Citat:
I viss mån kommer man aldrig över det. Inte om man älskade någon på riktigt och bodde ihop, planerade ett liv ihop och så vidare. Men det mest brutala sorgearbetet har sett ut så här, i mitt fall i alla fall:
3-4 veckor "jag är okej"-fas. Overklighetskänslor, bedövad men gör saker.
3-5 månader av ren och skär hjärtesorg. Glöm för helvete inte bort att arbeta och äta.
Efter 6 månader har det varit känsligt än. Man tänker på det och saknar det, men världen kanske återfår lite färg och möjligheter igen. Man finner värde och nöje i saker, i alla fall i någon sorts begränsad form.
Men nog tog det några år att bli helt normal igen. Det som fick mig att snabbt som fan skärpa mig var att jag träffade min fru och fattade att jag inte hade råd att vara ett vrak längre.
Tänker jag fortfarande ibland på det som förlorades? Ja. Ger det mig fortfarande en ihålig värk i bröstkorgen ibland? Ja. Tyvärr, lite grann. Men man känner sig inte som ett svart hål utan normal för det mesta. Det går ofta en vecka eller två utan att det alls dyker upp i hjärnan. När det dyker upp är det oftast inte en särskilt jobbig känsla. Men det är nog en av de värsta formerna av trauma då det läker absolut sämst.
Om man till exempel inte bott ihop eller om man varit med varandra en kortare tid så är det förälskelse snarare än äkta kärlek. Att komma över en förälskelse tar kanske veckor till någon månad beroende på hur stark den var. Även där finns skillnader så klart. Men att förlora någon man trodde man skulle vara med resten av livet är en fantastiskt svår upplevelse.
Ett konstruktivt och praktiskt tips är att ägna tiden åt självförbättring. Träna stenhårt. Lär dig saker. Meditera.
Ägna inte tiden åt sånt som alkohol och tv-spel. Var utomhus. Enda sättet att slutligen komma över det är att själv förtjäna och behålla någon som är bättre än vad den förlorade kärleken var. Det är det enda som fungerat till 95%. Det finns kvinnor därute som är smartare/mer intressanta, bättre i sängen, varmare, mindre galna m.m. Men du kan få söka ett tag och jobba mycket för att faktiskt kunna konkurrera och förtjäna någon som är bättre än samhällets galet sunkiga/feministiska baseline.
3-4 veckor "jag är okej"-fas. Overklighetskänslor, bedövad men gör saker.
3-5 månader av ren och skär hjärtesorg. Glöm för helvete inte bort att arbeta och äta.
Efter 6 månader har det varit känsligt än. Man tänker på det och saknar det, men världen kanske återfår lite färg och möjligheter igen. Man finner värde och nöje i saker, i alla fall i någon sorts begränsad form.
Men nog tog det några år att bli helt normal igen. Det som fick mig att snabbt som fan skärpa mig var att jag träffade min fru och fattade att jag inte hade råd att vara ett vrak längre.
Tänker jag fortfarande ibland på det som förlorades? Ja. Ger det mig fortfarande en ihålig värk i bröstkorgen ibland? Ja. Tyvärr, lite grann. Men man känner sig inte som ett svart hål utan normal för det mesta. Det går ofta en vecka eller två utan att det alls dyker upp i hjärnan. När det dyker upp är det oftast inte en särskilt jobbig känsla. Men det är nog en av de värsta formerna av trauma då det läker absolut sämst.
Om man till exempel inte bott ihop eller om man varit med varandra en kortare tid så är det förälskelse snarare än äkta kärlek. Att komma över en förälskelse tar kanske veckor till någon månad beroende på hur stark den var. Även där finns skillnader så klart. Men att förlora någon man trodde man skulle vara med resten av livet är en fantastiskt svår upplevelse.
Ett konstruktivt och praktiskt tips är att ägna tiden åt självförbättring. Träna stenhårt. Lär dig saker. Meditera.
Ägna inte tiden åt sånt som alkohol och tv-spel. Var utomhus. Enda sättet att slutligen komma över det är att själv förtjäna och behålla någon som är bättre än vad den förlorade kärleken var. Det är det enda som fungerat till 95%. Det finns kvinnor därute som är smartare/mer intressanta, bättre i sängen, varmare, mindre galna m.m. Men du kan få söka ett tag och jobba mycket för att faktiskt kunna konkurrera och förtjäna någon som är bättre än samhällets galet sunkiga/feministiska baseline.
Jag håller med om det mesta du beskriver ovan. Men att man ska behöva ha levt ihop köper jag inte. Jag har upplevt flera olika typer av relationer, vissa icke-relationer, något som jag har svårt att förklara. Men jag har absolut i många år från och till upplevt ihålig värk i bröstet över personer (kanske främst en) jag inte planerat ett liv med. Kanske är det just det, en känsla av att det kunde varit vi, trots att vi vet att det i praktiken inte hade funkat… vad vet jag. Ett tillägg är ju att jag totalt varit singel i 6 mån de senaste 15 åren. Det har alltid nästan gått snabbt innan nästa (tre förhållanden på 4 år och några kortare), så det är inte en ensamhetsgrej.
Slutligen vill jag ju säga att din reflektion stendog av ”som är bättre än samhällets galet sunkiga/feministiska baseline”. Kom igen… det är 2022.
Min första kärlek sved länge, tog säkert nåt år innan jag kom över henne. Sen är väl standaren någon vecka kanske som snitt. 
