Är jag paranoid eller är min sambo skum? LÅNG text.

Du har ju redan bestämt dig att de är ett heterosexuellt förhållande? Varför skulle de inte kunna vara två män/kvinnor som hen beskriver? Dina normer och din världsbild delas inte av alla, sluta utgå från dig själv.

Hon skriver på ett kvinnligt sätt, använder kvinnliga ord och logik och hon skriver HAN i sitt första inlägg....så JAG har inte bestämt mig för någonting. Jag bara läser det HON skriver.

För övrigt vet du ingenting om mina normer eller världsbild men jag gissar att dom skiljer sig från dina väsentligt vilket är gott och väl så.

Var och en blir salig på sin tro.

Puss på genuspungen!

Ni har varit tillsammans i 8 år och bott ihop på olika ställen. Förhållandet har gått upp och ner, med peroider som varit så svåra att ni gjort slut men sedan valt att fortsätta tillsammans. Under den här tiden har du samlat på dig en "låååång lista på bråk om vad som hänt osv." och nu undrar du om du är paranoid eller om det är något som inte stämmer.

Du börjar med att dra upp en gammal flytthistoria som inträffade för sju år sedan, där hon blev besviken och du inte fattar varför. Sju år sedan. Släpp det!

Ni hade en period där ekonomin svajade men det ordnade upp sig genom att ni båda tog av era besparingar i vid olika tillfällen. Men du är putt för att hon inte gav dig ett tydligt svar på en fråga som du själv säger att du aldrig ställde. Släpp det!

Du fattar "fortfarande inte" varför hon inte vill bo i sin hemstad men skriver samtidigt att hon vill vara nära nån av era föräldrar. Vad är det du inte fattar? Hon vill vara nära nån av föräldrarna, därför vill hon bo nära nån av föräldrarna. Acceptera det svaret och släpp det!

Du skriver att i början var hennes föräldrar emot er relation, men nu är de inte det längre. Bra. Då kan du släppa det!

Du tycker personen tar sig friheter i hur h*n utför sitt arbete. Vad har du med det att göra i över huvud taget? Det är inte din uppgift att ha åsikter om hur din partner hanterar sitt jobb. Släpp det!

Du skriver att du ställt ett ultimatum: antingen har ni fysisk närhet eller så gör du slut. Sen tycker du det är märkligt att ni plötsligt har fysisk närhet igen. Vad är det som är märkligt med att utpressning funkar?

Utifrån ovanstående exempel är det inte svårt att lista ut vad din "lååååånga lista med bråk om vad som har hänt" består av. Och det första tipset är att lära dig släppa sådant som saknar betydelse, och sådant som redan är löst.

Du påpekar att du tycker det är märkligt att h*n inte vill gifta sig eller skriva testamente till din fördel. Det är det inte.

Jag skulle säga att det är ett mirakel att människan är kvar i över huvud taget, och att du bör göra allt du kan för att på allvar ta tag i dina problem. H*n är med all säkerhet inte perfekt, det är ingen, men av någon anledning hänger h*n kvar - och nej, det är förmodligen inte för att få träffa dina syskon!

Du måste sluta älta sju år gamla nonsenshändelser, och lära dig acceptera att människor kan ha andra värderingar/åsikter/skäl än du själv utan att det är något misstänkt eller konstigt. Ditt ältande förstör både för dig själv och för din partner.

Du måste sluta utpressa din partner för att få fysisk närhet, och i gengäld lära dig ge personen det den behöver för att VILJA vara nära dig. Det kan vara känslomässig närhet, att vara delaktig i vardagssysslor, faktisk njutning, flörtande, eller något annant - det är ditt jobb att tillsammans med din partner lista ut hur det ska bli bra för er båda. Utpressning är INTE en lösning.

Du måste förstå att du är centrum i ditt liv - inte i universum. Din partner måste få prata på sitt eget språk med familj och andra, utan att du blir kränkt. Allt rör nämligen inte dig, och människor är inte skyldiga att inkludera dig i alla lägen. Visst kan det kännas drygt att sitta och känna sig utanför ibland, men det är inte dig det handlar om. Det handlar om att din partner ska få känna en naturlig samhörighet med sin familj, och det gör människor ofta på sitt eget språk. Hur naturligt skulle du tycka att det skulle kännas att alltid tvingas prata engelska med dina föräldrar?

På samma ämne. Ta bort dina sociala medier om du inte kan hantera dem. Din partner måste kunna få koppla av och vara aktiv online en stund när h*n har rast på jobbet, utan att du sitter och övertolkar varför h*n inte svarar omedelbart på dina sms. Åter igen du är centrum i ditt eget liv, inte i universum.

Du behöver med andra ord jobba en hel del på dig själv för att få bukt med en rad osunda beteenden. Om du väljer att inte ta tag i dig själv finns risken att ni kör varandra i botten, och att du kommer att få exakt samma problem i din nästa relation, och i nästa.

Av någon anledning står den här människan ut med dig, det är det långt ifrån alla som skulle göra. Det är kanske obegripligt, men försök att inte knuffa bort personen bara för att du inte fattar varför h*n är kvar, ta hellre vara på det och gör ditt bästa för att det ska vara värt det! Är h*n kvar trots att du är som du är nu, så finns det gott hopp om att det kan bli en bra relation om du vänder ditt destruktiva beteende till ett sundare sätt att vara.

Jag brukar säga, it takes 2 to tango. Men i detta fall verkar det vara din respektive eller vad jag ska säga att vederbörande är.. står för den mesta skiten.

Omoget att göra slut via sms också. Å vadå vill ha det som ni brukar med allt men ändå ha en pause!?

Min fetning.. h*n projicerar. Ta inte åt dej.

