism, särskilt när man diskuterar rörelsens filosofi.

Vad är postmodernismen viktigaste idéer? En central idé som lanserades av Lyotard är skepticism mot det han kallar för stora narrativ eller metanarrativ. Det kan syfta på religiösa och nationella berättelser, men också på filosofiska skolor och ideologier.

Särskilt skeptisk var Lyotard till tre av upplysningens centrala idéer: framstegsoptimismen och tron på förnuftet och vetenskapen. I Det postmoderna tillståndet avfärdar han detta synsätt som "the Enlightenment narrative, in which the hero of knowledge works toward a good ethico-political end — universal peace." I den meningen är postmodernismen dystopisk, anti-rationalistisk och vetenskapsfientlig.

Kritiken mot narrativen baseras på antagandet att dessa kommit till för att främja vissa gruppers intressen. Detta synsätt kommer från Foucault, som ansåg att allt handlar om makt och att maktens intressen dikterar såväl samhällets strukturer som vårt språk och tänkande. Detta påminner både om Marx dogm om kulturen och filosofin som ekonomins överbyggnad och om den moderna alt-högerns teorier, där makt och dolda agendor också spelar en viktig roll.

En annan viktig idé som lanserades av Derrida är dekonstruktion. Detta var ursprungligen en textanalytisk metod som gick ut på att plocka isär (dekonstruera) en text för att försöka hitta implicita motsättningar och dolda meningar. Den centrala tanken är att författaren inte har något företräde (privilegium) till hur en text ska tolkas, utan att kritikern/läsaren kan tolka texten som han eller hon vill.

Detta synsätt hyllades av Barthes i Författarens död som ett avståndstagande från förnuft, vetenskap och lagar: "an activity that is truly revolutionary since to refuse to fix meaning is in the end to refuse God and his hypostasis – reason, science, law." Att bry sig om vad författaren menade och försöka utröna det avfärdades av Derrida som "logocentrism".

Postmodernisterna kom snabbt att tillämpa dekonstruktion inte bara på litterära texter utan även på filosofiska och vetenskapliga teorier, vilket som Barthes påpekade leder den till att alla slutsatser kan ifrågasättas. Några absoluta sanningar finns därför inte, utan det finns lika många sanningar som det finns läsare eller observatörer. Detta synsätt leder i förlängningen till en radikal sanningsrelativism och subjektivism som blivit ett av postmodernismens viktigaste kännetecken, inte minst inom politiken.

En tredje viktig idé, också från Derrida, är différance, en avsiktlig felstavning av franskans différence (skillnad). Denna neologism används av Derrida som beteckning för teorin att ord och begrepp får sin betydelse från de skillnader de beskriver, och att begrepp därför inte kan existera utan sin motsats. Den här tanken är inte ny, utan fanns redan hos struturalisten de Saussure. Derrida hävdar att dessa dikotomier är godtyckliga, och speglar författarens fördomar och värderingar. Detta argument kan även det användas för att ifrågasätta filosofiska och vetenskapliga resonemang som man inte gillar.

Ett fjärde viktigt begrepp inom postmodernismen är konstruktionismen: läran att allt är sociala konstruktioner. Denna tanke har gamla rötter inom sociologin, men fick med The Social Construction of Reality (Berger och Luckman) en mycket vidare tolkning, som var inspirerad av Foucault och Husserls fenomenologi.

I sin mest radikala form hävdar konstruktionismen att all kunskap, även den om matematikens och fysikens lagar, är konstruerad, och därför subjektiv. Detta kallas för stark konstruktionism. Svag konstruktionism erkänner däremot existensen av vissa objektiva fakta, som att 1 + 1 = 2, av konstruktionisterna kallade för brute facts.

https://en.wikipedia.org/wiki/Social_constructionism

När postmodernister tillämpar sin filosofi inom politiken handlar det ofta om att "avslöja" och bryta ner det man upplever som skadliga sociala konstruktioner.

