Jag blir aldrig kär.. Varför?

Tror också att det handlar om värde här. TS syn på sitt egenvärde och synen på andras.

Får känslan av att dessa "förhållanden" enbart varit kortare förbindelser. Kanske vore idé att ge någon kandidat lite mer tid?

Om jag ska älska någon så måste det vara synd om henne på ett eller annat vis, t.ex. att hon inte ser bra ut eller är tjock men då skulle det inte bli romantisk kärlek, utan istället äkta kärlek. Är det sådan kärlek man söker...?

Hej Flashback, jag är en man på 23-26 år som nu dejtar mer än någonsin tidigare i mitt liv. Fjärde tjejen nu sedan årsskiftet, vi har setts ett par veckor nu och jag tycker verkligen hon är supermysig, trevlig och snygg. Bra sex. Vi har umgåtts och hittat på grejer som promenader, matlagning och så vidare. Tiden bara flyger när jag är med henne och jag trivs med henne. Senaste dejterna har det blivit mycket mer hålla hand överallt, kyssar offentligt etc som man gör när man tar steget längre.

Men jag tror inte jag är kär i henne? Jag känner inget ordentligt pirr, eller att jag verkligen längtar efter henne liksom. Behöver vi ses mer kanske? Jag är så jävla osäker på mina egna känslor. Har aldrig haft ett seriöst förhållande som fungerat och har aldrig upplevt sann kärlek. När kompisar osv beskriver hur de kände när de träffade sina partners så blir jag bara hopplöst tom inombords. Jag vill också se min tjej i ögonen och ”sväva på moln”, känna i magen att nu är det rätt liksom, att ha personen i tankarna hela dagen. Kan knappt föreställa mig hur det skulle kännas.

Jag har träffat fler tjejer än jag kommer ihåg och har aldrig nånsin känt det lilla extra. Precis samma historia varje gång. Inget pirr, ingen längtan. Är det mitt fel? Kan vara en ganska instängd person i början och tar ett tag att öppna upp mig fullt ut och vara helt avslappnad. I vissa situationer med henne jag träffar nu kan jag fortfarande inte slappna av 100% och vara mig själv liksom, även om det blir lättare varje gång vi ses. Är även ganska deprimerad emellanåt men jag jobbar på det.

Vad är det som krävs för att bli kär på riktigt? Börjar må riktigt dåligt nu av detta. Ska jag behöva gå ensam år efter år och aldrig ”hitta rätt”? Tänker inte ta någon och inbilla mig att jag är kär i henne och försöka ändå liksom, det har jag gjort innan. Jag vill känna riktig kärlek, hur fan gör jag?

Och ni som känt eller känner detta, hur gick det till för er i början? Kände ni det med en gång? Efter flera månader? Var ni vänner först som sedan utvecklare känslor för varandra?

Vill bara att det ska lösa sig men känns som det aldrig nånsin kommer göra det för mig, att jag är ett hopplöst fall..

Tack

Hej Flashback, jag är en man på 23-26 år som nu dejtar mer än någonsin tidigare i mitt liv. Fjärde tjejen nu sedan årsskiftet, vi har setts ett par veckor nu och jag tycker verkligen hon är supermysig, trevlig och snygg. Bra sex. Vi har umgåtts och hittat på grejer som promenader, matlagning och så vidare. Tiden bara flyger när jag är med henne och jag trivs med henne. Senaste dejterna har det blivit mycket mer hålla hand överallt, kyssar offentligt etc som man gör när man tar steget längre.

Men jag tror inte jag är kär i henne? Jag känner inget ordentligt pirr, eller att jag verkligen längtar efter henne liksom. Behöver vi ses mer kanske? Jag är så jävla osäker på mina egna känslor. Har aldrig haft ett seriöst förhållande som fungerat och har aldrig upplevt sann kärlek. När kompisar osv beskriver hur de kände när de träffade sina partners så blir jag bara hopplöst tom inombords. Jag vill också se min tjej i ögonen och ”sväva på moln”, känna i magen att nu är det rätt liksom, att ha personen i tankarna hela dagen. Kan knappt föreställa mig hur det skulle kännas.

Jag har träffat fler tjejer än jag kommer ihåg och har aldrig nånsin känt det lilla extra. Precis samma historia varje gång. Inget pirr, ingen längtan. Är det mitt fel? Kan vara en ganska instängd person i början och tar ett tag att öppna upp mig fullt ut och vara helt avslappnad. I vissa situationer med henne jag träffar nu kan jag fortfarande inte slappna av 100% och vara mig själv liksom, även om det blir lättare varje gång vi ses. Är även ganska deprimerad emellanåt men jag jobbar på det.

Vad är det som krävs för att bli kär på riktigt? Börjar må riktigt dåligt nu av detta. Ska jag behöva gå ensam år efter år och aldrig ”hitta rätt”? Tänker inte ta någon och inbilla mig att jag är kär i henne och försöka ändå liksom, det har jag gjort innan. Jag vill känna riktig kärlek, hur fan gör jag?

