Jag blir aldrig kär.. Varför?

Hej Flashback, jag är en man på 23-26 år som nu dejtar mer än någonsin tidigare i mitt liv. Fjärde tjejen nu sedan årsskiftet, vi har setts ett par veckor nu och jag tycker verkligen hon är supermysig, trevlig och snygg. Bra sex. Vi har umgåtts och hittat på grejer som promenader, matlagning och så vidare. Tiden bara flyger när jag är med henne och jag trivs med henne. Senaste dejterna har det blivit mycket mer hålla hand överallt, kyssar offentligt etc som man gör när man tar steget längre.

Men jag tror inte jag är kär i henne? Jag känner inget ordentligt pirr, eller att jag verkligen längtar efter henne liksom. Behöver vi ses mer kanske? Jag är så jävla osäker på mina egna känslor. Har aldrig haft ett seriöst förhållande som fungerat och har aldrig upplevt sann kärlek. När kompisar osv beskriver hur de kände när de träffade sina partners så blir jag bara hopplöst tom inombords. Jag vill också se min tjej i ögonen och ”sväva på moln”, känna i magen att nu är det rätt liksom, att ha personen i tankarna hela dagen. Kan knappt föreställa mig hur det skulle kännas.

Jag har träffat fler tjejer än jag kommer ihåg och har aldrig nånsin känt det lilla extra. Precis samma historia varje gång. Inget pirr, ingen längtan. Är det mitt fel? Kan vara en ganska instängd person i början och tar ett tag att öppna upp mig fullt ut och vara helt avslappnad. I vissa situationer med henne jag träffar nu kan jag fortfarande inte slappna av 100% och vara mig själv liksom, även om det blir lättare varje gång vi ses. Är även ganska deprimerad emellanåt men jag jobbar på det.

Vad är det som krävs för att bli kär på riktigt? Börjar må riktigt dåligt nu av detta. Ska jag behöva gå ensam år efter år och aldrig ”hitta rätt”? Tänker inte ta någon och inbilla mig att jag är kär i henne och försöka ändå liksom, det har jag gjort innan. Jag vill känna riktig kärlek, hur fan gör jag?

Och ni som känt eller känner detta, hur gick det till för er i början? Kände ni det med en gång? Efter flera månader? Var ni vänner först som sedan utvecklare känslor för varandra?

Vill bara att det ska lösa sig men känns som det aldrig nånsin kommer göra det för mig, att jag är ett hopplöst fall..

Tack

Jag tänker väl att sannolikheten att du kommer bli kär minskar med antalet kroppar du förbrukar.. lite som med andra droger.

Det är ju individuellt hur man känner. De där rätt klyschiga uttrycken som du hört dina vänner prata om tycker jag inte du nödvändigtvis behöver lägga så stor vikt vid, men om du själv upplever att det är något som saknas så är det ju så, samtidigt som det är lätt hänt att man bygger upp förväntningar som kanske inte är realistiska?

Du skriver också att du har varit med fler tjejer än du kan komma ihåg ens. Sådant kan ju spela in, kanske går du undermedvetet och tänker att det finns någon bättre där ute än henne som du är tillsammans med nu, eller kanske har du blivit avtrubbad av att ha träffat såpass många? Det som talar emot det är väl att du skriver att du inte ens upplevde de här känslorna som du upplever att du saknar ens med de första av de du träffat.

Edit: För egen del så känner jag nog rätt snabbt om det är något extra där med en annan person. Sedan byggs det såklart upp mer med tiden, men den där initiala gnistan har alltid funnits där på ett för mig tydligt sätt.

Den kärlek de flesta pratar om när de pratar om kärlek grundar sig inte på något annat än oro över att förlora den man tycker om. Vad är sådan kärlek värd?

Det brukar inte komma en tid då man vet att man säkert hittat rätt. Hur menar du att det skulle kännas? Det finns inga perfekta människor som helt passar ihop. Sedan är det klart man helst ska känna något för den man är tillsammans med. Har du alltid varit i relationer, eller har du någon gång varit singel en längre period?

Du har förstört dig själv genom att dejta så många under kort tid. Du får inte längre endorfiner eftersom du associerar kvinnor som en förbrukningsvara och inte något åtråvärt

TS,
vad tycker du om din egen person(lighet), hur är självkänslan? Är du värd att älskas?

Bara du inte berättar det för tjejen för då kan man bli väldigt orolig och känner att man inte duger.
Hitta en tjej som inte gillar att festa och helst oskuld. Då kommer du få lättare att bli kär.

Sant!


Lika sant!

Tror också att det handlar om värde här. TS syn på sitt egenvärde och synen på andras.

Får känslan av att dessa "förhållanden" enbart varit kortare förbindelser. Kanske vore idé att ge någon kandidat lite mer tid?

Kär blev jag som 16-åring. Jag misstänker att dessa känslor avtar normalt med åren.

Sedan kan liknande känslor dyka upp mitt i vardagen men de stannar inte då man har mycket annat att fokusera på. Det hade jag inte som 16-åring.

Sådant med kärlek kan grundar sig redan i barndomen. Har man fått mycket kärlek där så är det lättare att vilja ha mer av den varan. Ingen kärlek då har man lärt sig så är livet. Alltså då vet varken du eller din kropp hur det ska kännas.
Sedan så han du ju vara nöjd med det du har nu. Själv tror jag en del är nöjda med det. Men kan kanske vara svårt att det håller i längden.
En sak till är om du blir pappa så kan dina känslor öppnas upp.