Århundradets största problem - bokstavskombinationer

Inte en enda tråd om vår tids största sjukdom. Den av ointresserade föräldrar inducerade koncentrationsproblem. Ingen uppmärksamhet från vårdhavare ger utåtagerande snorungar som sabbar tillvaron för alla runtomkring.
Gabor Mate skriver i "Scattered minds" bl a, att föräldrar inte lär barnen vad som kan kallas fokus eller koncentration genom att inte ge barnet detsamma.
Paddor och nallar i envägskommunikation i vilken barnet håller tyst så att mamma kan träna rumpan lite framför tvn eller varför inte pappsen som pimplar bira.
Tänk om föräldrar tog sitt ansvar och gav barnen tillräcklig uppmärksamhet för att undvika utagerande, destruktivt beteende. Kan man inte hantera ett barn, skaffa då för fan inte ett till, osv.
Räta upp leden och sluta gnälla på omständigheterna runtomkring.

Lycka till med att stimulera ett barn som har likadant DNA som Ted Bundy eller Charles Manson.

Bråkiga ungar som förstör lektioner för andra elever har funnits långt innan ens television var vanligt förekommande i hemmet.
Det som många verkar vägra förstå är att ADHD inte är att man inte orkar fokusera på mattelektionerna, det är en sorts kemisk ”obalans” som gör att man kan agera impulsivt i ett försök att jämna ut signalsubstanserna i hjärnan, man kan ha svårt att samla sina tankar osv.
Har flertalet gånger hört argument som t.ex ”På min tid fanns då inte dessa hittepåsjukdomar, jobbade inte skitungen under lektionstiden fick dom en stadig jävla lavett, efter det gick det bannemig att göra sina uppsatser.” visst är det ett något extremt exempel, men likväl visar det ignoransen jag ville påpeka.
Visst är det nog många som bara får en diagnos utan att den stämmer in, men bara för det ska man inte ta de som faktiskt har den mindre seriöst.
Folk som skyller på sin diagnos i vuxenåldern är dock avskum, som vuxen bör man lärt sig att till viss grad hantera de svårigheter man lever med (beroende på vilken diagnos och i vilken grad såklart, man kan inte jämföra en stumautist med en som har ADD).

Stort ämne. Har själv lyssnat på många av Gabors podcasts och föreläsningar på YT. Det har varit intressant . Fick intrycket att det inte är ett nytt ämne precis utan vi har dragits med samma ämne sedan mänsklighetens begynnelse. Ett slags universellt tema som byter skepnad för varje generation. Barnuppfostran.

Man kan trösta sig med att de ungar som fått otillräcklig uppfostran är tämligen konstant . Majoriteten barn är välkomna och får all den uppmärksamhet de behöver. Resten som faller igenom kommer enligt statistiken falla offer för droganvändning, kriminalitet och sociopati. Men det är så livet är beskaffat. Så har det alltid varit.
Man kan inte lära föräldrar som själva har haft föräldrar som ignorera dom och börjar ge dom goda råd hur dom ska förhålla sig till deras egna barn. Det finns helt enkelt inga förutsättningar.

Men du har helt rätt, i ett kaotisk föräldrahem så kan barnet knappast räkna med att utvecklas till en individ med utvecklat koncentrationsförmåga . Kaotiskt kan lika gärna betyda ett föräldrahem där mamma och pappa mest glor i sina skärmar som verkar så otroligt mycket mer intressant än barnet existens. Och det är vad barnet får med sig. Under hela den viktiga 0-4 års fasen. Wow. Vilken liten krutdurk vi sitter på.

Intressant blir det om man ska lägga till den nya tidens apati = Den när man kan fly varje "tråkig" sekund i livet genom att hålla upp en skärm i nyllet och få en fix av må bra hormoner. Utvecklingen mellan människa och maskin går fort nu. Relationen fördjupas.

Uppfostran/uppmärksamhet etc etc kommer göra jack shit för att förebygga damp eller förändra dampbarnen.

