Min psykiska krasch kom när jag insåg att min fru hade gått vidare

Jag har kommit över mitt ex, saknad och sorg men det psykologiska ärret från uppvaknandet efter att ha blivit lämnad sitter kvar. Jag vet att jag till stora delar levt miserabelt men jag kunde välja att inte se detta under lång tid. Jag var älskad under så lång tid att allt kändes okej.
Tiden gick utan att jag förstod eller kände livets smärta. Nu finns det inte längre någon som älskar mig. Från att alltid ha känt mig älskad i centrum har jag gått till att känna mig helt övergiven.

Vänner, jobb, barn och dejting räcker inte. Jag kan träffa någon ny men inte återfå samma drömvärld jag levde i. Att ta tag i verkligheten har jag försökt men det finns egentligen inget i den som är fel.

Jag känner att mitt psyke är skadat och att verkligheten är kall. Vad gör man åt det?

njut av singellivet

Du behöver inse att du kan få en ny "drömvärld". Bestämmer du dig för att inget kan bli lika bra och fint än det som varit kommer det ju absolut inte bli det. Du upplever att du är övergiven men har du vänner och familj är du inte helt ensam, värdera andra relationer än den romantiska.
Gör något nytt i livet, skaffa en ny hobby, gör något du alltid varit nyfiken på, åk på en resa med vänner osv.. öppna upp för nya upplevelser och intryck. Skapa nya bra minnen och ta ditt liv i en annan riktning.

Välkommen till livet.

Det går över med tiden.

Gå ut i solen och köp en glass.

Tiden är det enda som kan läka en trasig själ.
Och det kan ta tid.

Jag brukar märka att den börjar läka när jag kommer på mig själv att tycka saker är kul igen.

Du har behov av att vara "älskad" och "i centrum"?

Efter skilsmässan var det som en lycklig singel jag levde och samtidigt var jag så älskad. Jag kunde göra vad jag ville.
Numera känns allting bara förbi. Jag känner mig som ett förfallet ödehus. Först trodde jag att det bara skulle bli tillfälligt men nu är känslan permanent.

Jag vill inte ens träffa vänner som inte har samma tyngd i hjärtat så jag bjöd in en vän för att bo hos mig.
Jag sa till honom att han kunde ta hela ovanvåningen. Han och flera andra har gått samma öde till mötes. Vi orkar inte längre någonting. Allt som finns kvar är tomhet.

Ok, det var ju inte direkt något svar på min fråga

Vad är det du saknar som var så fantastiskt med ditt ex? Vad gav hon dig som du inte kan få av en annan kvinna?

Jag har inget behov av att vara i centrum men däremot av att känna att någon alltid finns för mig. Någon som jag alltid kan återgå till för tröst och som känner mig.

Det enda som har ändrats är att jag inser verkligheten. Det är snarare en känsla som är förbi än ett äktenskap som är över. Jag är smärtad och känner mig ensam och rädd.

Njut av att leva bortom dina tidigare illiusioner. Njut av uppvaknandet. Känn dig verklig och äkta nu istället för som tidigare bara en naiv drömmare och lögnhals.

Jag tror man kan jämföra det med en förlust av en stor rikedom som aldrig nyttjades men som stod på banken.
Eller en sprucken tro. Religionen är densamma men hoppet är borta. Att inse att man suttit i ett kloster förgäves i alla år.
Och att i det läget få höra. Det finns så många andra religioner du kan välja. Dejta. Var öppen för intryck. Skapa nya bra minnen. Havet är djupt.