Från den marxistiska Frankfurtskolan lånade postmodernismen en samhällskritisk metod som kallas för kritisk teori. Av detta har det skapats en konspirationsteori där postmodernismen kallas för "kulturmarxism" och framställs som en marxistisk konspiration. Detta är galet av flera skäl: postmodernismen är inte någon konspiration, den är inte marxism, den utvecklades av fransmän inte tyskar, och Frankfurtskolan var inte postmodernister. Tvärtom så var Frankfurtskolans viktigaste filosof Habermas en av postmodernismens skarpaste kritiker:

https://plato.stanford.edu/entries/postmodernism/#9

Detta sagt så finns det postmodernister som är marxister, men postmodernismen är i sig inte någon vänsterfilosofi. Idag använder även etnonationalister och fascister postmodernismens begrepp och metoder, särskilt då inom identitetspolitiken.

Postmodernismen har en särskilt stark ställning inom humaniora och samhällsvetenskap, där den i många fall upphöjts till dogm, särskilt i USA. Som alla dogmatiker är postmodernisterna ofta intoleranta mot kritik och angriper dem som ifrågasätter deras teoribygge med alla medel (cancel culture).

Inom politiken finns det idag ett postmodernistiskt inflytande över hela höger-vänsterskalan, vilket gjort politiken tvådimensionell. När postmodernismen tillämpas inom politiken handlar det ofta om att ändra på människornas normer och värderingar eftersom man tror att man därmed kan ändra på den - konstruerade - verkligheten.

Man kan fråga sig varför en filosofi som är sanningsrelativistisk, vetenskapsfientlig och i sin mest radikala form verklighetförnekande och nihilistisk fått en så stor betydelse inom humaniora, samhällsvetenskap och politik. I normala fall skulle postmodernismen troligen ha avfärdats som ännu en excentrisk filosofi som franska filosofer knåpat ihop, likt Sartres existentialism och Camus absurdism.

Postmodernismen slog dock igenom vid en tidpunkt när marxismen nyligen desavouerats genom Sovjetunionens fall. Många inom den akademiska vänstern såg sig om efter alternativa ideologier och hittade då postmodernismen, som genom sitt ifrågasättande av etablerade sanningar upplevdes som anti-auktoritär och "progressiv". Det lämmeltåg av före detta marxister till postmodernismen som följde bidrog till myten att postmodernism har med marxism att göra.

Till postmodernismens popularitet inom politiken bidrog också det faktum att man kan använda dess metoder för angripa andras uppfattningar utan att behöva besvära sig med logik och förnuftsbaserade argument (som ju av postmodernister betraktas som suspekta).

Den moderna filosofins historia [del 3]

Analytisk filosofi

En återkommande kritik av den kontinentala filosofin är att den är dunkel och oklar eftersom den använder ord och begrepp som saknar precisa och allmänt accepterade definitioner. Detta är särskilt tydligt om man läser Hegel eller Heidegger, där det ofta är svårt att avgöra vad som menas med ett påstående och om det ens är meningsfullt.

En reaktion på detta var den analytiska filosofin, som studerar om olika påståenden är meningsfulla och om det går att avgöra om de är sanna eller falska. Den analytiska filosofin grundades av tysken Frege, och vidareutvecklades i Cambridge av Moore, Russell och Wittgenstein. Inom den politiska filosofin hörde bland annat socialliberalerna Rawls och Popper till den analytiska skolan.

Den analytiska filosofin utvecklades tidigt i olika riktningar. Frege som var matematiker skapade den moderna matematiska logiken. Russell och Whitehead gjorde i sin monumentala Principia Mathematica ett heroiskt försök att reducera matematiken till logik. Det misslyckades dock av skäl som Gödel senare belyste med sina två ofullständighetsteorem.

Parallellt med detta arbetade Wittgenstein med att göra språket mer precist, något som han ansåg sig ha lyckats med i sin Tractatus Logico-Philosophicus. Han ansåg att alla filosofiska problem därmed var lösta och sadlade om och blev skollärare. Han ångrade sig dock så småningom och återkom till filosofin. Hans Philosophical Investigations publicerades postumt och avslöjar en delvis helt annan Wittgenstein som kritiserar flera av sina tidigare ståndpunkter.

Den så kallade Wienkretsen med Carnap som förgrundsfigur arbetade med vetenskapsfilosofi, läran om hur vetenskapliga framsteg sker. De utvecklade den logiska positivismen eller logiska empirismen som var ett försök att kombinera rationalismens deduktiva metod med empirismens induktiva metod. Tanken var att deduktiva hypoteser skulle verifieras genom empiriska försök. Precis som de brittiska empiristerna stötte de dock på induktionsproblemet, som de aldrig fann en tillfredsställande lösning på.

