Se bara följande artikel: https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/JxaapJ/smabarnsmamman-har-knappt-rad-med-mat
Ska vi känna sympati här mot mamman eller vad är grejen? Om jag fick bidrag och hade ett barn att ta hand om och ingen annan inkomst så skulle jag hålla fast vid det där bidraget för kung och fosterland. Denna kvinna blev dock "stressad" och "kraschade helt" och hoppade därför av skolan vilket tydligen var hennes enda sätt att få in pengar till sig själv och barnet? Hur fan kan man resonera så? Okej om man är 14 år gammal och får sitt hjärta krossat, då kan jag förstå om man inte vill gå till skolan på måndag. Men här är det för fan en mamma till ett barn som resonerar likadant.
Vad hoppas hon på här av denna artikel? Att vi ska känna snyft för hennes skull och slänga in en halv mille genom brevinkastet och kalla henne för årets mamma?
Jag må vara en incel, men att se dessa vuxna kvinnor bete sig som om dom fortfarande gick i högstadiet oroar mig väldigt mycket. Är det verkligen en bra idé att feminisera hela samhället, när så många kvinnor är på det här sättet? Detta är ingenting att hylla, kvinnan är inte stark, hon är inte mindre patetisk än en 25-årig man som bor hemma och spelar datorspel.
Bonusfråga: Hur har dessa kvinnor tänkt att klara av inflationen? Att hålla fast vid sin partner är deras bästa och enda chans.
Citat:
I artikeln skriver Aftonbladet om en ensamstående mamma som har svårt med ekonomin. Jag som är en man och därmed van vid att arbeta för mitt uppehälle blev genast fundersam över det fetmarkerade. Vad betyder det? Hon hade gjort slut med sin kille och på grund av det så fick hon hoppa av studierna, för hon blev "stressad från uppbrottet" och "kraschade helt"?
Efter att ha arbetat ett par år utomlans återvände Maria till Sverige. Samtidigt lämnade hon en relation som hon beskriver som destruktiv. Planen var att läsa på universitet och börja bygga upp ett nytt liv med sonen i Sverige.
– Jag satte gång och vi fick en studentlägenhet, men jag kom till en punkt där jag kände att det var mer än jag klarade med stressen från uppbrottet, ett litet barn och plugg på natten. Jag kraschade helt och hållet och fick avbryta studierna. Jag blev sjukskriven och stöttade upp med sparade pengar, men till slut fanns inget alternativ och jag fick söka försörjningsstöd.
– Jag satte gång och vi fick en studentlägenhet, men jag kom till en punkt där jag kände att det var mer än jag klarade med stressen från uppbrottet, ett litet barn och plugg på natten. Jag kraschade helt och hållet och fick avbryta studierna. Jag blev sjukskriven och stöttade upp med sparade pengar, men till slut fanns inget alternativ och jag fick söka försörjningsstöd.
Ska vi känna sympati här mot mamman eller vad är grejen? Om jag fick bidrag och hade ett barn att ta hand om och ingen annan inkomst så skulle jag hålla fast vid det där bidraget för kung och fosterland. Denna kvinna blev dock "stressad" och "kraschade helt" och hoppade därför av skolan vilket tydligen var hennes enda sätt att få in pengar till sig själv och barnet? Hur fan kan man resonera så? Okej om man är 14 år gammal och får sitt hjärta krossat, då kan jag förstå om man inte vill gå till skolan på måndag. Men här är det för fan en mamma till ett barn som resonerar likadant.
Vad hoppas hon på här av denna artikel? Att vi ska känna snyft för hennes skull och slänga in en halv mille genom brevinkastet och kalla henne för årets mamma?
Jag må vara en incel, men att se dessa vuxna kvinnor bete sig som om dom fortfarande gick i högstadiet oroar mig väldigt mycket. Är det verkligen en bra idé att feminisera hela samhället, när så många kvinnor är på det här sättet? Detta är ingenting att hylla, kvinnan är inte stark, hon är inte mindre patetisk än en 25-årig man som bor hemma och spelar datorspel.
Bonusfråga: Hur har dessa kvinnor tänkt att klara av inflationen? Att hålla fast vid sin partner är deras bästa och enda chans.