Och ni som känt eller känner detta, hur gick det till för er i början? Kände ni det med en gång? Efter flera månader? Var ni vänner först som sedan utvecklare känslor för varandra?

Vill bara att det ska lösa sig men känns som det aldrig nånsin kommer göra det för mig, att jag är ett hopplöst fall..

Tack

Hej Flashback, jag är en man på 23-26 år som nu dejtar mer än någonsin tidigare i mitt liv. Fjärde tjejen nu sedan årsskiftet, vi har setts ett par veckor nu och jag tycker verkligen hon är supermysig, trevlig och snygg. Bra sex. Vi har umgåtts och hittat på grejer som promenader, matlagning och så vidare. Tiden bara flyger när jag är med henne och jag trivs med henne. Senaste dejterna har det blivit mycket mer hålla hand överallt, kyssar offentligt etc som man gör när man tar steget längre.

Men jag tror inte jag är kär i henne? Jag känner inget ordentligt pirr, eller att jag verkligen längtar efter henne liksom. Behöver vi ses mer kanske? Jag är så jävla osäker på mina egna känslor. Har aldrig haft ett seriöst förhållande som fungerat och har aldrig upplevt sann kärlek. När kompisar osv beskriver hur de kände när de träffade sina partners så blir jag bara hopplöst tom inombords. Jag vill också se min tjej i ögonen och ”sväva på moln”, känna i magen att nu är det rätt liksom, att ha personen i tankarna hela dagen. Kan knappt föreställa mig hur det skulle kännas.

Jag har träffat fler tjejer än jag kommer ihåg och har aldrig nånsin känt det lilla extra. Precis samma historia varje gång. Inget pirr, ingen längtan. Är det mitt fel? Kan vara en ganska instängd person i början och tar ett tag att öppna upp mig fullt ut och vara helt avslappnad. I vissa situationer med henne jag träffar nu kan jag fortfarande inte slappna av 100% och vara mig själv liksom, även om det blir lättare varje gång vi ses. Är även ganska deprimerad emellanåt men jag jobbar på det.

Vad är det som krävs för att bli kär på riktigt? Börjar må riktigt dåligt nu av detta. Ska jag behöva gå ensam år efter år och aldrig ”hitta rätt”? Tänker inte ta någon och inbilla mig att jag är kär i henne och försöka ändå liksom, det har jag gjort innan. Jag vill känna riktig kärlek, hur fan gör jag?

Och ni som känt eller känner detta, hur gick det till för er i början? Kände ni det med en gång? Efter flera månader? Var ni vänner först som sedan utvecklare känslor för varandra?

Vill bara att det ska lösa sig men känns som det aldrig nånsin kommer göra det för mig, att jag är ett hopplöst fall..

Tack

Hej Flashback, jag är en man på 23-26 år som nu dejtar mer än någonsin tidigare i mitt liv. Fjärde tjejen nu sedan årsskiftet, vi har setts ett par veckor nu och jag tycker verkligen hon är supermysig, trevlig och snygg. Bra sex. Vi har umgåtts och hittat på grejer som promenader, matlagning och så vidare. Tiden bara flyger när jag är med henne och jag trivs med henne. Senaste dejterna har det blivit mycket mer hålla hand överallt, kyssar offentligt etc som man gör när man tar steget längre.

Men jag tror inte jag är kär i henne? Jag känner inget ordentligt pirr, eller att jag verkligen längtar efter henne liksom. Behöver vi ses mer kanske? Jag är så jävla osäker på mina egna känslor. Har aldrig haft ett seriöst förhållande som fungerat och har aldrig upplevt sann kärlek. När kompisar osv beskriver hur de kände när de träffade sina partners så blir jag bara hopplöst tom inombords. Jag vill också se min tjej i ögonen och ”sväva på moln”, känna i magen att nu är det rätt liksom, att ha personen i tankarna hela dagen. Kan knappt föreställa mig hur det skulle kännas.

Jag har träffat fler tjejer än jag kommer ihåg och har aldrig nånsin känt det lilla extra. Precis samma historia varje gång. Inget pirr, ingen längtan. Är det mitt fel? Kan vara en ganska instängd person i början och tar ett tag att öppna upp mig fullt ut och vara helt avslappnad. I vissa situationer med henne jag träffar nu kan jag fortfarande inte slappna av 100% och vara mig själv liksom, även om det blir lättare varje gång vi ses. Är även ganska deprimerad emellanåt men jag jobbar på det.

Vad är det som krävs för att bli kär på riktigt? Börjar må riktigt dåligt nu av detta. Ska jag behöva gå ensam år efter år och aldrig ”hitta rätt”? Tänker inte ta någon och inbilla mig att jag är kär i henne och försöka ändå liksom, det har jag gjort innan. Jag vill känna riktig kärlek, hur fan gör jag?

Och ni som känt eller känner detta, hur gick det till för er i början? Kände ni det med en gång? Efter flera månader? Var ni vänner först som sedan utvecklare känslor för varandra?

Vill bara att det ska lösa sig men känns som det aldrig nånsin kommer göra det för mig, att jag är ett hopplöst fall..

Tack