Kritisk rationalism

Karl Poppers kritiska rationalism var ett försök att en gång för alla göra sig kvitt induktionsproblemet och utarbeta en säker metod för att avgöra om en teori är sann eller falsk. Popper presenterade sin filosofi i The Logic of Scientific Discovery. Deduktiva teorier och hypoteser måste enligt Popper kunna testas mot verkligheten och falsifieras om de är falska. Falsifiering är till skillnad från verifiering inte beroende av induktion, eftersom det räcker med en enda falsifiering för att avfärda en teori. Om man observerat en enda svart svan vet man helt säkert att hypotesen "alla svanar är vita" är falsk.

Popper menade att han därmed frigjort sig från induktionen, och kallade sin filosofi för kritisk rationalism för att betona dess förnuftsbaserade metodik. Ordet kritisk syftar på att nya hypoteser ständigt måste utvärderas kritiskt genom experiment. Det har alltså inget med Frankfurtskolans kritiska teori att göra, där ordet kritisk i stället syftar på samhällskritik.

https://en.wikipedia.org/wiki/Critical_rationalism

https://plato.stanford.edu/entries/popper/

Alla håller inte med Popper om att hans filosofi är den slutliga lösningen på induktionsproblemet, men hans metod fungerar i praktiken och fick därför ett enormt genomslag. När naturvetare idag talar om den vetenskapliga metoden är det Poppers kritiska rationalism som avses. Det här synsättet är så dominerande inom naturvetenskapen att många länge tog det för givet även inom politik och samhällsliv. Genom rationella och evidensbaserade beslut skulle man bygga en bättre värld. Parallellen med upplysningstidens klassiska rationalism är i det avseendet uppenbar.

Popper var också en politisk filosof. Han utvecklade sina tankar i The Poverty of Historicism och The Open Society and its Enemies som var ett frontalangrepp på dåtidens fascism och kommunism. Popper ville steg för steg skapa ett bättre samhälle där alla lever i ekonomisk, politisk och social frihet, och därmed också får möjlighet att utvecklas som människor. Popper kallar detta för piecemeal social engineering och ställer det i motsats till utopisternas grandiosa planer, som ofta leder till våld och förtryck när de ska påtvingas ett motvilligt folk. Denna reformistiska synsätt ligger nära socialliberalismen, och Popper räknas följdriktigt som en viktig socialliberal tänkare:

https://en.wikipedia.org/wiki/Social_liberalism#Notable_thinkers

Varför havererade den kontinentala filosofin?

Den kontinentala filosofin framstår i efterhand som en 200-årig intellektuell tågurspårning sedd i slow motion. Det ena misstaget staplades på det andra, med ständigt mer obegripliga och verklighetsfrånvända teorier som följd. Dagens postmodernism är bara den senaste grenen på detta vildvuxna träd.

Varför blev det så? Var de kontinentala filosoferna mindre begåvade än andra filosofer? Nej, precis som de medeltida skolastikerna var de sin tids mest framstående tänkare. Det var inte tankekraften som brast, utan att man angrep fel problem med fel metoder.

Filosofin har ända sedan antiken indelats i fyra områden: metafysik inklusive ontologi (teorier om verklighetens natur), epistemologi (teorier om hur vi får kunskap om verkligheten), logik och etik. Den kontinentala filosofins grundläggande misstag är att den fortsatt att studera metafysik och epistemologi i en tidsålder när dessa områden inte längre är tillgängliga med filosofins klassiska metoder: det skrivna och talade ordet.

För att kunna diskutera verklighetens natur måste man idag förstå modern fysik inklusive relativitetsteori, kvantmekanik och den underliggande matematiken. Gör du inte det kan du inte ens ställa meningsfulla frågor, än mindre besvara dem. Fysikern Wolfgang Pauli sa en gång till en av sina studenter: Not only are you not right, you are not even wrong. Detta gäller i mångt och mycket all kontinental filosofi efter Kant.

Det fanns förvisso filosofer redan på 1800-talet som ställde meningsfulla ontologiska frågor, men dessa var fysiker som Mach och Boltzmann.