Där tror jag att du har fel. Det har Gabor Maté pratat om i alla år. Förslagsvis så lyssnar du igenom https://www.youtube.com/watch?v=DEa0-t4Icss

En snabb 2 minuters introduktion till teorierna han driver. Adhd,damp och liknande är inte bara något som händer för att individen har haft otur i livets genetiska lotteri, det finns betydligt fler andra logiska anledningar.

Säg inte det. Jag har adhd och är så glad och tacksam över att mina föräldrar inte sänkte kraven på mig för det. Visserligen har jag den typiskt "kvinnliga adhd:n" med hyperaktivitet på insidan istället för yttre kaos, men ändå - mina föräldrar hade aldrig accepterat mindre av mig bara för att jag råkar ha några extra bokstäver. Jag är också tacksam över att de inte knarkade ner mig, utan lärde mig att hantera mina begränsningar istället.

Det är tyvärr bara en bråkdel av alla som blir diagnostiserade med ADHD som verkligen har den nivå av nedsatta exekutiva funktioner som ADHD påkallar. Diagnosen har blivit en bekvämlighetsdiagnos för att få skolan att hjälpa barn samt en diagnos för föräldrar som kan ha något att skylla på.

Det märks ganska väl om en person har bristande exekutiva funktioner på den nivån som är lämplig för ADHD.

Vad händer om man tar ADHD medicin och inte har ADHD?. En säger att jag har något och då frågar jag, vad har jag för något? Denne hade ADD. En annan säger att jag har autism och inte kan hjälpas av terapauter.

Den första frågade. Vill du prova ADHD medicin och jag sa nej, inte just nu. Så svaret kanske besvarar min undran. Däremot vad gör allt egentligen vad man har. Självklart så kan man ha svårt med vissa saker men vi är människor så vi vill väl bli bättre, eller är det bara de smartare individerna som hittar verktygen alltså de metoder som fungerar när man tänker på ett visst sätt så att man kan få vardagen att fungera utan att vara ett nervvrak efter dagens gång?

Alla är vi unika.

Alla kan vi få verktyg att få en fungerande vardag utan bekymmer

Alla barn som är små verkar dock ha ADHD i både motoriska och sensoriska funktioner. Ger man dem lite mat och leker lekar så blir dem trötta och lugnare. Gäller dock inte alla.

Tycker att mycket är föräldrarnas ansvar men där är det ju inte alltid överens. Det är inte svårt om man tänker till lite. En förbättring sparar oerhört massa tid ibland och vill man inte göra det får man väl vara trött, sur ilsken och allt mellan himmel och gjord innan den dagen man inser det.

Jag kan vakna mitt i natten göra massa saker ta hand om barn eller vadsomhelst. Vakna 7 ta dem till dagis, gå till jobbet. Jobba. Dra hem. Ta hand om dem för kvällen och allt och så repeat på det.

Låter det som en bokstavskombination eller medicin? Tror inte det.

Ja, jag är dålig på vissa saker men jobbar på dem. Samma sak tänker jag att alla borde göra men det tror jag inte på.

Charles Manson gjorde ingenting fysiskt. Offrets man, Polanski, hade mest troligt beställt mordet, där har du en läbbig man.

Jag har inte träffat många som inte behövt sin diagnos. Vissa kanske får den för lätt men de flesta inte. Vi som diagnostiserats som vuxna har ett helt kaosartat liv och vi har inte fattat varför. Vi är uppfostrade utan skärmar och med stort fokus på skolan och socialt acceptabelt beteende.

Det är väl bättre att barnen får en ärlig chans. De ska naturligtvis inte bara åka räkmacka utan jag menar att man ska göra saker som förbättrar chanserna för barnet. Det hjälper sällan att behandla dem som de vore helt normala.

Jag hade väldigt gärna som barn fått extra hjälp med det jag var dålig på och hjälp med struktur. Den lilla hjälp jag fick som alla fick sög jag upp direkt och det som faktiskt hjälper mig idag. Tänk då om jag fått mycket mer utbildning i hur man bäst lever med ADD?

Tänker osökt på rymdskeppet "Axiom" från Wall-e