Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Inte i det här ärendet.

Det saknar fullständig betydelse om föräldrarnas synfält var fördunklat av psykisk ohälsa och framtiden ansågs nattsvart.
Hur bättre prognosen än är för barn än vuxna -
om det inte gått framåt för Agnes på flera år och Moa insjuknar med svåra symtom.

För att en suicidal person ser inte positiv statistik - de ser det de har runt näsan hemma och ältar sig ner i en grav depression.

Om det så är sjuka barn, skulder, dödsfall eller vad som än har sänkt personen. Det kognitiva är förvrängt. Sinnet är inte mottagligt för goda prognoser - om situationen fortsatt består och depression inte behandlas.

Vilket det uppenbart var enligt brev, enligt en önskan att dö och döda sina flickor.

Speciellt om de bränt ljusen i bägge ändar via dålig coping länge (jobba och vårda sjuka barn, inte söka sjukvård) och gått ner sig successivt.
Stress, överbelastning och utmattning är vägen in i psykisk ohälsa som kan leda till ännu värre tillstånd obehandlat.
När kollegor tänkt efter så var det kanske varningstecken? Hannas chef ville inte uttala sig om hennes psykiska tillstånd i media av respekt för anhöriga.

Jag håller med om att man inte kan använda sig själv för att rakt av beskriva hur det är för någon annan. Däremot kan man inhämta kunskap om hur saker och ting kan uppfattas och vara från en annan.

Detsamma gäller att man inte kan använda sig av statistik för att beskriva hur en enskild individ uppfattar sin situation. Personlighet, psykisk status, tidigare erfarenheter och aktuell livssituation gör att vi uppfattar saker vi råkar ut för väldigt olika.

Människor som hamnar i en svår livssituation reagerar mellan allt från rationell och systematisk hantering av sin situation och utifrån kunskap och erfarenhet löser den, till att gå fullständigt bananas och dö. Vi hade människor som hittade mening och livsglädje i tyskarnas koncentrationsläger, medan andra går under i hypokondriska föreställningar om sjukdom eller inbillade förestående separationer. Det man kan säga är att den senare gruppen behöver inspireras av och lära sig av den föregående. Det kräver dock att de släpper in och är mottagliga och beredda på att ta emot kunskap och erfarenhet, något som både Oskar och Hanna visade påfallande brist på.

Om det är något som vi kan lära av den här historien är att vi inte följer deras exempel att gräva ner oss i egensinniga föreställningar, utan försöker dra lärdom av Hannas och Oskars brister som ledde till tragedi och död. Där är Socialstyrelsens rapport en bra början för olika myndigheter beträffande prevention, upptäckt och stöd, men allt börjar med en själv på det personliga planet.

Att diskutera användarnas sätt att uttrycka sig och om uttryckssätt är etiskt och moraliskt rätt är inte topic.

Bemöt varandra sakligt.

/Mod

Bra exempel på skillnader i copingförmåga, vilket är helt individuellt - varav jag givetvis erinrade mig i första hand Viktor Frankl när du nämner vissa personers överlevnadsstrategier i koncentrationsläger som det forskats på.
Sen är professor Antonovsky (KASAM), Mayer och Salovey ang EQ och även Dr D Golemans lättlästa bok i ämnet av intresse.

Att tro att statistik skulle vara dem till gagn, mitt i ett så nattsvart mörker som uppenbart O och H upplevde sig vara, är mer än naivt.

Funktionen att ta emot och bearbeta information fungerar inte normalt på en viss nivå och påverkas negativt av en evig ruminering - som ger ett tunnelseende.

Det är som om att klämkäckt be nån suicidal att rycka upp sig - dvs att snarare själv brista totalt i både inlevelseförmåga och kunskap om hur djup depression på randen till suicid fungerar rent kognitivt.

Om nån har ett tomt konto, miljonskulder och i konkurs är det vad personen ser. Den personen kommer älta sin livssituation om och om igen och inte bry sig om statistik.

Om A inte uppvisade nån positiv progress på flera år och M insjuknar i svåra symtom med snabb försämring, så är det vad H och O såg och levde i, dvs deras barns lidande.

Depression är mycket vansklig utan behandling. Den mer smygande varianten är förrädisk till skillnad mot ett mer akut, synbart trauma.
Personen uppfattar sig inte sjuk utan snarare extremt ledsen, trött och utmattad.
Obehandlat och vid en farlig nivå är det kognitiva out of order och personen har tappat sjukdomsinsikten.

Alla har inte förmåga att hantera motgångar.
Det kan även vara vanskligt med coping i sig.

En människa som copat med mycket kan - till synes - ha hanterat det bra och går vidare genom livet. Till synes bra coping.

Den här personligheten kommer fortsätta att kämpa och riskerar upprätta fasader. Ber inte om hjälp, framstår som stark och fuktig. Varningssignalerna finns där men är vaga tills det nått en fatal nivå.
Om vägen kantats med överbelastning och stress under lång tid och det sker en trigger kan bägaren rinna över.

Det finns inga garantier på den här fronten och visar på hur vanskligt och individuellt det är med både psyke och copingförmåga.

Statistik är inte ens en garanti för tillfrisknande om barnen inte hamnar inom den positiva delen av procentsatsen - vilket jag tror att Vidar försökte förmedla:

"Jonas säger är ju också att 30-40 % av barnen varken blir bättre i sin ME eller helt friska."

Hjälp måste in i ett tidigare skede vid komplexa svåra situationer, innan psykisk ohälsa knackar på dörren. Då är det även mer möjligt att ta till sig information och terapi.

”Blunda och räkna till hundra”.