Då ni verkar ha haft det så här ett tag nu å det eskalerar å inget blir bättre så kanske du borde göra slag i saken å göra slut. Detta kommer att äta upp dej. Inget sunt förhållande alls 😟

Det känns som ni bråkar om skitsaker helt ärligt. Om någon bytt vatten till hamstern eller inte och ljuger om det? Jag hade kvävts i en sådan relation.

Tjafs om TS användande av personliga pronomen raderade och varningar utdelade. Trådens ämne är inte språkfrågor, den ligger i delforum Relationsakuten och inte i delforum Språk.

Däremot är naturligtvis en diskussion om vilket kön TS partner har tillåten eftersom det kan påverka vilka svar man ger.

/mod

Hahah, faktiskt ganska tillfredställande att du har totalfel. Att jag skrev han… Ja, my bad. Men är det verkligen en ”han”?

Wow, vem är svagbegåvad? (;

Och jag är inte ute efter anonymitet utan att få frågan svarad på utifrån beteende och inte kön.

Tror du missförstår mig lite. Jag har ingenting jag går och grämer mig över för 7 år sedan. Jag tycker det är ett märkligt beteende och drar upp saker för att man ska kunna se mönster i det jag anser vara udda i detta förhållande. Bla.

Varför jag har en lista är för att jag ska komma ihåg vad personen sagt till mig. Det blir annars ett nekande från vederbörande. Att t.ex. jag blir kallad schizo från ingenting är kanske, enligt dig, också mitt fel?

Som sagt, att jag sa det där med att göra slut utan närhet, skrev jag att det är mitt i en diskussion. Det är ingen utpressning från min sida, men om du nu tycker det, så ska du veta hur många gånger jag själv blivit utpressad i så fall. Det här är första gången jag säger till skillnad mot alla dom ggr hen sagt det dom flesta bråken dom senaste åren.

Men absolut, som vanligt, som hen också säger, allt är mitt fel. Konstigt att det övervägande är folk som tycker det är fel dock? Intressant. Roligt dock att det jag gör alltid är fel, men hen gör samma, som är okej?

Eller är det mitt fel att hon är ledsen lver att jag inte vill lämna bort vår hund i två veckor för att åka utomlands eftersom han mår dåligt av det. Asså då ledsen i flera timmar , när vi bara sagt att vi SKA göra, men aldrig när. Jag sa aldrig att vi aldrig kommer göra det. Vi får göra när det passar, anser jag. Med sem, pengar, osv

En god idé är kanske att kolla med en beteendevetare för att få svar?

Låt mig gärna höra att jag inte kan ta kritik och försvarar mig. Det är väntat!

Jag pratade engelska med brorsans flickvän för att hon inte förstod svenska. Jag rycker det är respektlöst och kan man ett språk ska man väl inkludera alla? Det är ju inte bara jag som säger att det är respektlöst heller.

Allting jag har rabblat upp är en bråkdel av allting. Det är mycket inblandat så att hon inte svara på sms är inte grejen i sig. Grejen är att hon skiter i mig.

Och att jag svara vara glad för att hon stannar? Hon väljer att stanna och jag är en liten jävla svans som inte kn mitt eget värde när hon gång på gång väljer bort mig, haha.

Och varför jag argumenterar är för att det är skevt för mig. Jag vill gärna bolla för att få andra synsätt, men för mig känns det som att du valt sida. Finns det en mer objektiv bild?

[quote=f30malmo|80794034]Det känns som ni bråkar om skitsaker helt ärligt. Om någon bytt vatten till hamstern eller inte och ljuger om det? Jag hade kvävts i en sådan relation.[


Jag tycker det är viktigt att kunna lita på folk i min närhet. Jag vill kunna lita på min partner och när magkänslan stämmer och har varit knas flera gånger så… Men utifrån ditt perspektiv, om man bara ser till saken, så visst. Det är ett litet problem som blir stort bär det inte går att lita på hen.

Antar att min partner också tycker så eftersom vi har lillfingret som man absolut inte får ljuga på.

Mmmm… jo, men i detta förhållande så verkar det alltid vara mitt fel och det är också därför jag skriver upp. Förstår inte själv hur det kan vara mitt fel. Igår, när jag sa att jag tycker det är jobbigt att lämna hunden i två veckor för att åka utomlands eftersom han är så fäst vid oss och ylar efter oss för några timmar när vi lämnar bort så var jag lite tveksam för att åka när han finns så blev hen ledsen och ändrade beteende i flera timmar. Ska tilläggas att vi inte har bestämt något överhuvudtaget heller.0

Det låter som att ni båda är dåliga på att kommunicera. Med tanke på det och att det verkar vara oklart för dig själv vad du är missnöjd med (tänker på den otydliga trådstarten) tror jag att parterapi är en bra idé, om ni vill satsa på relationen, gärna kompletterat med individuell terapi... I övrigt tycker jag att det låter som att din partner inte riktigt är kär i dig/inte riktigt vill vara tillsammans med dig, men heller inte vara utan/själv. Men i och med att hon har ångrat sig flera gånger när ni har varit på vippen att göra slut så låter det so att hon älskar dig, så att gå i terapi och verkligen satsa på varandra kan nog vara givande. Om det inte leder till att relationen förbättras så har ni i alla fall båda lärt er att kommunicera bättre till framtida relationer.

Det är bland annat det jag funderar på. Det verkar inte bättre… Och då vill man gärna ha en annan syn på det ifall det bara är hjärnspöken eller ifall andra uppfattar samma.

Har föreslagit parterapi men fått nej under alla år fram till nu när hen går hos psykolog för stress. Då fick jag ett okej men att hen inte kommer kunna vara ärlig för risk att vara elak.