Vad gäller epistemologin så är situationen likartad. Den kontinentala filosofins fenomenologi är hopplöst föråldrad. För att diskutera sinnesintryck, varseblivning och medvetande måste man idag ha kunskaper om neurofysiologi, artificiell intelligens och neurala nätverk. Den tiden när filosofen kunde analysera dessa frågor genom att sitta och fundera på sin kammare är förbi.

De analytiska filosoferna var kloka nog att fokusera på ett av de områden inom filosofin som fortfarande var tillgängliga med filosofins metoder, nämligen logiken. Visserligen krävs det goda kunskaper i matematik även där, men övergången till en modern vetenskaplig syn var mindre brutal än inom metafysiken och epistemologin. De filosofer som valt att studera etik eller vetenskapsfilosofi har också kunnat göra meningsfulla bidrag in i modern tid.

Någon kanske invänder att postmodernismen tillämpas inom områden som inte har med metafysik eller epistemologi att göra, som litteraturvetenskap, historia, samhällsvetenskap och politik. Har den inte ett existensberättigande där? Nej, man kan inte bygga ett stadigt hus på lergrund. Den kontinentala filosofins idétradition, som postmodernismen är sprungen ur, är på avgörande punkter är felaktig och ovetenskaplig.

Postmodernismens subjektivism, relativism och anti-rationalism beror på att den har druckit från den kontinentala filosofins förgiftade källa.

För den som vill läsa mer om postmodernismen finns det också en tråd i filosofiforumet om detta:

(FB) Vad är postmodernism?

Här är två artiklar i fjolårets Bulletin av Svante Nordin och Torbjörn Fagerström som tar upp sammandrabbningen mellan kontinental och analytisk filosofi, tyvärr bägge bakom betalmur:

Den filosofiska sprickan (Svante Nordin)

https://bulletin.nu/den-filosofiska-sprickan

Fagerström: Relativismens förrädiska gosefilt

https://bulletin.nu/fagerstrom-relativismens-forradiska-gosefilt

Har inte mycket att tillägga, och kanske lite svårt att hitta vad som egentligen ska diskuteras, men tack för ett intressant inlägg!

Vill dock tillägga att Marxismens roll inom postmodernismen är att ge sken av att det finns en indelning likt klass men i skenet av förtryckare/förtryckta.

Tack för det. Det finns fem specifika frågor att diskutera i slutet på det första inlägget (trådstarten).

Det finns förvisso ett marxistiskt inflytande på postmodernismen som har kommit via Foucaults maktteorier. Foucault var i sin tur influerad av Marx tes om kulturen som ekonomins överbyggnad. Det jag ville klargöra var att Frankfurtskolans inflytande på postmodernismen inte var så stort som det ofta påstås.

Frågor att diskutera:
?
På ett makroplan är förstås ekonomi det som genomsyrar alla samhällsfrågor, filosofin är ståndpunkten hur man förhåller sig till ekonomin.

Som indelningen ser ut idag, så hade jag nog gärna sett M, L och KD slå sig ihop till ett mer liberalkonservativt parti, men ju längre med L man kommer desto mer sluttar planet åt relativism. KD och SD är nog mer andligt besläktade, men inte i sin realpolitik.

Det fanns en god chans med Dagdostar att närma sig det tomrummet, om ej fullt ut. Men partiet tycks vilja annorlunda, de har nog fullt upp att försöka värva över identitetpolitiska väljare från MP.
Så länge Annie lööf sitter, kommer de inte röra sig en meter.

Jag är rationell för jag tror det finns beständiga värden som långsamt över tid utvecklas och som måste implementeras över tid. Applicerad postmodernism är en slags intellektuell revolution utan vapen, men den är ohederlig och nyckfull utan grundvalar att stå på.

Nej, Frankfurtskolans påverkan var främst som inspirationskälla åt vänsterterrorismen i Tyskland, och jag skulle hävda att när de extremisterna sedermera valde en parlamentarisk väg, så fanns den typen av omstörtande av kärnvärden som Frankfurtskolan stod för som ett alternativ till väpnad kamp.

Man får också komma ihåg att Frankfurtskolans vistelse i New York ledde till starka kontakter med ryska judar som flydde bolsjevikerna men som var socialister eller fortfarande hade bilden av bolsjevismen innan den trädde i kraft.