Ja det var precis det jag ville förmedla. Sen som du säger mitt i mörkret är ju inte statistiken till hjälp. Det outhärdliga i stunden är för stort - annars skulle vi nog inte förlora så många i suicid.

Jag kan ha uttryckt mig otydligt. Inlägget jag kommenterade handlade om prognosen för barn, där skribenten opponerade sig mot uttalandet om "god prognos" med att hänvisa till egen erfarenhet och de barn hen själv följt. Vad jag menade och ville ha fram var att statistiken trots allt förmedlar en sannare bild av tillståndet och eventuella förändringar över tid. Vi kan ställa aktuell statistik mot en fiktiv, begränsad studie där 1 procent av barn med ME har valts ut slumpmässigt och följts upp under en 5-års period. Oavsett det rör sig om personliga observationer eller en studie utförd med mätinstrument och i forskningssyfte, så innebär ett starkt begränsat urval en påverkan på studiens validitet och reliabilitet.
Visst är det så. Vad kom först - suicidala tankar eller sjukdom i familjen? Okänt.
Du har förstås rätt i dina beskrivningar av en depressionsprocess, tänker inte säga emot dig. Däremot kan jag omöjligt uttala mig om HB:s mentala hälsa eftersom inget har framkommit. Att hon kände stark oro och att hennes tankar kretsade kring flickornas mående större delen av dygnet, det får man förmoda. Hon kan ha burit allt inom sig. Eller så inte. Utgår vi från att båda makar var överens och hade planerat detta tillsammans, så vore det troligt att även HB hade drabbats av en depression och att de båda befunnit sig i en nedåtgående spiral.
Uttryckte hon oro för flickorna? Vore fullt naturligt i sådana fall. Såg de tecken på depression? Inga uppgifter i övrigt som tyder på att HB var deprimerad och suicidal. Men nu begick hon heller inte självmord, hon blev bragd om livet av OH.

Ja, jag tyckte det var nåt sånt du hade i åtanke.

ME ska klassas som psykosomatiskt, statistik är universallösningen och Reimer, som aldrig mött en ME patient, är en sorts förebild.

Om man återgår till 2022 från det förlegade resonemanget vissa har förkärlek flr - så är det superintressant att forskningen ang biomarkörer ökar, kanske pga postcovid. Såg nyss färsk info från Jonas från april 2022.
Se spoiler.

Men han har även en tänkt studie från andra hållet, dvs de som tillfrisknat.
Han säger dock att underlaget är väldigt litet, det är svårt att fånga personerna, och efterlyste att tidigare patienter med ME ska höra av sig till honom.
Eller är det så att väldigt få som känner sig helt återställda?
... Var min följdtanke.

Det är roligt att läsa om framstegen men ger en bittersweet eftersmak då det kommer efter morden på töserna.
Ser det som ytterst tveksamt om föräldrarna kunnat ta till sig framstegen oavsett då de primärt behövt psykiatrisk behandling bägge två.

Det vore naturligt att uttrycka oro för flickorna men mig veterligt hade hon snarare tystnat enligt kollegor.

Och om chefen hade haft nån sån information hade det inte varit problem att lämna ut det i media. Att prata mer fritt likt Os chef.
För hon är samtidigt inte tyst om Hanna för övrigt.

Uppenbart är det nåt annat och det säger sig själv att Hanna var suicidal om hon skrev det i brevet. Att hon ville dö.
Du begriper väl att det är samma sak som att vara suicidal?
Oavsett om O ströp henne.

Suicidal och skriver avskedsbrev är högst troligt deprimerad. Den vanligaste orsaken sen kommer psykos, men nåt som högst troligt hade skickat hem henne från jobbet.

Men anser man att brev är förfalskat och H ett stackars offer så är det nog väldigt svårt att tänka i de banorna.

Jadå, det begriper jag.

Namnunderskrifterna är HB:s, inga tvivel. Vad beträffar testamentsunderskriften ser det ut som att täckpapper använts. - Är det möjligt att lura en närstående att signera två dokument i tron att innehållet är ett annat? Ja, han vore inte den förste i sådana fall. Gjorde han det? Ingen aning, men jag utesluter ingenting heller. Varför? Mordet på HB, vittnesmål om OH:s gradvisa försämring, HB:s osynlighet, uppgifter om en ovanligt tajt relation, HB:s sannolika frånvaro vid testamentsbevittningen.

Har HB varit införstådd med vad som skulle ske är hon givetvis inget "stackars offer".

Och det är exakt vad den totala förundersökningen har gett som resultat.
Via att undersöka korrespondens i mobiler, datorer, förhör med kollegor, chefer och övrig omgivning. Via att se vad som står i avskedsbrev som är signerat, undersökt och anses autentiskt.

När du fokuserar på Hanna blir flickorna sekundära.
Hanna är inget offer.
Hon är medspelare till att flickorna mördas.

I Tyskland ville paret ville dö ihop och döda sin son med funktionsnedsättning. De skrev ett långt signerat brev likt H och O och signerade det. Där förefaller mannen ha agerat ut.

Fanns ingenting i media om att han skulle ses som mördare av sin fru, snarare tvärtom.
Det ansågs vara en tragedi där två föräldrar fattat ett så totalt vansinnigt beslut.

Fokus låg på det stackars barnet.

Då S-glittret så tvärsäkert säger att M och A skulle varit friska vid det här laget ville jag bara visa att så hade det kanske inte varit. Självklart är inte mina iakttagelser statistiskt relevanta. Bara en liten bild från "verkligheten" med ME-sjuka barn.

Hur vet du att Hanna blev bragd om livet av Oskar?